Härda ut. Var inte heller rädd för rädslan, vilket kan vara oh så svårt. Härda ut bara. Med uthärdningen kommer insikten, för varje ny ångestkänsla, för varje ny attack, för varje ny overklighetskänsla, för varje ny undergångskänsla då det känns som att jag kommer att dö eller bli galen eller försvinna ut i världsrymden - för varje ny uthärdad känsla så inser jag att det jag är så säker på och så livrädd för ska hända -
-det händer inte. Det händer inte. Min hals sväller inte igen, jag dör inte på vägen till sjukhuset, jag blir inte tokig, min hjärna slutar inte fungera. När jag kommer ut på andra sidan igen så är ju min hjärna precis lika "frisk" som den alltid har varit. Förutom att jag är alldeles snurrig, men det tror jag egentligen inte bara har med det här att göra.
Ja, som jag har utrönat den här yrseln. Den börjar driva mig till vansinne. Eller rättare sagt - den har varit nära att driva mig till vansinne den senaste veckan. Det är nämligen den som har varit roten till all skit som hände förra veckan. Det känns som att vara instängd i en karusell, eller inte riktigt en karusell .. men en väldigt underlig båt, och inte kunna ta sig ut. Och alla som känner mig vet att jag hatar båtar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
En sjukgymnast var och bände och böjde min nacke igår så att det knastrade upp längs med ryggraden, det var en låsning jag hade sa han, och enligt honom borde yrseln försinna "ganska snart". Problemet är att idag har den bara blivit värre. Ringde till sjukvårdsrådgivningen som berättade att det kan kännas så ett tag efter behandlingen, men så blir det bättre. Jag hoppas, åh jag hoppas så innerligt på att detta är lösningen. För får jag vara riktigt ärlig så börjar jag vara riktigt riktigt riktigt riktigt less på snurret.
Men detta med ångesten, och panikattackerna. Mitt i det hela är det alltså väldigt väldigt svårt att våga tro att inget farligt kommer att hända, och att det kommer att gå över. Den insikten är jag så tacksam, OH så tacksam över att jag nu har fått. Det är obeskrivligt. Varje dag, jag menar alltså under loppet av en dag kunde mitt hopp komma tillbaka till mig och jag trodde mig ha hittat nyckeln till allt, för att sedan rasa likförbaskat ner i skiten igen utan att ha en aning om varför. Det är otroligt fruktansvärt frustrerande. Att gå runt på helspänn, i rädsla, alltså dygnet runt, det tär verkligen på en. Jag är fortfarande alldeles slut efter det där. Mina muskler är helt slut.
Nu tror jag inte längre att det har gått över "för alltid" och jag försöker inte desperat klamra mig fast vid det, så som jag framgångslöst gjorde förra veckan. Jag har liksom accepterat att det kan komma när som helst, för jag har förstått att det inte är farligt nu. Precis som alla har sagt till mig hela tiden. Men det är det som är det svåra - man måste inse det själv.
När du är övertygad om att du aldrig kommer att ta dig upp igen - lita på mig, det kommer du visst att göra. TRO! Låtsas att du tror även om du inte gör det, försök övertyga dig om att du tror och avled alla andra skittankar som försöker lura dig. Lita på mig, jag vet. Det löser sig alltid. Alltid.
Tack världen för att jag finns!!För det kommer bli så mycket bättre!!!!!!!!!!!!!
ungefär så här skulle man kunna säga att
