söndag kväll - snart första juni ta mig tusan

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här. Shit vad många inlägg jag har skrivit på sistone ...

Hur kan jag beskriva denna känsla med ord.

I denna värld finns så fantastiska människor. Det är ni.
Här i Japan har jag egentligen bara en riktig vän, och det är Yugo.
Alla andra är fina människor, självklart. Men jag kommer dem aldrig så nära. Och jag kommer förbli för olik.

Jag vet inte hur jag ska säga. Det känns så fantastiskt att tänka på det. Vilka fantastiska människor jag har med mig, även fast ni inte är här.
Att tänka på det gör att jag nu kan klara av allting.

reflektion en lördagskväll

Ursäkta att jag svor i det förra inlägget.
Jag antar att det finns någonting inom mig som verkligen håller på att explodera.

Jag söker febrilt efter lösningen på värken hela tiden.
Även när jag tror att jag inte gör det.
Till och med i sömnen tror jag. Det är väl därför jag vaknar upp med huvudvärk också.

Dom senaste dagarna har jag tänkt att det var mina datorvanor i höstas som startade allt det här. Det är mycket logiskt och så är det säkert.

Men det som gör att det håller i sig fortfarande mer än ett halvår efteråt är något helt annat.
Tror jag.
Det känns som att jag har haft så oändligt många uppfattningar, så många betrodda lösningar.
Det är nånting inom mig som verkligen behöver en grundlig omvändning.

När jag skriver, riktigt, på riktigt, bara låter precis vad pennan vill skriva låta skrivas, då kommer det fram oändligt många känslor.
Ensamhet. Osäkerhet. Rädsla.
Ensamhet. Rädsla. Rädsla för ensamheten. Rädsla för osäkerheten. Rädsla för känslorna.
Skam. Och skuld. Över kroppen. Över beteenden.
Saknad, och längtan. Av människor. Av känslor. Av trygghet. Av närhet. Av kärlek.
Nervositet. Spänning. Alltid göra andra människor till lags. Alltid göra bra ifrån mig, för att få beröm och bekräftelse. Vill alltid vara bäst.
Vill att dom ska älska mig för det jag presterar.
Vill att ni ska älska mig för min prestation.

Jag känner mig ju riktigt glad och lycklig ibland. Men det som finns under ytan kan inte tryckas undan så lätt. Det kommer fram tids nog, klyschan är skrämmande sann.

Det är inte mitt öde att ha huvudvärk hela livet. Jag vet att det kommer att lösa sig. Jag behöver bara hitta lösningen, hitta det som döljer sig inom mig som jag inte kan förstå.
Jag är ju inte ensam. För jag har ju min egen själ. Jag vet ju att jag alltid kommer stödja mig själv.

Jag måste sluta bry mig om vad andra tycker, helt. Helt alltså. På alla sätt.

För det betyder ju ingenting. Ingenting.

-
Jag vet, jag har blivit smått beroende av japanska musikvideos. Men det är så härligt att se och höra. Det är så intressant också. Kultur.
Jag kan till och med säga att jag får förståelse genom att se dem.

Den här låten tycker jag är alldeles fantastisk. En gammal visa från Okinawa, en japansk ö. Den kan hjälpa mig att få nya krafter ibland.
http://www.youtube.com/watch?v=oFSDyM8whtk
En annan med dom som är härlig - 風になりたい betyder "jag vill bli en vind". Just därför tycker jag att den är härlig.
Han tycker om att ha fräna hattar har jag förstått nu också.
http://www.youtube.com/watch?v=VrPoeGYINsA

Det blir nog bra det här till sist.
Det är bara det att vägen dit är så jäkla jobbig.

.......-

Jädra huvudvärk, har kommit tillbaka i full kraft. Det känns lite som en mardröm det här. Jag hade inte förväntat mig att min kropp skulle må på detta sätt vid 19 års ålder.
Vi var till Disney Sea idag. En fantastisk plats men jag hade så jävla ont i huvudet.

Kommer jag ur detta kommer jag verkligen vara stålkvinnan. Just nu känner jag mig som en liten ärta.

