det finns ingenting att vara rädd för

Jag vill inte ha något ärofyllt jobb där jag tjänar en massa pengar och får människors "respekt"

Jag vill inte ha en "god utbildning" som kommer att "leda till trygghet"

Jag vill inte vara omtyckt av alla runt omkring mig

Det finns ingenting som jag kan "äga". Det är bara jag själv som tror att jag gör det.

Jag kan köpa något för de papperslappar som vi kallar för 'pengar' men det kommer aldrig att bli "mitt"

Allt är förgängligt.

Och hur långt man än kommer i livet så blir man ändå aldrig nöjd om det inte kommer inifrån.

Man kommer aldrig sluta stressa om lugnet inte kommer inifrån. Det hjälper inte att dra ner på det som stressar en för det sitter bara inuti.

Det finns ingen lyckligare tid än nu. Ingen bättre tid än nu.

Jag vill inte ha en massa pengar

Inte andras acceptans

Jag vill bara vara lycklig

Inuti, som ett ljus

Som jag tror att det är menat att ett liv ska levas

Jag kan verkligen inte få grepp om detta. Ofattbart. Det är det enda jag kan säga.

Jag har varit här i ett helt år.
Om knappt 4 dagar kommer jag inte att vara här längre.
Jag kommer inte att växla mellan 3 språk dagligen.
Jag kommer inte att befinna mig bland myllret av japaner konstant.
Jag kommer inte att åka tunnelbanan och tåget varje morgon och eftermiddag. Inte gå min vanliga väg förbi super-marketen, ramen-affären. Gå och köpa ett äpple.

Min mobil stängde vi av idag. Jag sa farväl till Linn.
Så alldeles underligt.

Ont i öronen idag

Tänk om man skulle ligga på sin dödsbädd en dag, med tanken;
"Jag levde mitt liv för att få uppskattning av andra människor,
För att tillfredställa andra människor
Jag har levt i en utskuren mall av den människa som vårat samhälle tyckte att jag skulle vara
Som min omgivning förväntade sig att jag skulle vara
Som jag tolkade det att min omgivning förväntade sig att jag skulle vara
Alltid jobbat, stressat mot utsatta mål, tänkt att 'efter detta är avklarat så blir det bra'
'efter detta är avklarat så får jag vila'
Men i den stunden som man avklarat det ena, kom det inte alltid direkt någonting annat?
Det sätt jag egentligen velat leva på har känts för skrämmande
Som om det inte vore möjligt att leva så. Som om det inte vore möjligt att göra det.
Varför levde jag inte så."

Jag måste bryta mig loss.

God natt

Jag känner mig väldigt lycklig.
Den medvetna närvaron och kärleken till livet i alla dess former är svaret på allt.
Det spelar ingen roll var man är, vad man gör, vad man har. Man uppskattar bara att få finnas till.
Jag tränar och övar varje sekund på detta fantastiska tillstånd.

Det är jag som har kontroll över mitt liv. Det finns ingen väg som är rätt eller fel. Det finns ingen tur eller otur. Det är jag som skapar rörelsen, riktningen.

Det har verkligen hänt mycket bara de senaste dagarna. Livet förändras. Hela tiden.
Det enda som finns är just här och nu. Och det är ju fulländat precis så.

har jag inte alltid älskat att skriva knasiga berättelser

Det var en gång ett rum. Vid första anblicken kunde man tro att där bodde ingen, men faktum är att det gjorde det faktiskt.

I rummet bodde en kvinna, men man såg ytterst sällan till henne. Hon brukade hålla till på de mörkaste ställena så hon skulle slippa synas. Till exempel under bardisken.

Men var det verkligen så? var det många som undrade. Hade hon hållit till under bardisken hade vi ju lagt märke till henne, sa de. Jag skakade på huvudet. När jag märkte att de inte förstod vad jag menade sade jag; "Vill man inte bli upptäckt så blir man inte upptäckt."

Vem var denna kvinna?

Fram till denna dag är det ingen som vet. Inte ens hennes namn är det någon som känner till.

Men faktum är att en dag var det en man som fick syn på henne, utanför sitt rum. I ett annat rum.

Faktum är att hon befann sig i hans rum.

"Vad gör du här?", frågade han med ett uttryck av förundran. "Vem är du?"

En liten stund av tystnad följdes av svaret som löd; "Jag vet inte"

Svaret

Jag har inte varit så här djupt lycklig på länge.
När man älskar så finns det ingen rädsla! Ingen rädsla. Jag känner mig inte rädd nu. Jag tränar, jag övar på det. Men det är så lätt att glömma bort kärleken i ett samhälle där man får allt serverat för sig. Där allting går i en sådan fart att man inte hinner stanna upp och tänka efter.
Träden, himlen, maten som jag får på mitt "bord", vattnet, människorna runt omkring mig. Jag själv.
Det är ju kärlek. Älskar man inte så finner man konstant nya problem. Klagar på allt. Känner sig ensam.
Allt är fulländat, precis som det är nu. Jag är fulländad.

