Mitt huvud spränger, hela vägen inifrån................
Hela vägen inifrån själen.

Herregud. Vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Emma, vad ska jag göra? Ge mig en ledtråd, något slags tecken, vad som helst - vad ska jag göra?

Jag orkar inte. Snälla gör så att det blir bättre.

Någon sa till mig igår att hon hade upplevt yrsel på samma sätt som mig under en period när hon var väldigt orolig. Vilket får mig att fundera. Ja, det får mig att fundera - hur rädd är jag egentligen? Hur orolig är jag inför mitt kommande liv?

Hur rädd är jag egentligen?

Men jag vet ju ingenting. Jag vet precis INGENTING.

Om detta någonsin löser sig kommer jag att ... nej det är för starkt för att ens kunna tänka på det, det går inte att förstå känslan.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag står verkligen på egna ben. Ingen har gett sitt godkännande till detta steg, ingen har ... ingen har. Ingen har, förutom JAG. Efter ett liv av att försöka tillfredställa andra så gör jag detta helt och hållet för min egen skull, utan någon annans medhåll. Bara för att jag vill.

Och det känns så fel!!!!!!!!!!! Jag fattar inte, jag fattar inte, jag fattar inte ....... det måste vara en slags brytningsperiod som är väldigt stark för mig.

Jag har hela tiden tänkt att - bara denna yrsel försvinner så kommer livet att bli alldeles fantastiskt. Jag kommer att skrika ut min glädje varje dag - all ångest, all panik och ALL SKIT har roten i just denna yrsel.
Men tänk om det skulle vara så att yrseln kommer av all ångest, all panik och ALL SKIT SOM ÄR SAMLAD I MITT HUVUD??????

Det skulle faktiskt vara ganska logiskt.

Snälla, gör bara så att jag slipper ha någon hjärntumör. Snälla värld.

29 dagar kvar

Jag börjar bli ganska less på dom här extrema humörsvängningarna ...

Det känns verkligen som att min hjärna inte får nog med syre alltså, det känns verkligen som så. Ungefär som när man håller på att blåsa upp ballonger jättelänge tills man känner sig alldeles kall och tom i huvudet och - ja - snurrig. Precis så. Hela tiden. Och det svartnar som litegrann hela tiden. Kan jag inte få prova den där blodtrycksmedicinen nu Mediha ........

Och så är det kanske inte ens blodtrycket. Det kanske inte är nacken. Det kanske är nåt helt underligt som jag aldrig kommer få veta vad det är, en dag kanske det bara är borta, försvann lika snabbt som det kom. Eller så får jag dras med det hela livet. Det är faktiskt INGEN som vet, det är ju bara så.

Jag måste ändra min attityd till det här. Jag får inte vara rädd. Det är det enda rätta.

Igår funderade jag faktiskt på om det verkligen är värt att leva så här. Jo, jag har ju funderat i dom banorna förrut under den här tiden men ja ... det tär på det här. Jag fattar ingenting.

Och snart måste jag ju kanske börja packa. Jag måste bestämma mig för vilka kläder jag ska ha med (vilket kan ta VÄLDIGT lång tid som vissa vet ;)), jag måste bestämma mig för vad jag vill hitta på i Kyoto och Tokyo och beyond ... eller jag måste ju inte det men för att få ut det mesta av tiden där känns det rätt.
Och så måste jag fixa boendet. Inget av det här vågar jag riktigt påbörja, jag vågar faktiskt inte riktigt tro att jag kommer kunna fara. Nej, det skulle kännas ... nej jag vill inte tänka på det. Jag vill verkligen inte tänka på det.

Fasiken, om två veckor är det ju bara två veckor kvar!!!!!!!!!! Och dom sista två veckorna räknas ju i princip inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :O :O :O :O :O :O

Snälla Gud som finns inom mig, eller vad nu för högsta kraft som jag kan be till - jag ber till dig, Universum - - - ge mig denna chans. Jag ber dig. Ta den inte ifrån mig nu.

Ojoj, en månad kvar ...

Jag har kommit på att jag har varit helt otroligt tunnelseende. Herregud, jag har verkligen enbart fokuserat på hindrena i min väg istället för att se alla fantastiska möjligheter som jag faktiskt har. Ja, det gungar konstant men jag är fortfarande fullt funktionell, jag kan prata, se, äta, sova, gå, läsa, jag kan fortfarande lära mig saker ... det är inte alla som har de fantastiska möjligheterna i livet.

Det har bara känts så fullt naturligt att det har legat i fokus, det har varit så plågsamt närvarande och fysiskt, påtagligt. Så mycket värre det blir verkligen när man fokuserar så hårt på hindret att allting annat liksom försvinner in i en dimma.

Jag menar, när jag tänker på allt jag kan göra!!! Fasiken, jag kan ju till och med åka till Japan när det gungar så här, varför inte?! Jag kan klara allt jag bara vill!!!!!!!!!!!

Det är ju så ta mig tusan :D

Och det går nog över till sist. Den dagen alltså ... den dagen :)
Ord kan inte beskriva hur jag kommer känna den dagen.

Just nu håller jag i alla fall på att titta på rum i Tokyo!!! WOOOOO, det är så kul :D :D Så mycket fint det finns i världen!

Jag tackar livet för att jag finns till .

Konjunktur-besvikelse och 36 dagar kvar

Nog var det väl förbaskat!!!!!!!!!!!!!!!

Nu kommer jag alltså måsta betala typ 15-20.000 (!!!!!!!!) extra för kursen jag ska gå + visumet, försäkringen och allt på grund av den ständigt försvagade kronkursen, samtidigt som värdet på mina fonder och aktier bara sjunker ... dessutom kommer ju boende och allting också bli mycket dyrare än jag har beräknat ... åh, det känns som att det här inte precis var vad jag behövde just nu ............

