det finns ingenting att vara rädd för

Jag vill inte ha något ärofyllt jobb där jag tjänar en massa pengar och får människors "respekt"

Jag vill inte ha en "god utbildning" som kommer att "leda till trygghet"

Jag vill inte vara omtyckt av alla runt omkring mig

Det finns ingenting som jag kan "äga". Det är bara jag själv som tror att jag gör det.

Jag kan köpa något för de papperslappar som vi kallar för 'pengar' men det kommer aldrig att bli "mitt"

Allt är förgängligt.

Och hur långt man än kommer i livet så blir man ändå aldrig nöjd om det inte kommer inifrån.

Man kommer aldrig sluta stressa om lugnet inte kommer inifrån. Det hjälper inte att dra ner på det som stressar en för det sitter bara inuti.

Det finns ingen lyckligare tid än nu. Ingen bättre tid än nu.

Jag vill inte ha en massa pengar

Inte andras acceptans

Jag vill bara vara lycklig

Inuti, som ett ljus

Som jag tror att det är menat att ett liv ska levas

Jag kan verkligen inte få grepp om detta. Ofattbart. Det är det enda jag kan säga.

Jag har varit här i ett helt år.
Om knappt 4 dagar kommer jag inte att vara här längre.
Jag kommer inte att växla mellan 3 språk dagligen.
Jag kommer inte att befinna mig bland myllret av japaner konstant.
Jag kommer inte att åka tunnelbanan och tåget varje morgon och eftermiddag. Inte gå min vanliga väg förbi super-marketen, ramen-affären. Gå och köpa ett äpple.

Min mobil stängde vi av idag. Jag sa farväl till Linn.
Så alldeles underligt.

Ont i öronen idag

Tänk om man skulle ligga på sin dödsbädd en dag, med tanken;
"Jag levde mitt liv för att få uppskattning av andra människor,
För att tillfredställa andra människor
Jag har levt i en utskuren mall av den människa som vårat samhälle tyckte att jag skulle vara
Som min omgivning förväntade sig att jag skulle vara
Som jag tolkade det att min omgivning förväntade sig att jag skulle vara
Alltid jobbat, stressat mot utsatta mål, tänkt att 'efter detta är avklarat så blir det bra'
'efter detta är avklarat så får jag vila'
Men i den stunden som man avklarat det ena, kom det inte alltid direkt någonting annat?
Det sätt jag egentligen velat leva på har känts för skrämmande
Som om det inte vore möjligt att leva så. Som om det inte vore möjligt att göra det.
Varför levde jag inte så."

Jag måste bryta mig loss.

God natt

Jag känner mig väldigt lycklig.
Den medvetna närvaron och kärleken till livet i alla dess former är svaret på allt.
Det spelar ingen roll var man är, vad man gör, vad man har. Man uppskattar bara att få finnas till.
Jag tränar och övar varje sekund på detta fantastiska tillstånd.

Det är jag som har kontroll över mitt liv. Det finns ingen väg som är rätt eller fel. Det finns ingen tur eller otur. Det är jag som skapar rörelsen, riktningen.

Det har verkligen hänt mycket bara de senaste dagarna. Livet förändras. Hela tiden.
Det enda som finns är just här och nu. Och det är ju fulländat precis så.

har jag inte alltid älskat att skriva knasiga berättelser

Det var en gång ett rum. Vid första anblicken kunde man tro att där bodde ingen, men faktum är att det gjorde det faktiskt.

I rummet bodde en kvinna, men man såg ytterst sällan till henne. Hon brukade hålla till på de mörkaste ställena så hon skulle slippa synas. Till exempel under bardisken.

Men var det verkligen så? var det många som undrade. Hade hon hållit till under bardisken hade vi ju lagt märke till henne, sa de. Jag skakade på huvudet. När jag märkte att de inte förstod vad jag menade sade jag; "Vill man inte bli upptäckt så blir man inte upptäckt."

Vem var denna kvinna?

Fram till denna dag är det ingen som vet. Inte ens hennes namn är det någon som känner till.

Men faktum är att en dag var det en man som fick syn på henne, utanför sitt rum. I ett annat rum.

Faktum är att hon befann sig i hans rum.

"Vad gör du här?", frågade han med ett uttryck av förundran. "Vem är du?"