Jag ska öva på kärlek varje sekund. Det tar tid men det är så värt det så jag skulle vilja tatuera in det på min hand.

Har varit på sjukhuset i princip hela dagen idag. Undersökte anledningen till att mina ben gjort så fruktansvärt ont - röntgade mina ben och min rygg och -
A-ha!
















Så här ser min ryggrad ut framifrån. Jag har alltså haft scolios i många herrans år utan att veta om det.
Snacka om att jag blev chockad när jag fick se röntgenbilden!!!!!! :O
Men när doktorn berättade att det inte är så farligt så blev jag lugn. Jag känner mig mycket nöjd och glad. Tänk, vad mycket som förklaras av detta! Alla gånger som jag haft sådana problem med att sitta länge för att benen börjar göra så otroligt ont, exempelvis på bilresor - här har vi ju orsaken! Gud så intressant.
Undrar om jag haft det ända sen jag var liten eller om det blivit så med tiden ... läkarn sa att jag troligen haft det sedan barnsben men jag undrar verkligen.
Tyvärr går det inte att göra någonting åt men då får så vara! Det är ändå någonting speciellt att ha en ryggrad som har en form som inte så många andra har ;) Den är ju jag! Migränen är också en del av mig. Alla "negativa" sidor vill jag omfamna.

Sedan var läkarn den bästa läkare jag någonsin mött tror jag! Jag blev lite kär i honom! Hehe =^) Så trevlig och brydd om patienten. Känner mig mycket lyckligt lottad att jag fått träffa en sådan läkare, hittills vete tusan om det har hänt. Skulle vara Mediha i såna fall!

Var snäll och älska dig själv precis så som du är och allt omkring dig precis som det är! <3 Det är den sanna lyckan. Tror Jag.

Det kanske låter sorgligt men det är bara ett faktum. Att växa upp som den "duktiga flickan" med dålig självkänsla och negativ syn på livet, leder till en självbild som är självdestruktiv.
Jag har ju faktiskt brytit ner min kropp. Åh, den har så lite krafter kvar. Jag har ont precis överallt. Musklerna är alldeles ömma. Är iskall, har blå fingernaglar. Känner hjärtat slå fastän jag bara ligger i sängen.
Och när jag hade ångest som värst i somras sprang jag sönder mina ben ... jag insåg inte min egen kapacitet.
Och det har ju ingenting med var i världen jag är. Det har med min självsyn att göra. Mina tankar om mig själv.

Gud vad det är svårt att göra sig fri från en självbild baserad på prestation. Den finns där konstant. Svävar bakom mig som en skugga, ett moln. "Gör du inte bäst ifrån dig så får du inte beröm och uppskattning och vad är du då värd?! Bara en liten tjockis som ingen vill ha!"
Det tankesätt man vuxit upp med tar förvånansvärt lång tid att ändra på. Men det går. Jag ska vara ett levande bevis på att det går. Jag vet att det går.

Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa.
Men jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv.

Lite senare;
Idag har varit den kanske mest skrämmande dagen när det gäller min kroppsliga kondition. Benen smärtade något fruktansvärt, kändes flera kilo tyngre, det var nästan omöjligt att gå. Smalbenen domnade av.
Jag vill skriva om detta - jag vill berätta min historia. För jag vet hur vanligt det är. Att bli - "Utbränd". Och det är så förjävligt sorgligt, det är så förbaskat sorgligt. ÄR DET SÅ HÄR VI VILL LEVA VÅRA LIV?
Att vi har helt tappat kärleken. Kärleken till Livet, kärleken till naturen, träden, gräset, himlen, havet - mest av allt oss själva. Vi springer runt som för att försöka få oss själva att glömma bort någonting som vi skalat bort - kärleken. Den som finns överallt.

Jag har gått och spänt min kropp, alltså HELA kroppen, under en väldigt lång tid. Inte bara nacke och axlar utan HELA. Blev orolig förr när jag skulle gå på toa och slappnade av "mellangärdet" eller vad man kallar det, för det gjorde så jädra ont och började krampa. Men det är väl inte konstigt när man spänner det konstant.
Får ryckningar och så i musklerna ibland. Världen gungar, gungar. Ibland känns kroppen så frånvarande. Iskall, sedan plötsligt alldeles varm. Kroppen är helt ur balans. Den förstår ingenting.

Allting för att bli omtyckt av människorna runt omkring en.
Till vilken nytta?