Men jag gör mitt bästa until the end.
http://www.youtube.com/watch?v=bdwMiVolstY

3e gången på två dar nu

Hihi, jag mår ganska BRA!! :D
Trots att vi idag haft prov och jag efteråt träffade Inkyu, Skotte och Arnold och fortsatte prata japanska i ytterligare 3 timmar!
Ibland skär det igenom mitt huvud ungefär som en pil men så försvinner det ganska snabbt.
Jag mår ganska BRA!!!! :D
Medicinen ii ne :D

Har jag någonsin varit så tacksam över att må ganska BRA?! :D Det har jag säkert. Men inte på länge i alla fall.
Hah, jag har skrivit på bloggen 3 gånger på 2 dagar!! Good work deshou?? ;D

Jag vill avsluta med denna video som ju är kult sedan länge tillbaka - det är så lustigt för när jag tittar på den nu uppskattar jag den till och med ännu mer av någon anledning!! Jag skrattade genom hela videon igår när jag såg den igen efter ett långt uppehåll:
http://www.youtube.com/watch?v=zJ9jowZ5jzA
Bara för att det är så härligt.

ps.

(jag hittade just en video till med ゆず　som man gärna kan titta på om man känner för att bli lite uppiggad:
http://www.youtube.com/watch?v=LLdJM6R5nek&feature=related)

(Och äntligen kan jag skriva japanska på min dator!!!!
今寝る。本当に疲れたけど、たぶん大丈夫だと思うん。頭がちょっと。。。
お休みなさい!)

bergochdalbanan

Dom senaste dagarna har varit riktigt fina alltså. Ikväll har jag fått ganska ont i huvudet igen, det gör mig inte så jättemycket men kanske kan det färga detta inlägg omedvetet. Därför vill jag börja med att säga att det har varit så fint och jag har varit så tacksam.

Igår var verkligen en härlig men något fullspäckad lördag. Riktigt hett var det ute, fuktigt och näst intill outhärdligt ibland. Det var picnic i Yoyogi-parken i Harajuku, jag var ditbjuden så jag bestämde mig för att det skulle nog vara bra för mig att gå.

På vägen dit kändes det så uppenbart hur otroligt långt jag kommit. Med livet så att säga. Hade det varit för ett år sedan hade jag verkligen tyckt att det kändes jobbigt i början, att fara och träffa en massa folk som man inte känner och socialisera sig på tre olika språk samtidigt. Nu kändes det ingenting. Alltså verkligen ingenting. Det kändes bara trevligt.

Själv tog jag väldigt få bilder men när jag får tag på de andras bilder måste jag lägga upp dem för det var så härligt!! En sådan härlig park, ett sådant härligt gäng. Många nya personer introducerades och jag fick chans att prata med några från skolan som jag bara sett passera förr, och som visade sig vara väldigt trevliga.

Jag och Yugo hade dock "bråkat" igen natten innan. Fortfarande var stämningen inget vidare mellan oss.
Och så fanns på vår picnic en japansk kille. Som jag märkte från första stund tog varje givet tillfälle att titta på mig. Det tog en liten stund men till sist kom han och satte sig bredvid mig, vi pratade på om olika saker och hade trevligt.
Det kändes lite konstigt. På det sättet att ... jag av någon anledning kände mig väldigt dum. Det var bara så trevligt att få lite uppmärksamhet. Haha, ja det är ju precis som på film ...

I alla fall skulle jag gå på toaletten vid ett tillfälle. Han ville visa mig vägen så vi följdes åt ... hah och så sa han den lustigaste kommentar!! Att jag påminde om Shakira!!!!!! XD
Jag blev ju så klart väldigt överraskad och höll på att skratta ihjäl mig. Han blev faktiskt förvånad - "är det verkligen första gången du hör det??"

Och så tänkte jag-
"Vad fasiken, jag är väl ändå inte lik S h a k i r a??!?!?!"



















Men så tänkte jag-
"hihihihihihihihihihihi..............."

Och så tänkte jag-
"Vad tusan håller jag på med."

Och så tänkte jag-
"men jag gör ju ingenting. Jag är ju bara lite uppspelt."

Och så tänkte jag-
"??!-->¤%...??"

Jag hade många tankar.

Efter toalettbesöket ville han visa mig den "centrala fontänen" så vi gick dit en liten stund. För att sedan återvända till picnicen igen.

(EDIT: När jag läste om meningen ovan känns det som att jag måste tillägga att det var verkligen den centrala fontänen. I parken. Inget annat!!!!!! :P)

Runt 5-tiden var jag tvungen att åka hem för jag hade lovat att Inkyu skulle få komma hem till mig så han kunde få berätta mer i detalj om sin filmidé. På vägen därifrån fick jag ett meddelande till min mobil från Yugo, som var väldigt fint. Det kändes som att, ja, det var nog meningen att det här skulle hända. Alla erfarenheter är guld. Och gör banden starkare efteråt.

