jag gör det bästa jag kan

Man har det så fint. Kanske till och med börjar man läka.

Och så kommer en magsmärta och vill göra det svårare igen. Outhärdligt. Rädsla.
Knappt någon sömn alls inatt. Besök hos gynekologen igen, det tar ju en del fysisk och mental styrka.

Och så till skolan efter det. Dagen slutar med den mest fruktansvärda huvudvärk.
Yugo är jättearg. Kanske vill han göra slut. Jag vet inte.
Han vill i alla fall inte ha nånting med mig att göra just nu.

Men jag måste behålla det positiva. Jag måste behålla viljan, kraften, vetskapen om att det kommer att bli bättre.
Jag måste tänka på alla möjligheter jag har. Jag måste fånga varje ögonblick som gör mig lycklig. Kasta mig ut nu. Det får vara slut på alla mörka nergångar. Jag tänker inte tillåta det den här gången.

Jag klarar ju allting, det vet jag ju. Jag dör inte. Hoppas jag.

Det hade varit skönt att prata med någon om inte denna jädra huvudvärk hindrade mig från att typ ens ligga ner ordentligt. Nu börjar den lätta litegrann så jag kanske ska ta och försöka sova.

Jag vet ingenting. Var är det meningen att jag ska vara. Hur är det meningen att jag ska göra.

Jag känner mig vilsen.
Är det någon som blir överraskad?

-----

Fortsättning:

Vilken härlig dag det har varit idag. Helt hysteriskt varmt. For till Shin-okubo, träffade Ingyu (den koreanske killen), gick till Shinjuku tillsammans, åt på koreansk restaurang, tillbaks till Shin-okubo, vandrade i parken, gungade gunga.

Jag har gått heeeeeela dagen. Pratat japanska heeeeeeela dagen. Och ändå har jag inte haft det minsta ont i huvudet.

Det känns så himla härligt att jag nu börjar bli riktigt bekväm i språket. Det är så mycket som förändras, så mycket stress som släpper. Jag kan kommunicera bättre med min omgivning. För en människa är ju det väldigt viktigt.
6 och en halv timme liksom, konstant japanska. Med en korean. Och likförbaskat kan vi prata om precis allting!!! Det känns ju så himla läckert, intressant, jag hittar inte rätt ord.
Vad pratar vi om ... allt. Relationer, kärlek, vänskap, bostadsområden, språk, svårigheter med saker och ting. Sånt som jag skulle prata om även om vi båda hade pratat svenska.
Ibland måste man ju ta till lite lustiga sätt att säga saker på. Som till exempel myggorna i parken blev till "djuren som vill ha blod".
Så himla intressant. Språk.
Jag vill lära mig fler språk.

Jag har ont i benen men jag har fortfarande kraft att fara ut och springa känns det som. Jag vill aldrig sluta gå för det är så härligt.
Men det är bäst att inte överanstränga sig.

igår var det en kackerlacka i trapphuset

Det är varmt som in i-----
Men det stör mig inte över huvud taget!!! Jag är bara så glad att det är sol, att det är varmt, att jag mår bra.

Gud vad jag känner mig lycklig. Den här veckan har ... jag vet inte. Jag känner så många känslor samtidigt. Jag känner mig stolt, nöjd, glad, frisk(are), lycklig.

Jag vet att det kommer bakslag.
Men just nu är det bra.

Jag har vänt på min livsstil. Jag äter inget "syntetiskt socker" - bara bra mat, bra för min kropp, motverkar humörsvängningarna. Jag har inte hetsätit någonting den här veckan. Känner jag för att äta nånting så har jag funnit att färska fikon eller ett äpple gör mig mycket mer nöjd.
Mina morgonpromenader gör underverk för min kropp. Det här är ju fantastiskt.
Det känns verkligen fantastiskt.

Den här veckan har ju varit fantastisk.

Dessutom har jag idag på min morgonpromenad lyckats med många saker!
Jag har
-Hittat den exakta vägen härifrån till hotellet där mamma och pappa ska bo, även den exakta vägen till och från Nippori Station; det tar typ 1 minut att gå därifrån till hotellet!!
-Hittat en till av min favorit-supermarket som ligger i Nippori-området!
-Lyckats bli blöt över hela kroppen XD Aaah ......
-Funnit tystnad här och var
-Lyckats göra mina axlar och min nacke mjuka och trevliga.