En liten stund av tystnad följdes av svaret som löd; "Jag vet inte"

Svaret

Jag har inte varit så här djupt lycklig på länge.
När man älskar så finns det ingen rädsla! Ingen rädsla. Jag känner mig inte rädd nu. Jag tränar, jag övar på det. Men det är så lätt att glömma bort kärleken i ett samhälle där man får allt serverat för sig. Där allting går i en sådan fart att man inte hinner stanna upp och tänka efter.
Träden, himlen, maten som jag får på mitt "bord", vattnet, människorna runt omkring mig. Jag själv.
Det är ju kärlek. Älskar man inte så finner man konstant nya problem. Klagar på allt. Känner sig ensam.
Allt är fulländat, precis som det är nu. Jag är fulländad.

Jag ska öva på kärlek varje sekund. Det tar tid men det är så värt det så jag skulle vilja tatuera in det på min hand.

Har varit på sjukhuset i princip hela dagen idag. Undersökte anledningen till att mina ben gjort så fruktansvärt ont - röntgade mina ben och min rygg och -
A-ha!
















Så här ser min ryggrad ut framifrån. Jag har alltså haft scolios i många herrans år utan att veta om det.
Snacka om att jag blev chockad när jag fick se röntgenbilden!!!!!! :O
Men när doktorn berättade att det inte är så farligt så blev jag lugn. Jag känner mig mycket nöjd och glad. Tänk, vad mycket som förklaras av detta! Alla gånger som jag haft sådana problem med att sitta länge för att benen börjar göra så otroligt ont, exempelvis på bilresor - här har vi ju orsaken! Gud så intressant.
Undrar om jag haft det ända sen jag var liten eller om det blivit så med tiden ... läkarn sa att jag troligen haft det sedan barnsben men jag undrar verkligen.
Tyvärr går det inte att göra någonting åt men då får så vara! Det är ändå någonting speciellt att ha en ryggrad som har en form som inte så många andra har ;) Den är ju jag! Migränen är också en del av mig. Alla "negativa" sidor vill jag omfamna.

Sedan var läkarn den bästa läkare jag någonsin mött tror jag! Jag blev lite kär i honom! Hehe =^) Så trevlig och brydd om patienten. Känner mig mycket lyckligt lottad att jag fått träffa en sådan läkare, hittills vete tusan om det har hänt. Skulle vara Mediha i såna fall!

Var snäll och älska dig själv precis så som du är och allt omkring dig precis som det är! <3 Det är den sanna lyckan. Tror Jag.

Det kanske låter sorgligt men det är bara ett faktum. Att växa upp som den "duktiga flickan" med dålig självkänsla och negativ syn på livet, leder till en självbild som är självdestruktiv.
Jag har ju faktiskt brytit ner min kropp. Åh, den har så lite krafter kvar. Jag har ont precis överallt. Musklerna är alldeles ömma. Är iskall, har blå fingernaglar. Känner hjärtat slå fastän jag bara ligger i sängen.
Och när jag hade ångest som värst i somras sprang jag sönder mina ben ... jag insåg inte min egen kapacitet.
Och det har ju ingenting med var i världen jag är. Det har med min självsyn att göra. Mina tankar om mig själv.

Gud vad det är svårt att göra sig fri från en självbild baserad på prestation. Den finns där konstant. Svävar bakom mig som en skugga, ett moln. "Gör du inte bäst ifrån dig så får du inte beröm och uppskattning och vad är du då värd?! Bara en liten tjockis som ingen vill ha!"
Det tankesätt man vuxit upp med tar förvånansvärt lång tid att ändra på. Men det går. Jag ska vara ett levande bevis på att det går. Jag vet att det går.

Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa.
Men jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv.

Lite senare;
Idag har varit den kanske mest skrämmande dagen när det gäller min kroppsliga kondition. Benen smärtade något fruktansvärt, kändes flera kilo tyngre, det var nästan omöjligt att gå. Smalbenen domnade av.
Jag vill skriva om detta - jag vill berätta min historia. För jag vet hur vanligt det är. Att bli - "Utbränd". Och det är så förjävligt sorgligt, det är så förbaskat sorgligt. ÄR DET SÅ HÄR VI VILL LEVA VÅRA LIV?
Att vi har helt tappat kärleken. Kärleken till Livet, kärleken till naturen, träden, gräset, himlen, havet - mest av allt oss själva. Vi springer runt som för att försöka få oss själva att glömma bort någonting som vi skalat bort - kärleken. Den som finns överallt.

