ännu en liten insikt

Herregud, jag är ju ......

Jag måste verkligen ..... fortfarande avsky mig själv alltså. Fortfarande.

Jag är ju förbanne mig stenhård med mig själv.

Jag kan på något vis inte förlåta mig själv.

Jag vet inte hur man ska ta hand om sig själv. Jag kan bara inte.

Jo, jag kan visst. Jag vet att jag kan.

Det är bara så sorgligt att jag ...

Jag vet inte.

Har väl aldrig riktigt kunnat det, men haft så fina människor runt mig. Som vetat mitt bästa. Som alltid lyft mig.

Man inser ju hur lite man brytt sig om sig själv när man har

infektion i halsen,

svullna onda halsmandlar,

svullna lymfkörtlar på halsen, eller om det är muskler jag vet inte .... varmt och ont

huvudvärk varje dag (som dock är mycket bättre än den var förr),

svidande torra ögon,

stela käkar,

yrsel,

muskelvärk och stelhet i axlar, armar och nacke så det bara knakar när jag roterar på den, så ont så ont ...

smärta i rygg,

höfter som gör ont när jag sitter och går och när man håller handen mot så känner man hur det är något som hoppar ur led eller nåt liknande,

trolig inflammation i både lår och smalben ...

smalben som ibland gör så ont så de domnar av när jag går (även om det har blivit lite bättre dom senaste dagarna)

samma sak med fötterna,

tarmar som är helt ur lag och som ibland gör så helvetiskt ont,

magkatarr som bränner och gör ont (dock inte så farligt),

har så otroligt lätt till tårar.

Låg 6 timmar i sängen igår innan jag äntligen somnade.

Var bara tvungen att skriva det där. För det är tungt att bära det själv just nu.

Tänk om jag skulle kunna hjälpa åtminstone en människa att slippa detta. Tänk.

Gud vad ska jag göra. Gud hjälp mig.

Hjälp mig att älska mig själv. Hjälp mig att slippa ångesten.

Jag vet att jag klarar det men det är bara så jäkla svårt. Och det är ju lögn att säga att det kommer att lösa sig bara för att jag åker hem, för det är ju bara i mig själv.

Men det blir lättare för mig att vila. Jag kommer tillbaka till dem jag älskar på riktigt.

Det är så svårt att vara ensam med detta. Och nu är jag verkligen nästan helt ensam. För jag har varit tvungen att bryta de destruktiva relationer jag haft.

Det är så lätt att manipulera en människa som inte vet sitt eget värde.

Varför är jag så ensam egentligen?

Därför att jag kan inte ta hand om mig själv. Jag varken litar på mig själv eller älskar mig själv.

En sån vill man väl inte hänga ihop med. Och en sån känner man sig väl inte trygg med när man blir sjuk.

För jag håller inte löften till mig själv och jag behandlar inte mig själv väl.

Gud jag inser detta nu. Jag bryter löften till mig själv konstant. Det är därför det är så skrämmande allting.

Det är verkligen den ultimata prövningen. Det är inte länge kvar men jag simmar så pass med näsan ovanför vattenytan.

Men det jag är bra på är i alla fall att

inte ge upp.

Nu får du börja ta hand om dig själv Emma. För så här kan du inte leva.

Det är svårare att ta sig ur destruktiviteten än att stanna kvar i den.

Det är förbaskat förbannat skitsvårt,

Ju längre ner man kommit desto svårare,

Men när man tagit sig därifrån.

Då är man -

Jag kan inte komma på något ord. Det är bara en känsla. Jag kan inte hitta ordet.

Jag är inte perfekt. Jag blir aldrig perfekt. Och det är inte det som är meningen heller.