Jag fick ungefär en halvtimme på egen hand innan Inkyu anlände och sedan fortsatte det i ytterligare 4 timmar av full fart på japanska. Att diskutera film på japanska är en väldigt intressant utmaning. Men ta mig tusan, all träning jag haft på sistone nu börjar leda till bra mycket mera flyt!! Det glädjer mig.

Men det är väl inte så konstigt att jag är trött kanske.

Tänkte till sist dela med mig av en liten del av min vardag - dessa två låtar kommer för alltid vara inpräntade i mitt huvud (tillsammans med en del andra förstås) i och med att de alltjämt spelas på affärerna:
(den översta sätter sig ALLTID på mitt huvud - får jag höra den en gång går jag runt och sjunger på den resten av dagen!)
http://www.youtube.com/watch?v=Zsg16f7uzI8
http://www.youtube.com/watch?v=RMwKfEPRdEs

Faktum är att jag så att säga "fann deras namn" när jag satt och tittade på japanska MTV idag. Då såg jag även denna trevliga och tänkte tillägna den till dig Maria :D:D:D:D:D:D:D Jag vet inte riktigt varför men jag tänkte att vore vi tillsammans skulle vi nog ha mycket att säga om denna video :D
http://www.youtube.com/watch?v=-dtuJ0mF4TE
Här är några fler intressanta klipp av dom från 90-talet skulle jag tro (Härligt inte sant?!?!? 90-tal?!?! :D ;D)
http://www.youtube.com/watch?v=x-NhXJNRmBE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=SNKiFFjkJhw

så vart det idag

Shit, vad bra jag har mått idag. Alltså verkligen, vad bra jag har mått idag. Först fick jag ont i huvudet under lektionen men sedan under de sista två timmarna gick den över och sedan har jag bara haft sådan kraft. Tog en promenad direkt efter skolan.

Jag bara njuter alltså. Så härligt. Det blir ta mig tusan bättre och bättre, även om det blir bakslag ibland.

Hah, nu kom filmerna först i alla fall ... men tillhörande text och bilder finns nedanför.

--

åh HERREGUD, jag kommer ALDRIG glömma musiken som spelades utanför mitt fönster konstant två dagar i rad

det händer grejer här i Uguisdani också ta mig tusan

från spelningen i Roppongi
jag gillade verkligen deras musik

uppgång

Det har varit en rätt bra vecka faktiskt. Jag har lyckats hålla mig positiv för det mesta, dragit mig ut med folk även fast jag kanske haft ont i huvudet efter skolan och varit trött, och då har det liksom försvunnit ganska fort även om japanskan använts flitigt och det varit rätt påfrestande.

Dock känner jag att mina ögon är väldigt trötta. Kroppen känner sig ungefär som efter en åksjuketablett på grund av alla mediciner. Huvudvärken tränger sig faktiskt igenom rätt frekvent, men det hade absolut kunnat vara värre.

Jag är bara så glad att jag är här. Det är jag verkligen. Uppskattningen för den här platsen och allting som händer här har verkligen inte försvunnit i dimman av huvudvärk och trötthet. Det har hänt så mycket fantastiskt så jag har väl upplevt nog för hela livet egentligen. Jag menar, vilken oändlig tur jag har alltså. Det känns som att jag lever en film.

strax efter att jag kom tillbaka från Kyoto hölls en liten "festival" här i Uguisudani
Jag kände mig som en stolt Uguisudani-bo















marknader och stånd "slogs upp"















På väg till kliniken i Akasaka
jag hade aldrig varit i Akasaka förrut men distriktet påminde starkt om Roppongi
med sina nya höghus och så vidare
men områdena ligger ju rätt nära varandra när jag kommer att tänka på det

tisdagens utflykt till Davids (en annan Davids) lilla lägenhet tillsammans med Inkyu
en något stressad matlagning följd av att hänga med Skotte med flera till Roppongi för en mycket trevlig gratisspelning

här var Skotte och spelningen































onsdagens förvirrade utflykt med Arnold, Skotte och Inkyu
Vi besökte Arnolds nya lägenhet för att diskutera kommande filmprojekt (??)