Igår fick jag dessutom en kaffe av Son (uttal "Sång") från bento-affärn! :D
Jag drack den imorse och sparade burken. Haha.

PS.

Jag glömde berätta i det nedanstående inlägget om den snuskgubbe som jag mötte på tåg-plattformen idag!
Åh alltså vilka obetalbara ansiktsuttryck jag får uppleva, händelser jag får vara med om ........

Jag kom upp på platformen, vandrade litegrann framåt i väntan på tåget.
Jag närmar mig en man i typ 60-årsåldern som kommer att passera förbi mig, men båda går väldigt sakta och så ser jag att han tittar på mig med en blick som han kanske på nåt sätt fått för sig från nån dålig fim ska anses som inbjudande, ögonen avsmalnade, alltså verkligen som om det vore på skämt men ändå inte, och sedan kommer då det bästa - han pekar på sig själv, på mig, sedan på sig själv och så vidare, ganska diskret men ändå ........

Det lustiga var att jag reagerade typ inte alls. Alltså jag blev inte alls förvånad. Är det bra eller hemskt, jag vet faktiskt inte.

I alla fall försökte jag låtsas som ingenting men när vi passerat varann så stod han kvar och bara stirrade på mig ett tag, men försökte vara diskret. Jag märkte att så fort jag vände huvudet litegrann mot hans håll så fick han för sig att jag var intresserad. Alltså det var ganska svårt att hålla sig från skratt ......
Självfallet tittade jag då åt det andra hållet så till sist försvann han ner, och jag hoppas då om jag har tur att jag aldrig behöver möta på honom igen. Åtminstone inte på en folktom plats.

det finns fina dagar också

Vilken genomhärlig dag jag har haft idag också alltså!! Jag har varit lycklig, det har jag.
Jag vet inte riktigt varför.

Morgonpromenad
Mötte han i bento-affärn och han frågade om jag var på väg till skolan
Knappt någon huvudvärk alls
Provet gick bra
Hälsade på mina nya bekanta i skolan från gårdagen (bland annat en korean som alltid påminner mig om Richart på grund av hans frisyr!! ;D Inte för att den egentligen är så lik ... jag vet inte varför egentligen XD)
Pratade med Anna en stund på skype även om det inte gick så bra med ljudet
Middag framför tv:n
Tvätta kläder plus härlig promenad igen
Och så fastnade jag till sist med amerikanen utanför min dörr i typ en timme
Han gillar att prata, det är ju en sak som är säker.

Nu ska här sovas hade jag tänkt!

Här kommer lite bilder från gårdagen---
(det är inte mina bilder så jag ber om ursäkt om jag snor litegrann)








































































det är ingen smickrande bild det här men det var lite stämning i den så det får gå ;D

Fortsättning;

Vilken bra dag jag har haft idag. Efter skolan följde jag med David, David, Sarah, Lina med flera på middag på en Izakaya, med karaoke, mat och dryck och väldig stämning. Jag lärde känna en del nya människor, hade jättekul fast jag hade lite migrän i början som gick bort med tiden mer eller mindre.
Jag har skrattat och skrikit så jag är alldeles hes.

På vägen hem passade jag på att prata lite med han i Bento-affärn. Inte han som jag kände sedan innan utan den andra. Det är väl lika bra att passa på när man är på G.
Och med det menar jag ingenting särskilt. Jag frågade bara om han jobbat hela dagen, för han var ju där i morse också. Det är trevligt när man känner sin omgivning, sitt grannskap litegrann. Det ger verkligen en trygghet till att komma hit, att komma hem.
Det är ju det jag behöver. Jag behöver en trygghet, en fast bas.

trevligt!

Det är nog helt enkelt meningen att jag ska gå på morgonpromenader för det händer alltid de lustigaste ting!

