Visions of Livet: januari 2009

Wow. Jag vet inte var jag ska börja. Jag menar ... det känns inte som att jag kan beskriva den här tiden med ord, vad ska jag säga? Det har varit. Ja ...Jag har haft - ... verkligen. The time of my life.

Jag var så glad, lycklig, nöjd och exalterad i fredags - hela dagen flöt på i glädjens tecken. Jag skulle äntligen få återse det som jag saknat så mycket.Det var lite stressigt (som vanligt ...), jag slutade skolan klockan 5 och skulle åka med shinkansen klockan halv åtta och hade ännu inte packat. Halv 6 var jag hemma - flög runt i mitt rum, kastade saker hit och dit och kom iväg strax efter 6. Jag bestämde mig för att vår vän Upa-Rupa skulle få följa med, han var tvungen att färdas i min famn hela vägen och det orsakade en del blickar och konversation - enbart positiv!

När jag stod och väntade på att mitt tåg skulle komma hade jag en kort diskussion med en medelålders man om denna varelse - han informerade mig lite om karaktären och så pratade vi om var vi skulle, vad jag gjorde här och så vidare ... i varje uppehåll stod jag bara och stirrade alldeles paff över blotta tanken på att jag faktiskt pratar med en japan utan större problem.

Att hitta till platsen där jag skulle åka med shinkansen var inte heller något större problem - jag frågade kanske 5 olika personer om vägen men hittade till sist och var well on time. Jag satte mig ner och åt min underliga middag bestående av några möjligtvis måttligt fiberrika kex och en nötpåse. (jag kämpade verkligen på för att få ut proppen om jag säger så ... fortfarande var jag orolig och magen i olag).Men jag mådde så bra. Så bra.

Resan med shinkansen var ju bara helt fantastisk. Under hela den näst intill 4 timmar långa resan satt jag bara och tittade ut, lyssnade på musik. Försökte insupa känslan av tillfredställelse.Jag älskar verkligen att resa i mörker.Också förstås väldigt intressant att gå på en japansk golvtoalett under en gungande shinkansenfärd ... ;) Exite!!

Jag anlände på Kyoto Station strax efter 11, skulle möta upp Yugo vid en annan exit än den som jag anlände till så jag fick irra runt där en liten stund. Jag var förstås trött efter min långa resa, haha den första vakten jag frågade om riktningen till Kyoto Tower tror jag att jag av misstag frågade om Tokyo Tower ... hehe för jag minns att han skrattade och upprepade min fråga igen ... men gladde jag honom så är allt gott :DNär klockan började närma sig halv tolv stod jag strax ovanför en trappa som ledde ut mot gatan, tänkte att 'detta är ju helt fel' och att jag borde försöka få tag på Yugo med betaltelefon. Jag står där en liten stund och funderar och så plötsligt hör jag precis bakom mig - "Emma-chan!" - vänder mig om och får världens kram!! ATT jag blev chockad!!! Haha, precis som förra gången när han kom glidandes på sin skateboard, så plötsligt ...

Vi var båda så helt lyckliga över att träffas igen, vi gick till en liten resturang/bar i närheten och åt litegrann, drack litegrann och det kändes bara som att ... jag menar, det är här det är meningen att jag ska vara. Det kändes som att jag aldrig hade varit borta på nåt konstigt vis.

Vi tog en taxi hem, jag menar alltså hem ... det kändes verkligen som att komma hem. Jag menar, verkligen. Jag tycker om mitt ställe här i Tokyo, jag trivs bra men ... det var bara hemma.När vi kom in tror jag att vi måste ha stått och kramats i minst en halvtimme. Det kändes som att tiden stannade och jag ville aldrig släppa.
Sen satt vi bara och pratade, lyssnade på musik ... dessutom så, ja alltså det känns ju overkligt också ... Yugo hade alltså KÖPT en mobiltelefon till mig!!! Dessutom behövde jag bara betala 500 spänn för shinkansen vägen dit, och INGENTING för shinkansen på vägen hem ...... ja. No comment.Jag tror att klockan hann bli kanske 4 eller 5 innan vi somnade.

-
Följande morgon skulle Yugo börja jobba klockan 9, jag sov vidare till klockan 10 och vaknade LYCKLIG SOM EN AAAAAAAAAAAAAAA. Alltså verkligen, åh herregud vad jag var -. Samtidigt inte på det sättet när det bara åker upp och sen ner direkt - den helt fantastiska känslan satt i KONSTANT hela helgen. Jag menar - jag kände mig inte nedstämd EN ENDA gång fram tills söndag kväll.Jag softade på på lördag morgon - lyssnade på Yugos musik, duschade, dansade runt, testade min nya telefon, hade det bara HELT -. Klockan var närmare 1 innan jag gav mig ut i vackra vackra vackra Kyoto. Det kändes som om jag flöt fram på ett moln av sol och kraft.
Jag köpte mig lite lunch, promenerade bort till floden och åt enligt tradition. Det kändes ... mm. Synd var att det blåste väldigt kallt - det snöade till och med litegrann fast himlen var alldeles blå!
Sedan vandrade jag upp till hostelet och hälsade på min kära som för tillfället hade ett förkläde på sig :) hehe