Jag har gått och spänt min kropp, alltså HELA kroppen, under en väldigt lång tid. Inte bara nacke och axlar utan HELA. Blev orolig förr när jag skulle gå på toa och slappnade av "mellangärdet" eller vad man kallar det, för det gjorde så jädra ont och började krampa. Men det är väl inte konstigt när man spänner det konstant.
Får ryckningar och så i musklerna ibland. Världen gungar, gungar. Ibland känns kroppen så frånvarande. Iskall, sedan plötsligt alldeles varm. Kroppen är helt ur balans. Den förstår ingenting.

Allting för att bli omtyckt av människorna runt omkring en.
Till vilken nytta?

fin söndag

Nej, idag känner jag mig på hugget.
Den hemska huvudvärken har gett med sig ganska bra -det här blir bra känner jag. Mår bra idag. Känner mig lugn i själen. Till våren ska jag läsa film. Vill göra film på egen hand också. Har så många idéer, så mycket jag vill säga. Hur kommer det sig att jag tappar det så ofta, det är underligt. Jag tappar tron på min kapacitet lätt.

Klockan är visserligen bara tolv på förmiddagen men har redan hunnit med mycket! Gick ut i Asakusa-vimlet, hittade intressanta julklappar, vykort, talade med en "träsnidare", köpte mig inte bara en chokladdoppad banan utan också en honungsdoppad riskaks-pinne och till sist en pannkaka med bönkräm! Idag har det verkligen njutits av Japans läckerheter.
Ikväll ska jag dessutom äta middag med Ida Ågrahn från min gamla klass som är här ett tag och modellar!! Ska bli jättekul - jag bjöd henne hit till Asakusa och ska ta henne till en izakaya har jag tänkt.

Ska plugga inför alla prov som täcker hela nästa vecka! Fortsätta sålla bland kläder och småkrafs som jag har ;) Vilka minnen ska man spara - vilka ska man inte spara. Vilka minnen finns sparade inuti mig.

Glad 3:e advent allihopa :) <3

EN VECKA KVAR

Happ, och så har jag insett anledningen till att jag har haft så ont i öronen, bak runt nacken och uppe i pannan - det är ju mina käkar ....... plus nacken förstås men det är ju givet.


Dock käkarna .. har jag inte riktigt övervägt tidigare. Men nu när jag tänker på det så minns jag när jag var hos tandläkarn för nån månad sedan och skulle hålla munnen öppen - det gick förbaske mig inte att hålla den uppe länge alltså, utan att det kändes för svagt och gjorde ont. Gör väldigt ont att öppna munnen nu. Går hela vägen upp till öronen och ... det intressanta var att efter att ha tränat käkarna litegrann alldeles nyss så såg jag dubbelt en lång stund!!





Jag hoppas verkligen att det är dagliga spänningar och inte nattliga för vete fasiken hur jag ska hjälpa det då. Om jag typ gnisslar tänder eller nåt sånt på nätterna menar jag.


Nej men jag får bara försöka att tänka på att slappna av i käkarna hela tiden och se vad som händer.


Gud vad jag har mått dåligt tänker jag. Jag mediterade just, visualiserade allt som hänt i Uguisudani, hur jag fram tills bara för några dagar sedan fortfarande hade honom i tankarna - som något fint. HUR ÄR DETTA MÖJLIGT?!


I allt svärtat samvete, naivitet, sorg, ensamhet - herregud det fortsätter ju i all evinnerlighet. Mörker, bara mörker. Hur kan man inte själv fatta att någonting är mörker?!
När jag tänker på det så har jag enbart mörka minnen med honom. Inte ett enda fint minne. För jag mådde konstant dåligt. Konstant dåligt samvete.
Hur förbanne mig kunde jag vilja STANNA I DET?!! Det är ju ....
Och så tänker jag - det var ju så han ville ha det. Inte mitt mående men han ville ända från början ha situationen som sådan. Han övervägde inte ens något annat.
Gud jag känner mig så ... mentalt antastad. Även om han menade väl många gånger så gick allting precis enligt hans vilja.
Folk som vet att de kan få vad de vill ha vet ni ...
Jag har ingen aning om vad av det han sa som var sant.