Igår stod jag och väntade på att ett trafiklyse skulle bli grönt - en mindre "skåpbil" åker förbi och i fönstret som vätter mot mig ser jag en man/kille som, oj det är svårt att beskriva uttrycket ... men skulle man jämföra det med någonting skulle det vara ungefär som om han plötsligt såg sin allra bästa vän för första gången igen på typ 10 år, eller att han fick syn på sin vän som han trodde dött och sedan återuppstått (!!!)
Han vände huvudet och stirrade på mig hela vägen han åkte förbi, samtidigt som det såg ut som att han skrek någonting. Haha ojojoj ... jag kanske kände honom?? Men det tror jag inte. Det händer ju de mest underliga saker här i världen.

Idag var det så trevligt att jag plötsligt stod framför hotell Lungwood där mamma och pappa ska bo när dom kommer! Jag skrattade lite för mig själv. Jag har tänkt gå dit jättelänge men inte haft kraft, och så plötsligt står jag där. Det är också sånt som händer mig ofta.
Såg väldigt flott ut tycker jag! Fick ju tillfälle att se det när jag gick in och frågade om dom tar kort.
Det påminner mig om när jag och Maria skulle checka in på hotellet i Koriyama förra sommaren och de översatte mitt namn fränt nog till Hindaul-san.

Sedan skulle jag gå till bento-affärn och köpa lite lunch tänkte jag mig.
Jag trodde nästan att dom hade slutat vara sådär skumma på sistone!
Fast det kanske beror på att det var rätt länge sen jag var in senast ........
Imorse var det i alla fall ganska många som jobbade - lunchrushen desu kara.
Skrattar och ler, en ny man som jag inte sett förr kikade fram över disken .... jag blir ju verkligen nyfiken alltså. Och så pratar dom så retsamt på kinesiska!!!!!!!
Jag har frågat alla här i huset i princip om dom beter sig underligt när dom kommer in ... men uppenbarligen inte.
Det kan ju vara vad som helst.
"Här kommer Son's kompis!!" (han som jag känner lite)
"Här kommer hon som alltid har så konstiga kläder!"
"Här kommer hon som alltid säger hej och skrattar och ler!"
"Här kommer hon med plånboken som ser ut som en godispåse!"
"Här kommer hon med håret som ser ut som ett troll!!"

Inte för att jag bryr mig.
Haha.
:P

Jag blir bara så nyfiken. Men jag blir ju alltid glad och skrattar tillbaka.
Det är bara trevligt.

Jag blir glad av att gå morgonpromenad.

Jag fann mig själv sjungandes och visslandes denna morgon!

Jag är ju knäpp.

Lost in Translation once again

Det här måste verkligen vara filmen om mitt liv
http://www.youtube.com/watch?v=yYAS92XPvIM
Helt otroligt hur jag känner igen mig i allting.
Jag har sett den flera gånger tidigare men plötsligt är det som att jag förstår meningen med precis allt som händer.

Så lustigt hur jag hörde trafiklysmelodin utanför mitt fönster vid ett tillfälle, stoppar filmen och märker att det var ju där den spelades. Inte på riktigt.


Vilken jädra tidpunkt att göra en sån här resa. Precis när jag har mitt livs hittills största kris. Jag kommer vara stålkvinnan efter detta.

Jag kan inte finna min plats. Var är min plats ......

lördag kväll

Jag känner mig helt knäpp. Verkligen helt knäpp ... vad är det som gör att jag helt ... nej jag vet inte.
Jag bara undrar om ...

Jag förstår liksom inte. Varför har mitt liv alltid varit så extremt komplicerat? Och varför blir det bara mer och mer komplicerat?
Varför får jag aldrig återhämta mig?

Och så ser jag en kvinna på tåget vars armar och ben är smala som kvistar. Vars ansikte är så insjunket att det, utan att överdriva det minsta, ser ut som ett kranium med ett skinnhölje.
Och så tänker jag att,
fasiken, vad jäkla bra jag har det. Fan vad jag är jävla duktig på att klaga.

Ursäkta att jag svär. Men jag hatar mig själv för det. Att jag har så mycket insikt inom mig som bara ......................

Jag är så trött så det känns som att jag ska svimma.
Vad är det jag har där inuti, som är så olöst? Som har funnits där inne hela mitt liv? Som har gett upphov till så mycket ångest och skit?
Vad är det som ger upphov till denna ångest som fortfarande finns där inne någonstans?

kortis

En tuff vecka. Sjukhusbesök i princip varje dag. Tunga prov och läxor och plugg.
Huvudvärk och magont.

