en balans

Man skulle kunna säga att jag har återfötts. Det känns nästan som så.

Men jag tror att jag har gjort en lite för ordentlig djupdykning i mitt eget psyke. Jag har nästan helt separerat mig från mina känslor - jag uppmärksammar sedan den där dagen, alla mina känslor som reaktioner på faktiska psykologiska/från hjärnan utsända signaler av olika anledningar - det här beror på det här, det där beror på det där. Det är på ett sätt som att ha insett vad livet handlar om - jag vill utmana min hjärna, utnyttja dess kraft, jag känner mig knappast rädd för något.

Samtidigt känns just det skrämmande. Jag har börjat analysera allting ur ett psykologiskt perspektiv. Jag ifrågasätter Allting.
Jag är en organism. Den mänskliga Hjärnan är fullkomligt fantastisk. Hur kunde det bli en sådan fantastisk sammansättning av en ren slump?
Jag kan påverka min hjärna med en annan del av min hjärna att tycka om saker som "jag" "inte tycker om"
Men vem är då "jag"?
Jag är en ytterst föränderlig organism.
Och så vidare ......

Jag tror det är väldigt bra för mig att komma ifrån djupdykningar i mina känslor, att få lite perspektiv på dem och se dem för vad de egentligen är. Att förstå min egen hjärna - hur fullkomligt fantastisk den är och hur jag, med hjälp av att få den att föreställa sig saker, kan påverka mitt liv så otroligt mycket. Sedan jag börjat lura min hjärna att min kropp är frisk har jag banne mig varit piggare än jag varit på väldigt länge. Huvudvärk har jag väl i princip inte heller, förutom litegrann av antibiotikan.
Samtidigt ....
Samtidigt så måste jag få balans i detta. För jag tror jag kommer bli lite knäpp om jag fortsätter så här.
Det snurrar de mest djupa filosofiska tankar i mitt huvud dygnet runt. Och de gör mig inte stressad men väldigt ...... Jag vet inte. Det känns läskigt. Det är så stort allting. Universum. Liv och Icke-liv. Jag vill vara medveten om livet men inte riktigt så här medveten kanske.
Man blir så ensam på något vis.
Vilken underlig människa jag är alltså. Hoppar från den ena extrema kanten till den andra. Det verkar ju vara min grej lite det. Jag kan inte riktigt vara i "mitten". Bara "vara".
Som "Alla andra människor".

David Bowie ska få vara min förebild en liten stund.
Jag ska träna på att få balans.

Idag hade jag rött läppstift bara för skojs skull.
Och jag insåg dessutom att det är 100% upp till mig att skapa mitt eget liv, med det menar jag leva det som jag vill leva det. Utforska mitt eget liv. Välja mina relationer. Stå upp för mig själv och det jag tycker, tänker, vill. Det finns ju verkligen Ingenting att skämmas för.
Tänk det som ett spel. Det är ett experiment. En utmaning.