Det kanske låter sorgligt men det är bara ett faktum. Att växa upp som den "duktiga flickan" med dålig självkänsla och negativ syn på livet, leder till en självbild som är självdestruktiv.
Jag har ju faktiskt brytit ner min kropp. Åh, den har så lite krafter kvar. Jag har ont precis överallt. Musklerna är alldeles ömma. Är iskall, har blå fingernaglar. Känner hjärtat slå fastän jag bara ligger i sängen.
Och när jag hade ångest som värst i somras sprang jag sönder mina ben ... jag insåg inte min egen kapacitet.
Och det har ju ingenting med var i världen jag är. Det har med min självsyn att göra. Mina tankar om mig själv.

Gud vad det är svårt att göra sig fri från en självbild baserad på prestation. Den finns där konstant. Svävar bakom mig som en skugga, ett moln. "Gör du inte bäst ifrån dig så får du inte beröm och uppskattning och vad är du då värd?! Bara en liten tjockis som ingen vill ha!"
Det tankesätt man vuxit upp med tar förvånansvärt lång tid att ändra på. Men det går. Jag ska vara ett levande bevis på att det går. Jag vet att det går.

Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa.
Men jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv.

Lite senare;
Idag har varit den kanske mest skrämmande dagen när det gäller min kroppsliga kondition. Benen smärtade något fruktansvärt, kändes flera kilo tyngre, det var nästan omöjligt att gå. Smalbenen domnade av.
Jag vill skriva om detta - jag vill berätta min historia. För jag vet hur vanligt det är. Att bli - "Utbränd". Och det är så förjävligt sorgligt, det är så förbaskat sorgligt. ÄR DET SÅ HÄR VI VILL LEVA VÅRA LIV?
Att vi har helt tappat kärleken. Kärleken till Livet, kärleken till naturen, träden, gräset, himlen, havet - mest av allt oss själva. Vi springer runt som för att försöka få oss själva att glömma bort någonting som vi skalat bort - kärleken. Den som finns överallt.

Jag har gått och spänt min kropp, alltså HELA kroppen, under en väldigt lång tid. Inte bara nacke och axlar utan HELA. Blev orolig förr när jag skulle gå på toa och slappnade av "mellangärdet" eller vad man kallar det, för det gjorde så jädra ont och började krampa. Men det är väl inte konstigt när man spänner det konstant.
Får ryckningar och så i musklerna ibland. Världen gungar, gungar. Ibland känns kroppen så frånvarande. Iskall, sedan plötsligt alldeles varm. Kroppen är helt ur balans. Den förstår ingenting.

Allting för att bli omtyckt av människorna runt omkring en.
Till vilken nytta?