Jag måste säga att Arnold är nog den mest otippade vän jag någonsin haft
men det är ju kul -

vänd vänd vänd

Gud vad jag är negativ. Det kunde ju varit så så så mycket värre. Verkligen, vad jag har det bra. På alla (nästan) sätt.

frustration

Nej. Jag mår faktiskt inget bra. Inget bra alls.

Helt klart kunde det varit väldigt mycket värre. Men det känns som att ... fasiken, vad ska jag göra egentligen?

Varför har jag huvudvärk egentligen? Varför? Är det liksom nånting jag kommer måsta leva med?
Kommer det av all stress och skitmående ända sedan tillbaka i höstas? Säkerligen. Det kommer ta tid att bli av med det som jag har sagt typ 100 gånger. Men det skulle vara väldigt skönt att se små steg i rätt riktning. Bara SMÅ steg, nåt litet steg kan jag väl få?!? Nåt steg kan jag väl få ... när inte ens medicin hjälper.
Eller vete tusan om den gör det. Jag tycker ju att den gjorde det nån dag eller två men så har jag blivit så fruktansvärt trött av den så jag tror att det framkallat huvudvärk i sig. Idag skulle jag gå och posta några vykort på rasten, hela vägen dit kändes det i mitt huvud som när man just stiger upp från att ha suttit och har lågt blodtryck. Som att jag skulle kunna svimma när som helst. Det är så läskigt alla symptom jag har. Kunde jag inte BARA FÅ HA ... nånting annat ...

Allt detta. Och så hänger jag med på lektionerna och får bäst i klassen på proven. Jag förstår inte hur det går ihop när det känns som att jag har blivit helt knäpp i övrigt.

Jag vill bara skrika ut - vad ska jag göra?!!!!? Varför är det så här?!!!!!!
Ja, vad ska jag göra.
Men jag låter i alla fall inte mig själv glida ner i depression, aldrig. Jag har fortfarande riktigt fina stunder.

Yugo glider iväg från mig. In i sitt jobb. Jag avskyr såna här perioder. Jag känner mig så ensam fastän jag inte är det. Jag känner mig så ensam. Jag vill bara gråta, skrika. Varför kan det aldrig gå över?

Varför kan det aldrig gå över.

lördagkväll

Vi får väl se hur det går med allting. Med medicinerna. Med livet.

Nog tycker jag att dom har verkan i alla fall, medicinerna. Men så ibland knäcker den sig igenom likförbaskat huvudvärken och då trillar hoppet en aning igen.

Men torsdagen speciellt var alldeles fantastisk. Livet utan huvudvärk är helt fantastiskt. Det finns inga ord. Det gör det verkligen inte. Jag bryr mig inte om hur trött jag än blir, bara jag får vara fri från huvudvärken.

Igår följde jag med Inkyu hem till honom efter skolan, min koreanska klasskamrat. Vi diskuterade på japanska i 6 timmar vilket kanske förklarar varför jag är lite extra trött idag ... men det var väldigt trevligt måste jag säga. Jag fick träffa hans andra koreanska rumskamrater (alla män förstås ... varför omges jag av män hela tiden egentligen?! Inte för att jag har något emot det .. ;)), träna lite koreanska och äta koreanskt. Det är verkligen intressant att lära sig om den koreanska kulturen också. Jag har verkligen blivit nyfiken, jag skulle gärna fara dit.
Det är så intressant att se skillnader i japanskt och koreanskt kroppsspråk och uttryck i ögonen. Skillnader i skillnaderna. Vi är mycket mer lika koreaner än japaner faktiskt, vi har mycket lättare att förstå varandra. Koreaner är väldigt uttrycksfulla. Ändå ligger Korea så nära Japan rent geografiskt.

Till sist vill jag nämna att det nu flyttat in två tjejer till min våning (av kvinligt kön för första gången hittills!!!!). En av dom är från Vietnam men har bott i Amerika i 4 år, den andra är hel-amerikan. De är bara ett år äldre än mig, verkligen amerikanska party-tjejer stereotypt men väldigt snälla och trevliga och glada. De är verkligen en frisk fläkt här. Det känns riktigt bra faktiskt. Ikväll skulle de gå ut, jag hängde inte med denna gången men sa att jag jättegärna gör det nästa gång och det menade jag verkligen.