Men jag får bara acceptera det. Det är så här det är just nu. Att leva i Tokyo är inte lätt för någon. Särskilt inte om man är...
... jag ........

Men nu vet jag i alla fall att jag älskar dig






























-----

hur göra

Jag har mått så himla bra på senaste.
Och så får jag veta till sist att Yugo kommer hit imorgon.
Och så får jag världens ångest.

Det borde väl vara glädjande?

Jag antar att det innebär att jag en gång för alla måste ta tag i det här förhållandet. Göra, eller inte göra. Det finns inget mellanting.

Att jag har mått så bra på sistone utan honom kanske är ett tecken på att jag behöver vara för mig själv ett tag.
Ändå kan jag som inte ta steget.

förvirring

Så är man på väg att göra slut ...

... och så påminns man plötsligt om saker som att han skickar pengar till familjen hela tiden för att de har det så tufft just nu,
att han i princip tappat motivation för sitt jobb,
att han haft så mycket att tänka på på sistone ...

Och så kan jag inte.
På ett sätt är jag är så rädd att förlora allt fint.

Men ska det kunna kompensera för all skit?
All besvikelse?
Jag har ingen aning.

fortfarande lite skakis

VAD FASIKEN har dom FÖR sig på det där bento-stället egentligen?!?!?!?!
Det blir ju bara värre och värre!!!!
Och dom kunde faktiskt inte vara mer uppenbara XD !!!!!!!????????

Är jag lustig på nåt sätt eller?!?!?!
ELLER?!?!?
XD XD

Jag blir ju så nervös så jag skakar lite när jag ska plocka fram mina pengar... men så har jag ju alltid varit sådär fånig med span.
Nästa gång ska jag säga nånting till honom ... hihi ja ta mig tusan. Man får köra på medan man kan. Vem vet hur länge han är kvar, hur länge någonting är kvar egentligen.

...

Ska jag göra slut? Vete fasiken ... det kanske skulle vara det bästa. Jag vet inte.
Jag känner mig utnyttjad.

oooh

För första gången på, jag vet inte, det känns som en evighet sedan ... har jag kunnat svara att jag mår bra när någon frågar, och verkligen mena det.
För första gången på ännu längre har jag inte känt det minsta sug att äta en massa skit för att trösta mig. Det känns som att det måste ändå betyda att jag har gjort framsteg.

Det har som sagt verkligen gått från frustrerad desperation till denna lyckans nöjda känsla. Det går ju alltid väldigt upp och ner för mig men det hindrar mig inte från att må fantastiskt när det väl är bra, att njuta av dom stunderna.

Dom senaste dagarna har varit riktigt bra. Riktigt bra. Alltså ... det är ju faktiskt fantastiskt.
Jag köpte mig en ny kudde i måndags som verkar ge bra resultat för mitt huvud och min nacke. Jag bestämde mig för att ge upp datorn i den mån jag kan och det har också hjälpt. Eller vete tusan vad det egentligen är som hjälper. Det enda jag vet är att dom senaste dagarna har blivit bara bättre och bättre. Jag vill kyssa marken jag går på. För innan det vände var jag så djupt nere i skiten. Jag tycker inte att jag överdriver när jag säger så ...
Varenda jädra dag hade jag ont, från det att jag vaknade tills att jag somnade på kvälln. Som att skallen var sprucken. Det höll väl inte på så så himla länge men nog för att göra mig ...
Jag var till läkaren igen också i tisdags och bröt ihop. Fick medicin bakvägen också som gjorde så ont så jag höll på att storkna. Och började gråta förstås, som ett litet barn. Men det är så svårt att hålla emot ibland. När smärtan blir för mycket för mig, både fysiskt och psykiskt.

Dagen efter det var dock dagen det vände. Och sedan har det bara blivit bättre och bättre. Fortfarande har jag lite ont men det är absolut uthärdligt. Ibland är där ingenting alls. Det känns så overkligt på något sätt.

