det blir inte bra när man inte får sova

Hur kommer det sig att jag håller på så här fortfarande ...

Har så ont i mina ben, i mina fötter, rygg, axlar och nacke och armar är inte att tala om ... huvudet, förstås. Som en nervbomb,
Har sovit så dåligt den här veckan. Är helt slut.
Har haft stort jädra prov hela förmiddagen. Efter en insomnia-natt som kanske fick sin ände runt 3-tiden eller så.

Var till sjukhuset nyss. Fick förkylnings-antibiotika och några andra konstiga piller för mina svullna halsmandlar och lymfkörtlarna.
Får jag svamp igen av detta så blir jag ............................

Hur kommer det sig att jag, efter att ha klarat det så bra, inte kan sluta med mina jävla förbannade destruktiva beteenden som ger mig sådan ångest efteråt
Till exempel att vandra förbi en viss persons jobb, desperat längtande efter att någon ska hålla mina iskalla händer, eller äta upp en hel chokladpåse i ett enda svep samtidigt som tårarna rinner och man fortsätter att stoppa in i munnen och tugga trots att man börjar må illa
Hur kommer det sig att jag kämpar så otroligt otroligt hårt med min inställning, konstant, med mina tankar, med mina framtidsplaner, att jag kommit så långt, och ändå ...........
Ändå så kommer det dagar då jag faller hårt som en sten i marken.
Ändå så får jag för mig att jag kommer att jag kommer att kollapsa åtminstone en gång varje dag - att jag ska gå under, att min hjärna ska kortslutas av stress och brist på sömn.
Och så kämpa - kämpa, kämpa kämpa. Ta sig upp igen.
Jag har ju gjort det så många gånger förr. Men fortfarande är jag inte på långa vägar läkt.
Särskilt inte om jag inte får sova.

Det var ju så himla bra ett tag. Vad var det jag hade då ...
Jag flyttade hit till Asakusa. Flyttade bort från det destruktiva, började om på nytt. Började få sömnen att fungera riktigt bra, med tidiga morgnar och kvällar. Det var så tyst och lugnt här. Så fridfullt för själ och hjärna.
Fick in bra rutiner med mat och hela den biten. Gick ner i vikt (och det är ju verkligen min akilles-häl. Som om jag verkligen skulle behöva det ... det gör jag inte. Ändå ...)
Och så kom plötsligt smärtan i kroppen. I benen, ryggen, överallt. Kunde inte längre gå mina älskade promenader. Stress och rädsla. Återigen ångest. Nya människor flyttade in i huset - stegvis försvann känslan av den lugna, trygga återhämtningsplatsen. Stökigt på nätterna, hög dundermusik och det ena med det andra.
Och så stegvis de destruktiva beteendena återigen ... ja men visst är det så. Så stegvis det har gått. Och sömnen följer med. Delvis det, delvis att jag inte får tystnad. Och så måste jag upp tidigt även om folk i huset väljer att sluta ljudas kring 2 på natten. Och då kan man ju säga som så att själen är inte avslappnad när man legat i sängen i kanske 4 timmar och vänt och vridit på sig.
Gud vad det smyger sig på. Så slugt det är.

Jag måste få tillbaka rutinerna. Jag får inte vara rädd. Det kommer ordna sig.
Det du måste göra Emma är att varje gång du är på väg in i en destruktiv handling, reflektera över hur du kommer att känna dig efter du gjort det. När du svikit dig själv igen. Du vet ju att det alltid är samma. Alltid. Även om det känns som att du inte kan stå ut - det kommer bli ännu värre sen om du gör det.
Glöm inte ångesten över att svika dina egna löften Emma.

Gud hjälp mig. Jag måste få vila. Jag orkar inte falla ensam igen. Det gör för ont.
Jag orkar inte kämpa mer med alla som jag älskar på andra sidan jorden.
Vill bara sova.

Jag vill så gärna tycka om mig själv. Och jag kämpar så hårt, det gör jag verkligen. Varje dag, varje minut.
Jag vill så gärna älska mig själv, acceptera mig själv även om jag inte har en tunn kropp
Jag vet. Jag är trött, det är bara det. Jag är så trött. Så trött på att vara så långt borta från alla som jag älskar. Så trött på att vara stressad. Så trött på att gå an som om livet vore en tävling.
Det är inte detta livet är till för. Livet är en gåva. Varje sekund är värdefull.

Jag önskar att jag kunde hjälpa någon annan så jag slapp ha mitt egna brustna hjärta i fokus dagen lång.
Önskar att jag hade en elgitarr. Önskar att jag kunde spela och sprida ett budskap om liv och frid. Om storleken av universum. Jämfört med universum är jag -
- ingenting.
Och ändå i min egen värld är jag allt.