Det finns oändligt med fina minnen

TRÖTT

Ytterligare en klinik har besökts. In- ut principen, men jag fick i alla fall en hel påse med mediciner för min muskelspändhet och smärta, varav en också är för magen för att de andra är så starka. Det talar väl för sig självt.

För några minuter sedan ringde mitt försäkringsbolags svensk/danska läkare igen, vi diskuterade detta, min nackes och huvuds tillstånd. Min nacke är så spänd att blodkärlen i nacken liksom stryps åt, därav att det gungar så förbaskat. Skönt kändes det dock att höra hans svar på min fråga - det kommer inte komma till det stadiet att jag inte klarar av att gå.
Tack och lov verkligen, till Gud inom oss alla!!!!!!!! Det är så jag har funderat på sistone faktiskt. Jag i princip raglar fram, jag lutar mig ofta mot saker och det är lätt att snubbla till ibland. Det är läskigt, det är det. Det är svårt att beskriva men det känns som att det är som en stark vind inuti mig som blåser mig fram och tillbaka. Som att jag sitter på en jättekonstig båt. Men jag är ju som sagt rätt van nu. Att det blir värre är dock aldrig ett gott tecken för hoppets skull.

Men jag ska väl ta och prova dom där medicinerna imorgon. 3 piller, 3 gånger om dagen. Jag har inte velat börja än, jag har velat prova ett slags "plåster" som man sätter på skuldrorna som jag också fick, dom har varit bra men jag antar att jag behöver mer för idag har jag varit riktigt spänd och haft ont i huvudet igen i skolan.

Det jag egentligen skulle behöva är ju avslappningsträning och fysisk träning, jag vet. Jag vet. Och så känner jag mig så svag att jag klarar inte av att påbörja något sådant.
Men jag känner att ödet är så här - när ingenting annat funkar så kommer jag att ta tag i det. Och det är säkert det som kommer att bli min räddning i slutändan.
Det är ju lustigt det här.

När jag mår bra och är stabil i mitt psyke så kommer kroppen att hänga med. Så enkelt är det.
Det är den enda orsaken och den enda lösningen.

KRAFTTAG

(ett litet meddelande - denna var redan färdiggjord innan vi pratat om din närvaro, that's why ;))

söndagslugn

Det är faktiskt nästan lite läskigt hur pass bra jag mår i kroppen idag. Jag menar, det gungar fortfarande lika mycket och kroppen känns väldigt väldigt trött men ... jag har knappast någon huvudvärk, jag kan tänka ganska klart ... jag hoppas att det fortsätter så här, att det här kanske kan vara början på vägen tillbaka. Men jag vågar inte riktigt tro.


Det börjar bli så jävulskt varmt här, och fuktigt. Det är ju självklart jätteskönt samtidigt som det inte är det! Jag känner mig blöt och kladdig mest för jämnan. Min aircondition är dessutom lite knasig så att sova på nätterna är fortfarande inte så lätt. Trafiken utanför fönstret. Den här helgen har det dessutom pågått nån slags "happening" här i Uguisudani så på andra sidan gatan från mitt fönster sitter en högtalare som spelar flöjt- och trummusik HELA TIDEN, alltså verkligen ...jag brukar inte ha lätt för att störa mig på saker men dom kunde väl ta paus NÅGON gång under dagen?!?!?! Jag vet inte när dom stängde av det på natten, men sen körde dom igång nån gång i morse, jag vaknade runt 8-tiden och sen var det förbaskat svårt att somna om med den där stressande melodin i huvudet.


Men jag är tacksam för livet. Och att jag är här.
Jag är tacksam för att jag får känna mig bra.

tillbaks till 'hemmet'??

Så var man tillbaks igen i Tåkyå. Igårmorse, anlände som vanligt just så pass till lektionens början med tunga resväskan, alldeles slut i kroppen.

Herregud, det känns som att jag har varit borta hur länge som helst.
Har jag sagt det förr? ...

Ojojojojojojoj .... så massor massor som hänt. Bråk, försonelse, fantastiska tider, sorgsna tider, härligheter. Överlag kan jag i alla fall säga att jag känt mig mycket mer stabil den här gången än förra. Jag har haft lättare att vara objektiv, jag har haft mer förståelse och överlag har det ändå varit riktigt fint faktiskt. Jag lär mig ju.

