en liten stund senare ~~

Skrev inlägget nedan för bara kanske någon timme sedan men så hände det plötsligt någonting. Efter att jag skrivit.

Det är ju bara känsla. Allt är ju bara en känsla.
Ångesten är bara en känsla. En ytterst subjektiv reaktion på någonting som jag upplever runt omkring mig. Och en total djupdykning i den känslan.
Inser man det till 100% så är ju faktiskt INGENTING direkt skrämmande.
Det är självklart samtidigt som det är precis tvärt emot mitt eget tidigare levnadssätt.


På ett sätt känns det alldeles lugnt när jag tänker så. Och på ett sätt känns det i sig som det kanske underligaste befinnande jag någonsin upplevt. Känslorna är så logiska. De är så baserade på instinkt, på uppfostran, på tidigare upplevelser. Känslan är ju inte verkligheten.

Jag tog en dusch alldeles nyss och insåg att även ljumskarna gör ont. Där har vi även lymfkörtlar.
Och så tänkte jag på lymfarna på halsen
och i nacken som gör ont
Och så tänkte jag på en viss persons tumör på halsen
Och så tänkte jag på andra sjukdomar som kan ha med det och göra
Och så tänkte jag ~~


Ja. Det är verkligen typiskt mig.
Och så känner man hur hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir kortare - man spänner sig.
Man får ångest.
Och så tänkte jag ~~
Det är ju bara en känsla. Ångesten är en känsla. Min hjärna får för sig att jag är jättesjuk. Att jag kanske till och med ska dö, snart, nu. Eftersom det är på det jag tänker - det är dit som mina tankar vandrat. Den mänskliga hjärnan är fantastisk men samtidigt är den också lite efterbliven...
Den kan inte skilja på tankar och verklighet helt och fullt.

Vad är verkligheten? Jag står i duschen. Jag har lite ont. Finns det något jag behöver tänka på? Något jag behöver göra?
Egentligen inte.
Förutom att ta hand om mig själv.

Ett annat exempel.
Jag ligger i sängen och vill sova. Men det är någon som stör i rummet bredvid.
Sedan, gud vad tankarna DIREKT flyger iväg.
Gud, vad han stör ... varför tänker han inte på att jag måste sova?!?
Varför pratar han så här sent?!
Åh vad alla skiter i mig ~~
Åh vad ensam jag är ~~
Får jag inte sova så kommer jag bli ~~
bla bla bla
och det kommer sluta med att jag till sist är så hjärndöd att jag inte kan tänka ordentligt och det kommer aldrig gå att reparera och ---


Är det inte fantastiskt. Hur man kan tänka.
Den kanske intressantaste inbillningen av alla - Jag kan inte sova när han pratar.
Varför skulle jag inte kunna det? För att det är en vana att tänka så, för jag varvar upp mig så förbannat varje gång att det självklart inte går att sova.
Men det är väl klart det går att sova. Tänk på djur som kan sova var som helst när som helst.
Och sover jag inte så gör det heller ingenting så länge man älskar sig själv oavsett. För då spelar det ju ingen roll om man är trött och inte klarar provet dagen efter eller om man inte känner att man kan kommunicera ordentligt. Det spelar ju ingen roll. För jag är bra i alla fall.


Ett annat exempel.
Jag ska välja något att äta. Åh vad jag vill välja det där goda jordnötsmörsfyllda brödet istället för något som är riktigt bra för min kropp.
Men varför dras jag till det så extremt?
Det är bara en känsla. Det beror på att min kropp är van att få socker och fett när den har ångest.
Man kan vända på det också och fråga sig, varför vill jag välja att äta för lite för att gå ner i vikt?
Det är också bara en känsla. En reaktion på att jag inbillat mig att jag skulle vara lyckligare av att vara smal och ha hårda beniga axlar.


Tänker man så så blir ju allting så enkelt. Samtidigt så blir livet lite som en kemisk formel.
Det är ju så logiskt allting