Men det är ju över nu Emma, det är ju över.





Ska till Ebisu Garden idag tillsammans med Linn och hennes kompis. Det ska bli trevligt! Hade dock varit ännu trevligare om jag inte hade haft så jädra ont i pannan och öronen och kände mig helknäpp i huvudet, men jag vet ju varför.


Får gå runt som Janne Schaffer och vagga med käkarna från sida till sida =D HAHA!


Undrar om jag skulle få blickar eller hur ;) Som om man inte får nog för att man är viting ...

njuter av tiden!

Jag mar ganska bra idag.
Jag har insett att jag desperat hallit fast vid mitt sar i hjartat alldeles for lange. D e t saret. Utan att jag fattat det sjalv. Lurat mig sjalv i all evinnerlighet. Hur kunde jag gora det.
Och jag har insett att den som jag trodde ville sara mig av avundsjuka faktiskt enbart har burit ett eget sar, kanske djupare an mitt eget, av att jag utsatt mig sjalv for destruktivitet sa lange. Det var bara darfor.

träning

Jag kom att tänka på en sak denna morgon.
Det talas ju ofta om att har man ett mål, något att sträva mot, en dröm, så klarar man vad som helst. Då mår man bra. Väldigt förenklat.

Men handlar det inte egentligen mer om att visualisera för sin hjärna att man är på väg någonstans? Att man visualiserar målet för sin hjärna, hjärnan uppfattar det som verklighet och det utsöndras ... ja, nu är jag ju inte bra på den rent kemiska biten men ... någonting som gör att man mår bra utsöndras.

Det vill säga. Är man väldigt medveten om skillnaden mellan sina känslor, verkligheten och hur man kan påverka sin egen hjärna, så kan man ju egentligen visualisera istället för att "göra". Exempelvis, detta destruktiva förhållande som jag haft. Då kunde jag ju ännu inte separera mina känslor från verkligheten riktigt ordentligt. Det var väldigt väldigt mycket ångest.

Men istället för att träffas på riktigt så visualiserar jag bara bilden av honom framför mig. Och så känner jag mig glad. Jag visualiserar att jag skickar ett meddelande istället för att göra det på riktigt. Förr tyckte jag det kändes oerhört sorgligt att tänka så men det är ju inte det. Inte nu.

Det spelar ju ingen roll vad man visualiserar egentligen eller hur. Bara man känner att det ger en något. Hjärnan är så lättlurad så.
Jag visualiserar mannen som jag inte träffat på länge, jag visualiserar hur ska jag klippa mitt hår (även om jag kanske inte kommer göra det ens), jag visualiserar filmen jag ska göra, jag visualiserar hur det känns i kroppen när den är frisk ....

en balans

Man skulle kunna säga att jag har återfötts. Det känns nästan som så.

Men jag tror att jag har gjort en lite för ordentlig djupdykning i mitt eget psyke. Jag har nästan helt separerat mig från mina känslor - jag uppmärksammar sedan den där dagen, alla mina känslor som reaktioner på faktiska psykologiska/från hjärnan utsända signaler av olika anledningar - det här beror på det här, det där beror på det där. Det är på ett sätt som att ha insett vad livet handlar om - jag vill utmana min hjärna, utnyttja dess kraft, jag känner mig knappast rädd för något.

Samtidigt känns just det skrämmande. Jag har börjat analysera allting ur ett psykologiskt perspektiv. Jag ifrågasätter Allting.
Jag är en organism. Den mänskliga Hjärnan är fullkomligt fantastisk. Hur kunde det bli en sådan fantastisk sammansättning av en ren slump?
Jag kan påverka min hjärna med en annan del av min hjärna att tycka om saker som "jag" "inte tycker om"
Men vem är då "jag"?
Jag är en ytterst föränderlig organism.
Och så vidare ......