Något annat fantastiskt som hänt är att jag lär mig att tycka om min kropp, både utifrån det att den jag tycker om älskar min kropp men också att jag själv kämpar för att ändra de upptrampade stigarna i mitt huvud med nya trevliga affirmationer. Den senaste tiden har jag faktiskt känt mig nöjd med min kropp precis som den är just nu. Jag har inte känt något behov av att gå ner i vikt, ofta vill jag det inte ens faktiskt.
Det har alltså kommit så långt att jag till och med inte ens VILL gå ner i vikt. Det är verkligen stort. Det har väl egentligen aldrig hänt förr, eller åtminstone inte på flera år. Jag skäms inte över min kropp. Jag tycker den är rätt trevlig. Det är rätt trevligt att se hälsosam ut faktiskt.

Självfallet faller jag tillbaka igen. Men som sagt, det här vänder inte på en vecka. Det krävs lång tid. Det är sådan förändring som är beständig brukar jag tänka.

För tillfället är jag riktigt trött.
Har jag sagt det förr ...?
Det gungar på rätt bra. Jag har haft lite problem med min sömn på senaste, jag har haft svårt att sova. Jag tror det dels beror på mycket tankar, dels på att Yugo har de mest underliga rutiner jag mött på. Ibland äter vi middag nästan mitt i natten. Ofta det första målet inte förrän 2-3 på eftermiddagen beroende på vad som händer. Och så kan han slockna var som helst och när som helst och sova hur länge som helst. Gud vad avundsjuk jag är!!!!
Men jag har inte så ont i huvudet i alla fall! Jag hoppas att det håller sig så ett tag.

Framöver planerar jag att flytta till ett ställe med billigare hyra. Jag planerar att skaffa mig ett deltidsjobb om jag kan. Fasiken, här ska det bli förändring. Här ska inte has nåt mer ont i huvudet, inte heller någon kroppsångest ska infinna sig. Här ska bara finnas trevliga tankar.

Men jag saknar Yugo och Kyoto så mycket att jag aldrig kan stanna upp :´( Jag kan inte sluta skriva

I alla fall ... så kör jag här en liten bild- och filmberättelse om tiden som varit.

What?! Filmerna skulle ju komma först!! Jaja, det kanske blir lite konstig ordning i berättelsen nu men det gör nog inget :)

-
hur han hade lyckats köpa två par skor i precis, verkligen alltså precis mina två absoluta favoritfärger övergår mitt förstånd
















första dagen spenderades på sjukhuset. inte akut utan det var förbestämt med försäkringsbolaget. att få träffa en sjukgymnast. men efter diverse telefonsamtal och så vidare hade jag fått förstå att jag först och främst måste träffa en "riktig" läkare som kunde ordinera mig till en sjukgymnast.
Jag åkte dit självfallet med inställningen att det skulle bli problem eftersom det alltid blir det. det finns liksom inga undantag där. särskilt eftersom jag nu skulle försöka förklara att jag skulle behöva en sjukgymnast ...















jag hade inte ätit något på morgonen och fick sedan sitta och vänta i ... säkert två timmar skulle jag tro. klockan hann bli närmare 1 innan jag ens fick träffa den första läkaren. Men han pratade faktiskt engelska även fast han helt klart föredrog att prata japanska när han fick tillfälle ...(!)
Jag förklarade min request och likväl som den förra läkaren skrattade han bara när jag sa att det troligen berodde på stress, min huvudvärk. Han ville röntga min nacke för säkerhets skull och det fick han förstås. Inga problem där. Så han ordinerade mig till sist till deras "rehabiliteringsavdelning" som låg i en annnan byggnad.
Att hitta dit gick i gammal sedvanlig "Emma-style" - jag köpte mig ett bröd och bara vandrade lite underliga vägar i den riktning som jag sett ut på kartan - jag tänkte att "när jag ätit upp brödet ska jag börja leta på allvar". Och så plötsligt stod jag framför ingången bara.

Happ, och sen att försöka förklara för kvinnan i receptionen att mitt försäkringsbolag redan placerat en betalningsgaranti var ju också en trevlig utmaning. Men jag gav mig inte ta mig tusan!!!! Och till sist kom en man bak från kontoret och sa att "ja, det är faktiskt precis som hon säger". Det var ju skönt att höra, tack.
Och så fick jag mig äntligen lite värmebehandling och massage och sen fick jag fara hem igen. Kanske gjorde det mig egentligen bara mer trött och spänd än jag var innan, det där sjukhusbesöket. Men är det inte alltid så?