Jag vandrade vidare in i staden, mötte en man som frågade mig lite saker - var var jag från, vad skulle jag göra här, ville jag gå och ta en kaffe? (är det nån slags standard här att bjuda utlänningar på kaffe?!) Men jag sa att jag var upptagen och vi sa adjö.
Jag försökte finna min kära t-shirtstore Graniph men det var inte det lättaste. Istället följde jag shoppinggatan, besökte några favoritaffärer, pratade med japanska affärsägare och hade det ---. Hittade igen min ABSOLUTA FAVORITAFFÄR NÅGONSIN som jag också besökte förra gången - hittade de fantastiska byxor som jag funderade på att köpa förra gången och en HEL HÖG andra saker också förstås ... jag skulle alltså vilja köpa ALLT som finns där.
När jag var mitt uppe i febril shopping i detta mitt paradis ringde Yugo och sa att han jobbat klart. Han kom och mötte upp mig i affärn, vi gick ut på en liten runda - försökte fånga mjukdjur i spelautomater utan större framgång -> DOCK vann till sist Yugo en liten Totoro-baby som jag fick!!!

Vi hittade en liten väldigt lokal resturang i området där vi åt riktigt gott (alltså jag menar maten här ... nej det är också no comment. Jag menar wow!!!!!!!!!!! ALLTID) Vi var fortfarande ute i god tid när vi gav oss av därifrån, gick bort till hostelet igen och hämtade upp Yugos cykel. Vi åkte på sedvanligt vis med mig snålskjutsandes bakpå, bort till Kyoto Station och mötte upp Masa för en RIKTIGT trevlig middag (igen, jag vet vi äter ju hur mycket som helst ...). Jag skulle ta en bild och just då tog batterierna slut - jag sprang snabbt iväg ochh köpte nya och det är jag VÄLDIGT glad att jag gjorde för bilderna är ju helt fantastiska och minnena likaså!!

Vi hade det som sagt väldigt trevligt, det kändes som att jag och Masa kom varandra närmare än förra gången, när vi skulle ge oss av sa de "welcome to the family" och det värmde mig.
Masa var tvungen att ge sig av hemåt vid tolv-snåret och vi åkte hem till vårt. Jag var väldigt trött och somnade vid två, vaknade vid sju och hade huvudvärk, tog en tablett och var på topp resten av dagen igen!!! :D

Ja söndagen bjöd på lika fantastiska känslor. Vi gjorde oss i ordning, åt frukost, tog det lugnt,lyssnade på musik ... våran plan var att ge oss av till en skate park klockan 8, det blev kanske 11 men det var ändå helt perfekt för vi hann med så otroligt mycket den dagen! På cykel tog resan dit cirka en halvtimme, jag bara njöt njöt njöt njöt .... vi sjöng tillsammans på vägen, köpte lite snacks, pratade om när vi var barn och så plötsligt var vi framme. Stämningen där var lugn och soft och härlig. Det var blandat med barn, vuxna, tjejer och killar. ÅH det var ju helt fantastiskt att bara sitta där och titta på, jag hade med mig musik att lyssna på, vingummin att äta på ... det var en vacker dag med blå himmel, lite kallt men det bekom mig inte. Jag var bara helt nöjd. Det är ingen överdrift.

Så gav vi oss av hemåt igen - på vägen stannade vi till på en convenience store för att köpa lite att äta. En kvinna som jobbade där blev helt otroligt förvånad över att se oss tillsammans (såna reaktioner möter vi faktiskt på väldigt ofta ...), frågade om vi var tillsammans, hur gamla var vi, var var jag från, åh vad fin jag var och så vidare. Så frågade hon om vi var gifta och så sa han att 'nej -- inte än'
Haha, det var lite chockerande att höra ...

Vi satt utanför på en parkbänk och åt en stund, varefter vi gav oss av hemåt igen. Yugo tog en snabb dusch och sen gav vi oss av igen (haha), ut till en liten liten VÄLDIGT lokal resturang bara just utanför hans lägenhet för att äta lunch (klockan var kanske halv fyra ...). Och jag menar, den lunchen var inte nådigt stor!!!!!! HAHA och självklart var det så gott att jag åt upp alltihopa :D Hmm... söndagen var verkligen en fullproppad dag.

Vid femtiden gav vi oss av till ett jättevackert shrine en bit bort- tyvärr hade de redan stängt när vi kom men vi fick se skönheten från utsidan och det räckte gott! Dock vart det helt otroligt kallt efter ett tag så vi tog oss en snabb kaffe och bröd (ännu mer mat ..) och så gick vi till en sento precis i närheten av hostelet.
När jag steg ner i den heta källan och verkligen lät kroppen slappna av kände jag hur helt otroligt trött jag var ...