Jag tror det är väldigt bra för mig att komma ifrån djupdykningar i mina känslor, att få lite perspektiv på dem och se dem för vad de egentligen är. Att förstå min egen hjärna - hur fullkomligt fantastisk den är och hur jag, med hjälp av att få den att föreställa sig saker, kan påverka mitt liv så otroligt mycket. Sedan jag börjat lura min hjärna att min kropp är frisk har jag banne mig varit piggare än jag varit på väldigt länge. Huvudvärk har jag väl i princip inte heller, förutom litegrann av antibiotikan.
Samtidigt ....
Samtidigt så måste jag få balans i detta. För jag tror jag kommer bli lite knäpp om jag fortsätter så här.
Det snurrar de mest djupa filosofiska tankar i mitt huvud dygnet runt. Och de gör mig inte stressad men väldigt ...... Jag vet inte. Det känns läskigt. Det är så stort allting. Universum. Liv och Icke-liv. Jag vill vara medveten om livet men inte riktigt så här medveten kanske.
Man blir så ensam på något vis.
Vilken underlig människa jag är alltså. Hoppar från den ena extrema kanten till den andra. Det verkar ju vara min grej lite det. Jag kan inte riktigt vara i "mitten". Bara "vara".
Som "Alla andra människor".

David Bowie ska få vara min förebild en liten stund.
Jag ska träna på att få balans.

Idag hade jag rött läppstift bara för skojs skull.
Och jag insåg dessutom att det är 100% upp till mig att skapa mitt eget liv, med det menar jag leva det som jag vill leva det. Utforska mitt eget liv. Välja mina relationer. Stå upp för mig själv och det jag tycker, tänker, vill. Det finns ju verkligen Ingenting att skämmas för.
Tänk det som ett spel. Det är ett experiment. En utmaning.

ja

Gud, det ÄR ju därför. Det ÄR ju därför.
Det är därför jag är sjuk. Överallt.

För jag har själv gjort mig själv sjuk.
Jag har fått min hjärna att tro att jag är sjuk genom min oro, och så har jag rent fysiskt
BLIVIT sjuk.

Det är helt fantastiskt. Hjärnan är helt fantastisk. Man lurar sin egen hjärna med sin egen hjärna ......
Mitt liv har förändrats så otroligt bara sedan igårkväll.
Det är så intressant också för jag har ju hört och läst detta många många gånger i mitt liv men aldrig på riktigt INSETT att det ÄR ju verkligen så.

Jag utmanar min egen hjärna.
Säger jag till den att jag är frisk så blir jag frisk.
Fantiserar jag om att jag är frisk så blir jag frisk.
Fantiserar jag om fina känslor så tror min hjärna att jag faktiskt upplever det på riktigt.
Jag är trots allt enbart en organism.
Liv.

Jag börjar bli så djup så det är nästan läskigt på ett sätt ibland. Jag förstår verkligen varför filosofer, tänkare, vetenskapsmän och konstnärer ofta blir galna till sist. Man analyserar den mänskliga hjärnan så att man blir galen.
Helst vill jag inte bli galen. Men det skrämmer mig inte heller.

en liten stund senare ~~

Skrev inlägget nedan för bara kanske någon timme sedan men så hände det plötsligt någonting. Efter att jag skrivit.

Det är ju bara känsla. Allt är ju bara en känsla.
Ångesten är bara en känsla. En ytterst subjektiv reaktion på någonting som jag upplever runt omkring mig. Och en total djupdykning i den känslan.
Inser man det till 100% så är ju faktiskt INGENTING direkt skrämmande.
Det är självklart samtidigt som det är precis tvärt emot mitt eget tidigare levnadssätt.


På ett sätt känns det alldeles lugnt när jag tänker så. Och på ett sätt känns det i sig som det kanske underligaste befinnande jag någonsin upplevt. Känslorna är så logiska. De är så baserade på instinkt, på uppfostran, på tidigare upplevelser. Känslan är ju inte verkligheten.

Jag tog en dusch alldeles nyss och insåg att även ljumskarna gör ont. Där har vi även lymfkörtlar.
Och så tänkte jag på lymfarna på halsen
och i nacken som gör ont
Och så tänkte jag på en viss persons tumör på halsen
Och så tänkte jag på andra sjukdomar som kan ha med det och göra
Och så tänkte jag ~~


Ja. Det är verkligen typiskt mig.
Och så känner man hur hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir kortare - man spänner sig.
Man får ångest.
Och så tänkte jag ~~
Det är ju bara en känsla. Ångesten är en känsla. Min hjärna får för sig att jag är jättesjuk. Att jag kanske till och med ska dö, snart, nu. Eftersom det är på det jag tänker - det är dit som mina tankar vandrat. Den mänskliga hjärnan är fantastisk men samtidigt är den också lite efterbliven...
Den kan inte skilja på tankar och verklighet helt och fullt.