Dock känner jag mig alltid stolt över mig själv efteråt. Starkare än innan.
















Yugo skulle ha day off men han jobbade i alla fall.








































































körsbärsblomningarna hade övergått i grönt




































































dock for vi upp i Kyoto Tower på kvällen! Det var som sagt riktigt härligt

































och sen vart det bråk på natten förstås. jag hade inte sovit någonting första natten, jag var väldigt trött och ville bara sova, jag ställde en fråga om vi kunde göra sängen större och så var det kört. Han la sig påå golvet och dagen efter var han trött hela dagen i princip och ville knappt säga något.
Men så löste det sig på kvällen! Eller löste och löste. Det kanske egentligen aldrig var något problem. Ibland är det svårt att veta.

Happ, och sen var det dags för jobb igen

dock kände jag mig riktigt bra den dagen, jag hade knappt någon huvudvärk, jag kände det som att mitt psyke var ganska starkt jämförelsevis. en riktigt härlig promenad på egen hand

jomen ta mig tusan, det var ju den natten, eller till en början kvällen då Yugo lovat att ta med en av hostelets gäster som fyllde år ut på "födelsedagsfirande" efter jobbet (vilket innebar att jag skulle bli ensam precis hela dygnet i princip)

det var helt okej, jag klarade mig rätt fint ända tills det blev dags att sova och han inte hörde av sig igen. jag somnade om vaknade av en dundrande entré och en dundrande sängläggande procedur där jag sa att jag ville faktiskt bara sova medan han höll på och prata hela tiden i allla fall, rätt drucken visserligen men det gör det inte mindre jobbigt.

ja, och sedan dagen efter hände ju det där då, som jag skrev om tidigare. tack och lov fick jag till sist iväg honom till sjukhuset, jag berättade om hur en blödning kan uppstå inuti huvudet och han sa att han skulle gå, han var tacksam att jag berättat. allt blev bra till slut. dock höll huvudvärk och trötthet i sig rätt länge

jag var så orolig den dagen så jag kände att jag kunde inte bara sitta hemma, jag var tvungen att göra något

Och sedan dagen efter, när vi skulle avresa till Yugos "uppväxtstad" Tokushima för en ny Skate-event--

(kan detta vara första gången mina skor faktiskt går sönder innan jag köper nya?!)

jag vet, jag behöver inte lägga upp alla bilder på mig själv men alla dessa ville säga något så det får vara

nej ta mig tusan, det var ju inte alls den dagen ... Yugo jobbade i alla fall

här har vi ju Tokushima-dagen! Vi avreste runt fyra-tiden på eftermiddagen och anlände kring 7-8 på kvällen. Yugo hade bokat ett rum på ett hotell för, vad tusan var det ... 4000 yen för en natt?? Det var ju ta mig tusan lyx! För typ 400 spänn.

av någon konstig anledning hade jag under hela vistelsen en underlig känsla av att vi gjorde dagsutflykt till Luleå ... men jag får såna där konstiga känslor ibland

efter att vi checkat in och lämnat våra grejer på hotellet gav vi oss av till Yugos barndomshem för att hälsa på hans mamma och syster. jag kände mig rätt nervös men inte så farligt egentligen. mest för att jag skulle måsta kämpa på med min japanska och hade rätt ont i huvudet för tillfället.

Men det var så himla trevligt alltså. Herregud vad de blev förvånade, särskilt mamman!! De visste sedan tidigare att jag kom från Sverige men uppenbarligen hade det blivit missförstånd så de var inte förberedda på att vi skulle komma!! Så de bjöd på massa mat, ställde en massa frågor, mamman ville visa sina fotografier och beskriva in i minsta detalj, det togs bilder och så hälsade vi på hunden.

Riktigt lyckat var det. Så skönt alltså ... att träffa familjen är faktiskt lite läskigt i början, särskilt när man inte pratar samma språk ;)

Yugo berättade efteråt att han hade gått upp till sovrummet där pappan låg och sov. Han hade försökt prata med honom men inte fått något svar.