-
I fredags hängde jag med dom två tjejerna här på boendet, Shauna och Jenny, ut till Roppongi för att prova på den speciella erfarenheten att festa där ..(?!) Jag fick hjälp av Jenny att sminka mig, hon är himla duktig och jag såg ut som en helt annan person efteråt!! Hah ;D

Och Roppongi var ju som speciellt. Bara utlänningar i princip. En massa mörka män som försöker dra in en till diverse klubbar och barer, snuskiga amerikanska män i vita tajta tröjor (haha eller hur?!? ;D), snuskiga japanska gamla gubbar som vill se utlänningar (och kommer fram till mig och ska kramas). Men jag hade det ändå väldigt trevligt, vi gick till en massa olika ställen, dansade (och det var verkligen gottgörande för mina axlar och nacke!! All värk försvann ---) Det vart en lyckad kväll i alla fall, även om det regnade och jag nog inte kommer åka dit igen och göra om det. ;) Alla erfarenheter är guld värda. Det är fantastiskt att jag känner så. Jag ångrar inte att någonting händer och det är jag stolt över.

När jag kom hem var jag så alldeles jättetrött. Och likförbaskat kunde jag inte somna förrän 8 på morgonen. (!!!!) Det var verkligen helt otroligt frustrerande. Lördagen spenderades mycket lugnt - jag hängde med Jenny och Shauna till Akihabara, köpte en nattlampa och åt munkar på Mr. Dounut (stavningen??) med dom för att sedan återvända hem, tvätta lite kläder, gå en promenad och så vidare. Jag hade en riktigt trevlig dag även om jag var HELT slut. Ångesten kom på kvällen då jag skulle måsta sova igen - "vad tusan gör jag om jag inte kan somna inatt heller?!?". Lite smått galen vart jag. Men det händer ju ibland.
Förlåt mamma och pappa om jag gjorde er oroliga. Men efter att ha pratat med er var det inga större problem att somna. Det betydde verkligen så mycket för mig. Tack.

Och så idag har solen skinit (säger man så, "skinit"??), himlen har varit blå, det har varit JÄTTEVARMT, jag har varit JÄTTEGLAD och uppåt hela dagen. Nöjd har jag varit.
Jag for till Kichijoji för att möta upp Yui runt 3-tiden. Jag kände mig bara glad och inte alls särskilt nervös som jag varit innan. Mina japanska-kunskaper går ju uppåt och självfallet blir stressen mycket mindre när man kan uttrycka sig bättre med sin omgivning.

Vi köpte iskaffe på Starbucks (hon betalade åt mig!!), gick till Inokashira-parken och softade jättelänge med diverse trevliga saker som hände där. Vi tog mer Purikura-bilder, mötte upp hennes nuvarande pojkvän Satoshi som jag träffade för jättelänge sedan sista gången på karaoken, vi vandrade runt, dom köpte snören, små-nycklar och pärlor och Satoshi gjorde ett par örhängen åt mig medan vi åt en trevlig middag (som dom också bjöd på!!!!!!!!). Alltså helt fantastiskt.
Och det var också så fantastiskt hur jag trivdes med dom. Och hur jag verkligen kände hur skönt det var att kunna kommunicera lättare, och förstå. Det är ju verkligen inte underligt att jag varit stressad förrut - så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket utan att kunna, att vilja förstå. Att känna sig utanför.
Och så fint att känna att dom verkligen brydde sig om mig. På riktigt alltså. Det är intressant det där. Många utlänningar brukar säga till mig att japaner är bara vänliga "på ytan", enligt deras åsikt. Visst kan det vara så. Men kommer man dom ännu närmare så finns där så mycket naturlig välvilja.

Och Yui är verkligen en fin person. Jag är glad att jag har henne som vän. Vi kan prata om vad som helst, det är intressant för det känns inte som att hon är så "stängd" som min bild av många japaner är. Det kanske är helt enkelt en mestadels manlig egenskap.
Vi skulle nog kunna bli riktigt goda vänner. Tyvärr flyttar hon till Osaka nästa månad, så jag kommer inte kunna träffa henne så mycket. Men man vet aldrig vad som händer i livet.

Satoshi ville också hjälpa mig att hitta ett extrajobb. No comment.