Samtidigt kunde det ha varit så otroligt mycket värre. Det är ändå bara pengar. Och så återigen samtidigt är det på pengarna som detta samhälle är uppbyggt.

Men det som händer det händer och det sker. Jag ger inte upp, ta mig tusan, det verkar ju vara någon slags mening ändå med att finanskrisen inträffar JUST denna höst då jag så innerligt INTE behöver den. Det handlar om mycket pengar sannerligen, det hade alltså varit skönt att slippa betala typ 40% mer än jag planerat...

Ja herregud. Det är inte lite faktiskt. Och så har jag ingen inkomst ... det känns ju verkligen bra.

Något som däremot har varit en Oerhörd lättnad för mig den senaste veckan har varit att min läkare berättade för mig att mitt låga blodtryck mycket väl kunde vara orsaken till mitt snurriga, gungiga huvud. Och -oj- så otroligt lättande det har varit!!! Ja ojojoj .. även om det fortfarande är lika obehagligt - bara att tänka att det är blodtrycket så känns det lättare att hantera. Möjligen kommer medicin att sättas in ... men den dagen den sorgen så att säga.

Snart är det bara en enda månad kvar tills jag AVREEEEEEESER!!!! HAHA.

Oj det känns himla underligt. Himla underligt alltså.

Jag är faktiskt väldigt orättvis ibland tänker jag på ;D Det kommer nog bli bra allting. Man ska inte ta livet på så himla stort allvar, så känns det just nu i alla fall. Det kan vara en skön lärdom efter allt det här.

Allting som händer i livet är av vikt.

Vad flummigt det här inlägget blev.

Augusti 2008

LIFE

Livet är allt bra underligt.

Mick Karn den 8:e November. Okej. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är alltså helt osannolikt det som nu har hänt.

Allt detta har fått mig att fundera. Mycket hinner man fundera över på en resa på nästan 120 mil, 16 timmar i bil, 32 timmar fram och tillbaka på tre dagar. Mitt snurriga och sprängande huvud har inte varit snällt med mig under denna resa, men däremot har allt annat varit bättre än jag någonsin kunde ha förväntat mig. Förutsättningarna hade annars inte kunnat vara I NÄRHETEN av bättre!!!!

Listen to this.

Vi har suttit längst fram på Mick Karn-konserten, i mitten, typ högst 2 meter från scen, både på genrepet och storkonserten.

Vi har - PRATAT med Mick Karn.

Vi har - tagit bilder med Mick Karn.

Vi har - fått saker signerade av Mick Karn (Inkluderande MIN SKO!)

Vi har - FÖRGYLLT MICK KARNS DAG genom att ha åkt 16 timmar för att se honom.

Vi har - VARIT ENDA INBJUDNA GÄSTER AV MICK KARN TILL EFTERFESTEN.

Vi har - KRAMAT MICK KARN.

Mm, kunde det ha blivit så mycket bättre egentligen, på det sättet? Jag säger dig - detta är helt otroligt. Helt osannolikt. Jag fattar det inte och kommer kanske aldrig att göra det. Han är ju en riktig människa faktiskt, precis som jag och Maria och alla andra människor i världen.

Vilken fantastisk konsert, med så mycket bra musik. Vilken upplevelse. Jag blir så rörd när jag tänker på det.

Jag har hunnit tänka så mycket som sagt, och börjat tveka så oerhört på vad det är jag vill egentligen. Hur ska jag kunna lämna mina relationer här? Hur ska jag kunna göra det i ett helt år?????

Samtidigt, om jag skulle bli kvar här ... vad skulle jag göra då? Jag är så fruktansvärt less på att söka jobb, typ hundra miljarders olika jobb som jag egentligen inte ens vill ha och bli avslagen på precis vartenda ett. Det tär på och det känns inte så lockande att gå tillbaka till det där igen.

Dessutom har jag kommit på att jag vill börja spela elgitarr, med delay-pedal självklart. Det vill jag verkligen göra. Jag och Maria har börjat ta upp våra planer på band igen, och jag känner att det hade varit verkligen hur kul som helst. Hur kul som helst.

Och så skulle jag resa iväg om 45 dagar? Hur skulle jag kunna göra det?!? HUR skulle jag kunna göra det?!?!?!? Herregud, jag vet inte vad jag vill ... jag vet ingenting.

Eftersom ingen vet om denna blogg ännu så kan jag publicera än så länge hemligstämplade bilder. Så, lyssna på denna låt och se dessa bilder från den fantastiska resan som jag kommer minnas för alltid. http://www.youtube.com/watch?v=-s50jAWtCdQ

Hur länge är det kvar nu? Jo -

50-dagar-kvar-jubileum idag! Haha, ja är det inte fantastiskt ...

... och den förbaskade yrseln är kvar. Särskilt stark blir den efter att sjukgymnasten varit och böjt och bänt och sedan låtit det liksom "sjunka in" så att vad än han nu är och böjer till i min nacke sväller upp och stoppar upp blodtillförseln till hjärnan ännu mer ...

Hör på mig nu, "offer" är mitt mellannamn återigen ..

Nu ska jag rycka upp mig!!!!!!!!!!!!!! :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D

SKRATT-TERAPI!!!

Det är ju ändå helt okej med psyket ikväll :)

Visst är det ändå lite kul att jag aldrig har bott ensam och så flyttar jag iväg på egen hand till Japan? Det slog mig alldeles nyss faktiskt.

Lite uppfriskande bilder att tacka livet med