Vi åt middag på ett litet ställe i närheten, jag var så mätt så jag höll på att spricka men åt ändå och dessutom började en nedstämd känsla sakta smyga sig på. Jag förstod att det var för att jag var tvungen att åka hem morgonen därpå - förstod också att jag inte kunde göra så mycket åt känslan. Jag hade varit så lycklig så allting, precis allting, var värt det 100 gånger om.
Vi for hem efter middagen, båda var trötta och vi behövde sova inför att kliva upp tidigt nästa morgon - min shinkansen skulle avgå strax efter åtta. Jag försökte sova men kände mig helt otroligt låg plötsligt och började gråta. Jag kände också lugnet och tryggheten i det att jag visste att det skulle gå över - jag behövde bara få det ur mig.Så den natten blev också sorgsen ..

Hemresan likaså förstås. Morgonen var seg, ja vi gjorde vårt bästa båda två men vi var också båda två väldigt nedstämda. Det började snöa just när jag skulle kliva på tåget, jag stod i dörren och vinkade och började gråta, ja det var en känslosam hemfärd.

Och herregud vad trött jag var när jag kom fram ... klockan halv ett på dagen och klockan ett började skolan. Hm ... igår var en seg dag, idag likaså. Igår låste jag dessutom ute mig själv mitt i natten, det var lite dramatik men det orkar jag inte berätta om nu för jag håller på att trilla av pinn ... jag är så tröttttttttttttt

(Till sist vill jag tillägga att jag också uppdaterat det förra inlägget med lite fler bilder)
(PS nummer två är att först kommer filmer, sedan bildserie!!)

Det börjar kännas bättre och bättre, tror jag åtminstone. Livet flyter på i Tokyo.

Mitt huvud blir klarare och klarare för var dag, åtminstone är det vad jag intalar mig själv att det blir. Dock har jag fortfarande lång väg kvar tills jag är helt återställd. Men for now funkar det.

Skolan rullar på! Lektionerna har ett helt HYSTERISKT tempo, jag får anstränga mitt trötta huvud för att hänga med, det är en utmaning men jag vet att jag kommer att klara det. Jag gör mitt bästa också för att lyssna på min kropp och inte anstränga mig för mycket, något som jag aldrig gjort förr på detta sätt. Det känns som att jag kommer närmare och närmare mig själv.

Första dagarna i skolan var jag orolig över hur det skulle gå om tempot skulle fortsätta i samma hektiska takt, men nu har jag ändrat inställning, jag försöker slappna av och inte göra det allvarligare än vad det är. Slappna av, ta det lugnt Emma.

Nya vänner börjar formas vilket är ett stort steg mot bättre känsla! Varje dag sitter jag på olika platser i klassrummet, jag har kommit lite nära en svensk kille, David (Skottie-san/Skotto-san) - vi delar samma humor och jag gillar honom. Kul också att han har en del likheter med vår alldeles egen Steve Jansen:

En svensk tjej från Göteborg har jag också kommit nära, vi går inte i samma klass men möttes första dagen i datarummet. Jag frågade henne om någonting angående första lektionen och så sattes det i rullning. Vi brukar följas åt efter lektionerna slutat, kanske köpa lite mat och åka en bit tillsammans med tåget.

Idag satt jag i korean-halvan av klassrummet, bredvid en tjej vid namn Ayon-san. Väldigt söt och snäll är hon! Jag och de koreanska tjejerna pratade på på japanska och hade det kul, de började kalla mig för Emma-chan och så att säga "ta hand om mig", haha åh det var kul! De bjöd in mig att delta i en koreansk fest på söndag men tyvärr är jag i Kyoto för tillfället ... men förhoppningsvis blir det fler gånger!

Vad har annars hänt sen sist... jag har verkligen undersökt området grundligt. Gått åt alla möjliga olika håll och sett vad jag kunnat finna.

I söndags gick jag också hela vägen bort till Minowa där jag och Maria bodde i somras, återigen helt otroligt att jag hittade hela vägen utan karta!!! ... hela promenaden fram och tillbaka tog nästan 2 timmar! Men det var det värt. Det känns alltid så underligt att komma tillbaka dit. Kanske något av de starkaste minnen jag har till en plats.

Jag har varit till senton just här utanför återigen. Det är helt fantastiskt skönt och jag skulle vilja ha möjlighet att gå oftare men så som min budget ser ut nu, det tillåts inte ...

Och så har jag förstås varit och hämtat ut biljetterna till min resa till Kyoto imorgon, på Tokyo Station!

Och det var ju också en upplevelse ... inte heller där förstås är engelska något användbart, det gäller att hanka sig fram med den bas-japanska jag har. Första gången visade en man mig åt fel håll, sen en gång till, sen gav en annan man mig en karta som jag sedan fick veta var gammal och platsen dit jag skulle låg inte alls där jag trodde ... men det löste sig till slut förstås, som alltid.

Det känns som att jag verkligen börjar vänja mig vid problematiska situationer...

Igår var jag ute och åt med tysken från "korridoren" här, vi sökte upp en lokal resturang här i närheten och jag fick agera tolk med japanerna, kvinnan som jobbade där frågade mig en del saker och vi blev officiellt "vänner", haha :P Och så åt jag självklart för mycket, som vanligt ...

Min mage är inte i gott skick. Det är en sak som är säker.