Vad är verkligheten? Jag står i duschen. Jag har lite ont. Finns det något jag behöver tänka på? Något jag behöver göra?
Egentligen inte.
Förutom att ta hand om mig själv.

Ett annat exempel.
Jag ligger i sängen och vill sova. Men det är någon som stör i rummet bredvid.
Sedan, gud vad tankarna DIREKT flyger iväg.
Gud, vad han stör ... varför tänker han inte på att jag måste sova?!?
Varför pratar han så här sent?!
Åh vad alla skiter i mig ~~
Åh vad ensam jag är ~~
Får jag inte sova så kommer jag bli ~~
bla bla bla
och det kommer sluta med att jag till sist är så hjärndöd att jag inte kan tänka ordentligt och det kommer aldrig gå att reparera och ---


Är det inte fantastiskt. Hur man kan tänka.
Den kanske intressantaste inbillningen av alla - Jag kan inte sova när han pratar.
Varför skulle jag inte kunna det? För att det är en vana att tänka så, för jag varvar upp mig så förbannat varje gång att det självklart inte går att sova.
Men det är väl klart det går att sova. Tänk på djur som kan sova var som helst när som helst.
Och sover jag inte så gör det heller ingenting så länge man älskar sig själv oavsett. För då spelar det ju ingen roll om man är trött och inte klarar provet dagen efter eller om man inte känner att man kan kommunicera ordentligt. Det spelar ju ingen roll. För jag är bra i alla fall.


Ett annat exempel.
Jag ska välja något att äta. Åh vad jag vill välja det där goda jordnötsmörsfyllda brödet istället för något som är riktigt bra för min kropp.
Men varför dras jag till det så extremt?
Det är bara en känsla. Det beror på att min kropp är van att få socker och fett när den har ångest.
Man kan vända på det också och fråga sig, varför vill jag välja att äta för lite för att gå ner i vikt?
Det är också bara en känsla. En reaktion på att jag inbillat mig att jag skulle vara lyckligare av att vara smal och ha hårda beniga axlar.


Tänker man så så blir ju allting så enkelt. Samtidigt så blir livet lite som en kemisk formel.
Det är ju så logiskt allting

ännu en liten insikt

Herregud, jag är ju ......

Jag måste verkligen ..... fortfarande avsky mig själv alltså. Fortfarande.

Jag är ju förbanne mig stenhård med mig själv.

Jag kan på något vis inte förlåta mig själv.

Jag vet inte hur man ska ta hand om sig själv. Jag kan bara inte.

Jo, jag kan visst. Jag vet att jag kan.

Det är bara så sorgligt att jag ...

Jag vet inte.

Har väl aldrig riktigt kunnat det, men haft så fina människor runt mig. Som vetat mitt bästa. Som alltid lyft mig.

Man inser ju hur lite man brytt sig om sig själv när man har

infektion i halsen,

svullna onda halsmandlar,

svullna lymfkörtlar på halsen, eller om det är muskler jag vet inte .... varmt och ont

huvudvärk varje dag (som dock är mycket bättre än den var förr),

svidande torra ögon,

stela käkar,

yrsel,

muskelvärk och stelhet i axlar, armar och nacke så det bara knakar när jag roterar på den, så ont så ont ...

smärta i rygg,

höfter som gör ont när jag sitter och går och när man håller handen mot så känner man hur det är något som hoppar ur led eller nåt liknande,

trolig inflammation i både lår och smalben ...

smalben som ibland gör så ont så de domnar av när jag går (även om det har blivit lite bättre dom senaste dagarna)

samma sak med fötterna,

tarmar som är helt ur lag och som ibland gör så helvetiskt ont,

magkatarr som bränner och gör ont (dock inte så farligt),

har så otroligt lätt till tårar.

Låg 6 timmar i sängen igår innan jag äntligen somnade.

Var bara tvungen att skriva det där. För det är tungt att bära det själv just nu.

Tänk om jag skulle kunna hjälpa åtminstone en människa att slippa detta. Tänk.

Gud vad ska jag göra. Gud hjälp mig.