I alla fall har det varit en fantastisk dag. Jag har varit så glad och så nöjd.
Jag bara njuter av denna tid. Vem vet hur länge det kommer att vara?
Jag tar ingenting för givet.

Bilder och filmer nedan - det var ju så himla länge sen jag la upp så det kommer lite historia också --

en dag var det ordentligt åsk- och blixtoväder. en lite skrämmande kväll.




dom har intressanta tv-värdar ibland här i Japan. det bästa med det är att de gör inte till sig utan de pratar precis som vanligt!

jag tänkte så mycket på The Hives när jag såg denna, tänkte på dig Maria så jag ville filma den ;)

Disney Sea






det här var verkligen en spännande åktur!! i en farkost som åkte "nere under vattnet" fick man uppleva en läskig färd med aliens och lite annat ;)


jag vandrade runt lite i Ueno och hittade igen denna plats. det är svårt att beskriva nostalgin. kommer du ihåg?






i Inokashira-parken med Yui

dom har nånting på gång inne på min bento-affär runt hörnet. för varje gång jag kommer in beter dom sig så konstigt. sist hälsade dom på mig, tittade på varandra och log, sa nånting om mig på kinesiska, tittade på mig med stora leenden. en äldre kvinna kikade leende fram över ett bord bakom disken och såg väldigt "moderlig" ut.
jag har ett mycket trevligt span där inne som alltid gör mig glad. han är lite lik mannen på bilden nedan.
















från picnicen jag var på för en evighet sen














































jag kommer aldrig glömma att han jämförde mig med Shakira. det var så skrattframkallande att det är fastetsat i min hjärna för alltid.






























disney sea

koenji med Skotte. och den mystiska dörren som leder ingenstans.

att han äter choklad jämt och fortfarande ser ut som han gör tycker jag är ganska läckert

min absoluta favorit-spot, fönstret där jag alltid står och borstar tänderna på kvällen, står och tittar ut på morgonen eller bara allmänt älskar att stå

jag kom på att jag har ju aldrig tagit bilder på min våning så här kommer några stycken

dagens utflykt med Yui i Inokashira-parken

och det här var ju läckert om något!! ett stånd med kort på svenska av alla länder! och han som ägde ståndet hade bott i sverige i 4 år! ja shit... att prata svenska med en japan kändes ju också helt konstigt. det var länge sedan jag blivit så förvånad av någonting

kul att han valde just 'bajs' av alla saker

Satt-chan i full koncentration med mina örhängen

en kortis

Åh vad det är soligt och fint idag. Klarblå himmel med några vita moln. Och HELT HYSTERISKT varmt!! Men det känns som att det var verkligen jättelänge sen det var så här fint. Det gör mig lycklig inombords.

Den senaste tiden har verkligen varit från desperation till glädje. När jag kommer hem ikväll ska jag berätta om allt underligt som hänt mig.

Tills vidare njuter jag av vädret. Om en kvart åker jag till Kichijoji för att träffa Yui och Satoshi! Vi ses om några timmar ;)

ännu lite tankar

Min lärare sa några väldigt slående saker igår när jag "bröt ihop" av smärtan och gick ner i lobbyn.

På tal om smärtan berättade han att han har också ont i huvudet varje dag. Men här är det helt enkelt en del av livet. Det är bara att härda.

Sedan på tal om Yugo pratade vi litegrann,
Jag:
いつも忙しいですが。。。日本人ですから。
Han är alltid upptagen ... men så är han ju japan.

Min lärare:
死ぬまで。
Fram till döden/Tills dagen man dör.
Det är lite svårt att översätta men det kändes verkligen så slående. Det är ju så. Upptagna ända tills dom inte längre kan vara upptagna.

Stora Nyheter

Nu har jag blivit vän med Musse Hasselvall och Andreas Halldén på Facebook ;D !!

















http://www.youtube.com/watch?v=9841v4o7U8U
Nu var det alltså snart en månad sen sist. Faktum är att jag nu har väldigt blandade känslor om att träffas. Alltså just nu. Jag har hunnit vänja mig så bra vid distansen nu så jag orkar inte riktigt ta om det igen. Men det blir som det blir.