Och sedan efter det skulle Yugo iväg och träfffa en gammal vän. Klockan var nästan 11, själv var jag trött och ville vila bort min huvudvärk. Somnade på hotellrummet men vaknade ca 1 av att han kom hem. Sedan hade han svårt att sova på hotell-lakanen, vände och vred sig i flera timmar, gick upp och tog en dusch. Så det blev inte mycket sömn den natten heller.

en riktigt fin dag för en Skate-event i Lilla Luleå

det här måste jag säga kanske inte ser ut så mycket som Luleå ...

det var verkligen en fantastiskt fin park, och eventen var riktigt trevlig och spännande att se! Det var lite fritt, lite tävlingar, lite av varje. Även barn var där och hade det trevligt. Alla verkade vara vänner med alla, solen sken (den var riktigt stark faktiskt, jag brände min näsa rätt ordentligt!), ja det var härligt.

Jag låg bakom en tjej som hette Junko, inte förrän strax innan eventen var slut på kvällen började vi prata med varandra och vi hade det riktigt trevligt! synd bara att det troligen kommer dröja innan vi någonsin träffas igen ...

den här fina bilden på Yugo fick jag av hans mamma och syster Marina! ;)
Man måste klicka på bilden för att riktigt se allt det härliga :D

happ, och sen var det dags för bråk igen. mitt i natten ville han titta på tv, dagen efter ringde han från jobbet och ville prata om det där, att det verkade som att jag inte "accepterat", att han velat titta på tv på natten fast jag inte gjort ett skit, att han inte kunnat slappna av occh att det känts som att han inte varit i sitt eget hem. Jag kände bara "fasiken, inte nu igen". Lite senare när vi rett ut det förstod jag att han menat att han velat be om ursäkt för att han tittat på tv på natten, att han inte velat störa och att han inte kunnat slappna av för att han ville att jag skulle få sova. Just då, när jag fick telefonsamtalet, kände jag i alla fall att "nu får det vara nog. Jag orkar inte bråka mer. Nu vill jag fara hem. Det finns nog ingen väg förr oss." Så jag gick ut på min skogspromenad.

En trappa som leder ingenstans

när jag kom tillbaka sa jag det att "jag ska nog ta och fara hem. Det här går ju uppenbarligen inte." att han bara vill att jag ska acceptera hans "liv" hela tiden. att jag hela tiden känner mig ivägen, att jag bara är ett hinder för honom.

--"please stay"--- och då vart det så.

-

Så var det day off. Och då sover man till 3 på dagen helst.

He must never know about this picture ... hehehehehe

så här ser man ut nuförtiden. en hälsosam kropp :)

eller hälsosam och hälsosam, den mår ju inte så bra egentligen ... men den har i alla fall en hälsosam vikt för sin uppbyggnad

vi bråkade igen den kvvällen. han sa en massa saker som sårade mig mycket - att han vill inte höra att jag är trött hela tiden, det gör honom bara ännu mer trött, det finns människor som har det mycket värre och så vidare och så vidare ... i stundens hetta tänkte jag bara "fasiken, jag kan inte vara tillsammans med en människa som säger så när jag mår dåligt". Så efteråt kan jag känna att det är ju egentligen en god inställning. Det finns människor som har det så mycket värre. Han vill bara inte tänka negativt på något sätt, och det beundrar jag ju också. Det blir bara ta mig tusan missförstånd hela hela tiden.

Dag två av day off var i alla fall riktigt trevlig!!! Först gick vi på museet och kollade in en RIKTIGT gammal utställning från 1200-talet och framåt, gamla föremål från Kina, Korea och Japan förstås. Riktigt riktigt intressant och spännande.

sen for vi ner downtown, kollade lite i affärer, åt middag, tog purikura-bilder (JÄTTEHÄRLIGT och bra blev dom :D) och sedan såg vi på Slumdog Millionaire på bio! Riktigt bra var den också!

En så härlig dag :)

vi åt sen middag på Mamoria (typ kvart över 11!!!), en restaurang precis vid hostelet där kocken älskar att berätta chockerat för alla som vill veta, hur gammal jag är.. :P och han gillar verkligen att prata med oss så vi har börjat ta för vana att sitta vid ett eget bord nu förtidn ;)

och så fick vi dom här guldfisk-ljusen på vårat bord samtidigt som dom släckte ner ljusen i taket när vi berättade att just detta bort var det första bordet vi satt vid tillsammans ;D

stämning desu ne ;)

tack för denna bild :)

sista dagen var också day off. vi gjorde absolut ingenting. och det var så härligt :)

vi hade filmkväll med pizza på kvällen.

ja, det går verkligen upp och ner. Livet.

Nu har vi dessutom just pratat om att vi troligen inte kommer kunna träffas på en månad. Jag kämpar på.