Hjälp mig att älska mig själv. Hjälp mig att slippa ångesten.

Jag vet att jag klarar det men det är bara så jäkla svårt. Och det är ju lögn att säga att det kommer att lösa sig bara för att jag åker hem, för det är ju bara i mig själv.

Men det blir lättare för mig att vila. Jag kommer tillbaka till dem jag älskar på riktigt.

Det är så svårt att vara ensam med detta. Och nu är jag verkligen nästan helt ensam. För jag har varit tvungen att bryta de destruktiva relationer jag haft.

Det är så lätt att manipulera en människa som inte vet sitt eget värde.

Varför är jag så ensam egentligen?

Därför att jag kan inte ta hand om mig själv. Jag varken litar på mig själv eller älskar mig själv.

En sån vill man väl inte hänga ihop med. Och en sån känner man sig väl inte trygg med när man blir sjuk.

För jag håller inte löften till mig själv och jag behandlar inte mig själv väl.

Gud jag inser detta nu. Jag bryter löften till mig själv konstant. Det är därför det är så skrämmande allting.

Det är verkligen den ultimata prövningen. Det är inte länge kvar men jag simmar så pass med näsan ovanför vattenytan.

Men det jag är bra på är i alla fall att

inte ge upp.

Nu får du börja ta hand om dig själv Emma. För så här kan du inte leva.

Det är svårare att ta sig ur destruktiviteten än att stanna kvar i den.

Det är förbaskat förbannat skitsvårt,

Ju längre ner man kommit desto svårare,

Men när man tagit sig därifrån.

Då är man -

Jag kan inte komma på något ord. Det är bara en känsla. Jag kan inte hitta ordet.

Jag är inte perfekt. Jag blir aldrig perfekt. Och det är inte det som är meningen heller.

Nu är jag ~~

Det finns många anledningar till att jag gör det så svårt för mig själv. Att jag har så lätt för att må dåligt.
Men två stora faktorer är följande

Jag har alltid haft så svårt att göra skillnad på känslor och verklighet

Jag är så svag, tycker synd om mig själv alldeles för mycket och är i grunden väldigt negativ.

Det blir väl så när man växer upp utan större svårigheter i en ombäddad tillvaro. Men det är ju mitt eget fel på sätt och vis.
Det är ödet. Med ödet menar jag att det finns ju ingenting att göra åt saken. Det enda som finns är ju nu.

Tänk exempelvis om jag inte hade kunnat fara någonstans framöver. Jag var tvungen att jobba utifrån de förutsättningar som jag har just nu. Även om jag vore sjuk så skulle jag vara tvungen.

Att vara uppväxt i det land som är nummer två på listan av bekvämaste land att bo i i hela världen, kan man ju dra slutsatsen att resultatet inte är en lyckligare människa.

Har sovit kanske i genomsnitt 4 timmar per natt i två veckor nu. Sjukdomar hit och dit. Ny medicin, prov som hägrar. En relation som måste brytas en gång för alla.
Tänkte stanna hemma från skolan idag men jag ska banne mig fara. Har ont i huvudet och är trött som ......
Nej se där. Nu börjar man igen, med klagan. "Åh vad det är synd om mig"
Det är inte synd om mig.

Nej nu ska jag fara till skolan.
Det regnar idag. Grått.

Ja. Kanske är det därför som jag ville stanna kvar här också. På något sätt fortfarande inte kan släppa den här platsen. För att det är så här livet är på riktigt. Utanför den vadderade tryggheten.
Samtidigt, är det inte förbaskat att ... nej jag vet inte.
Är det inte lite idioti i att kämpa så länge att man är i bristningsgränsen, att förstöra sin kropp när den skulle kunna få vila? Jag vet faktiskt inte. Kanske skulle det också vara möjligt att ta sig upp på egen hand.
Det är ju det där. Valmöjligheterna.
Livet.

det blir inte bra när man inte får sova

Hur kommer det sig att jag håller på så här fortfarande ...

Har så ont i mina ben, i mina fötter, rygg, axlar och nacke och armar är inte att tala om ... huvudet, förstås. Som en nervbomb,
Har sovit så dåligt den här veckan. Är helt slut.
Har haft stort jädra prov hela förmiddagen. Efter en insomnia-natt som kanske fick sin ände runt 3-tiden eller så.

