Nu är jag ~~

Det finns många anledningar till att jag gör det så svårt för mig själv. Att jag har så lätt för att må dåligt.
Men två stora faktorer är följande

Jag har alltid haft så svårt att göra skillnad på känslor och verklighet

Jag är så svag, tycker synd om mig själv alldeles för mycket och är i grunden väldigt negativ.

Det blir väl så när man växer upp utan större svårigheter i en ombäddad tillvaro. Men det är ju mitt eget fel på sätt och vis.
Det är ödet. Med ödet menar jag att det finns ju ingenting att göra åt saken. Det enda som finns är ju nu.

Tänk exempelvis om jag inte hade kunnat fara någonstans framöver. Jag var tvungen att jobba utifrån de förutsättningar som jag har just nu. Även om jag vore sjuk så skulle jag vara tvungen.

Att vara uppväxt i det land som är nummer två på listan av bekvämaste land att bo i i hela världen, kan man ju dra slutsatsen att resultatet inte är en lyckligare människa.

Har sovit kanske i genomsnitt 4 timmar per natt i två veckor nu. Sjukdomar hit och dit. Ny medicin, prov som hägrar. En relation som måste brytas en gång för alla.
Tänkte stanna hemma från skolan idag men jag ska banne mig fara. Har ont i huvudet och är trött som ......
Nej se där. Nu börjar man igen, med klagan. "Åh vad det är synd om mig"
Det är inte synd om mig.

Nej nu ska jag fara till skolan.
Det regnar idag. Grått.

Ja. Kanske är det därför som jag ville stanna kvar här också. På något sätt fortfarande inte kan släppa den här platsen. För att det är så här livet är på riktigt. Utanför den vadderade tryggheten.
Samtidigt, är det inte förbaskat att ... nej jag vet inte.
Är det inte lite idioti i att kämpa så länge att man är i bristningsgränsen, att förstöra sin kropp när den skulle kunna få vila? Jag vet faktiskt inte. Kanske skulle det också vara möjligt att ta sig upp på egen hand.
Det är ju det där. Valmöjligheterna.
Livet.