Jag kan likväl säga som det är.
Under lite mer än en månads tid har jag blivit kär i en upptagen man. Och jag kan säga som så att det har varit bland det mest nedbrytande och svåraste jag upplevt.
Ja, hur kunde det bli så här.
Idag har jag för kanske 100ade gången bestämt mig för att avsluta det. Men det här gången känner jag mig säker på att jag kommer att klara det.
Varför skulle jag klara det den här gången - jag vet inte riktigt om det finns någon särskild anledning. Det behövdes bara tid, tid att inse, tid att tänka över, känna smärtan. Inse att det inte är möjligt på något sätt, överhuvudtaget.
Snarast möjligt flyttar jag härifrån. Flyttar ifrån byggnaden där han jobbar, flyttar ifrån lägenheten där jag aldrig får vara ifred - aldrig får vara fri från lögner, själviskhet och all stress som det innebär.
Jag har blivit jäkligt stark av det här känner jag. Och jag har lärt mig mer än jag trodde att jag kunde lära mig på 10 eller 20 år kanske. Ungefär.
Men vilket meddelande jag fick idag. Kanske det längsta mail jag någonsin fått.
Och det som stod skrivet kommer jag aldrig att glömma.
Däremot kommer jag hädanefter prioritera min hälsa på det bästa vis jag kan.
Ändå att jag, på egen hand, fått allt detta att ske. Allt, precis allt som hänt under denna tid. Det är ju så att jag inte kan fatta, inte förstå.