Var till sjukhuset nyss. Fick förkylnings-antibiotika och några andra konstiga piller för mina svullna halsmandlar och lymfkörtlarna.
Får jag svamp igen av detta så blir jag ............................

Hur kommer det sig att jag, efter att ha klarat det så bra, inte kan sluta med mina jävla förbannade destruktiva beteenden som ger mig sådan ångest efteråt
Till exempel att vandra förbi en viss persons jobb, desperat längtande efter att någon ska hålla mina iskalla händer, eller äta upp en hel chokladpåse i ett enda svep samtidigt som tårarna rinner och man fortsätter att stoppa in i munnen och tugga trots att man börjar må illa
Hur kommer det sig att jag kämpar så otroligt otroligt hårt med min inställning, konstant, med mina tankar, med mina framtidsplaner, att jag kommit så långt, och ändå ...........
Ändå så kommer det dagar då jag faller hårt som en sten i marken.
Ändå så får jag för mig att jag kommer att jag kommer att kollapsa åtminstone en gång varje dag - att jag ska gå under, att min hjärna ska kortslutas av stress och brist på sömn.
Och så kämpa - kämpa, kämpa kämpa. Ta sig upp igen.
Jag har ju gjort det så många gånger förr. Men fortfarande är jag inte på långa vägar läkt.
Särskilt inte om jag inte får sova.

Det var ju så himla bra ett tag. Vad var det jag hade då ...
Jag flyttade hit till Asakusa. Flyttade bort från det destruktiva, började om på nytt. Började få sömnen att fungera riktigt bra, med tidiga morgnar och kvällar. Det var så tyst och lugnt här. Så fridfullt för själ och hjärna.
Fick in bra rutiner med mat och hela den biten. Gick ner i vikt (och det är ju verkligen min akilles-häl. Som om jag verkligen skulle behöva det ... det gör jag inte. Ändå ...)
Och så kom plötsligt smärtan i kroppen. I benen, ryggen, överallt. Kunde inte längre gå mina älskade promenader. Stress och rädsla. Återigen ångest. Nya människor flyttade in i huset - stegvis försvann känslan av den lugna, trygga återhämtningsplatsen. Stökigt på nätterna, hög dundermusik och det ena med det andra.
Och så stegvis de destruktiva beteendena återigen ... ja men visst är det så. Så stegvis det har gått. Och sömnen följer med. Delvis det, delvis att jag inte får tystnad. Och så måste jag upp tidigt även om folk i huset väljer att sluta ljudas kring 2 på natten. Och då kan man ju säga som så att själen är inte avslappnad när man legat i sängen i kanske 4 timmar och vänt och vridit på sig.
Gud vad det smyger sig på. Så slugt det är.

Jag måste få tillbaka rutinerna. Jag får inte vara rädd. Det kommer ordna sig.
Det du måste göra Emma är att varje gång du är på väg in i en destruktiv handling, reflektera över hur du kommer att känna dig efter du gjort det. När du svikit dig själv igen. Du vet ju att det alltid är samma. Alltid. Även om det känns som att du inte kan stå ut - det kommer bli ännu värre sen om du gör det.
Glöm inte ångesten över att svika dina egna löften Emma.

Gud hjälp mig. Jag måste få vila. Jag orkar inte falla ensam igen. Det gör för ont.
Jag orkar inte kämpa mer med alla som jag älskar på andra sidan jorden.
Vill bara sova.

Jag vill så gärna tycka om mig själv. Och jag kämpar så hårt, det gör jag verkligen. Varje dag, varje minut.
Jag vill så gärna älska mig själv, acceptera mig själv även om jag inte har en tunn kropp
Jag vet. Jag är trött, det är bara det. Jag är så trött. Så trött på att vara så långt borta från alla som jag älskar. Så trött på att vara stressad. Så trött på att gå an som om livet vore en tävling.
Det är inte detta livet är till för. Livet är en gåva. Varje sekund är värdefull.

Jag önskar att jag kunde hjälpa någon annan så jag slapp ha mitt egna brustna hjärta i fokus dagen lång.
Önskar att jag hade en elgitarr. Önskar att jag kunde spela och sprida ett budskap om liv och frid. Om storleken av universum. Jämfört med universum är jag -
- ingenting.
Och ändå i min egen värld är jag allt.