Okej, jag har nog fortfarande inte fattat att jag är i Japan. När flyget började ta sig ner under molnytan och de japanska bergen började skymta över dismolnen, ja ... jag minns att jag bara var helt lugn och kände - "nej, det kan inte vara så. Jag är inte alls på andra sidan jorden."
Eller så kände jag att det var helt naturligt. Jag kan inte riktigt känna skillnad på de olika känslorna. Tiden kommer nog att utvisa vad som egentligen försiggår i mitt huvud.

Jag mår i alla fall riktigt bra idag! Jag ska ta hela historian från början, alltså när jag tänker på det är det faktiskt HELT otroligt. Jag kan inte fatta att det här har hänt mig PÅ RIKTIGT.
Jag blir alldeles förskräckt när jag tänker på det faktiskt.

Väntan på Helsinki flygplats utvecklades till att bli näst intill outhärdlig efter ett tag, jag fick en sådan fruktansvärd huvudvärk och var så helt fruktansvärt trött, jag försökte ta en huvudvärkstablett och bara vila men det var svårt. Huvudvärken släppte efter ett tag som tur var, men tröttheten, alltså helt otroligt ...

Medan jag satt och väntade vid gaten började fler och fler japaner sluta sig till, och till slut var det mest bara jag och en massa japaner. Mitt emot mig satt en salaryman (japan i kostym) som gång på gång tog fram sina glasögon och putsade bort varenda, och då menar jag VARENDA liten fläck som möjligtvis skulle kunna finnas på dom.
(Maria - när han drack ur sin vattenflaska avslutade han med att andas ut så där "fräscht" som vi har hållt på och skämta om när kvinnor gör, haha :D)

I alla fall fick vi till sist komma in på planet. Det var helt kolsvart ute och jag kände mig väldigt konstig.
Först hade jag råkat sätta mig på fel plats i planet, vilket jag insåg när en japansk kvinna visade sin biljett för mig. Jag bad så mycket om ursäkt på japanska och bytte plats. Så frågade hon mig om jag pratade japanska och jag sa att ja, litegrann det gjorde jag ju.
Bara genom att säga ett enkelt "sumimasen" orsakar uppskattning :)

Så hamnade jag istället bredvid en anan japans kvinna och hennes 22-åriga japanska dotter. Innan vi skulle äta middagen som bjöds så erbjöd hon mig en våtservett och efter det tog det fart, det HELT OTROLIGA som jag nog aldrig riktigt kommer fatta hände!!!!
Jag tror att hon sedan frågade mig var jag var ifrån, hur gammal jag var och vad jag skulle göra i Japan. De kunde verkligen inte mycket engelska så konversationen förflöt huvudsakligen på japanska - alltså HERREGUD trodde jag att jag skulle få användning av det så DIREKT!?

Så vi pratade på, jag tror till och med att hon bjöd in mig att bo med dem under året men så berättade jag ju att jag inte skulle gå i skolan i Osaka ... alltså jag kan inte fatta detta.
Jag bjöd dem efter en stund på varsin klubba jag hade köpt på arlanda, och JISSES vad dom tyckte att det var fantastiskt :D Åh det var himla härligt att se!

Haha, ojojoj ... så kom det ju också till det att kvinnan bjöd in mig till sig först, men så blev det till sist bestämt att jag ska få följa med på en traditionell teceremoni i Osaka den 5 januari, hahaha alltså vad är detta, vad är detta, vad är detta ................?!

I övrigt gick flygturen riktigt bra, jag känner mig så lugn hela tiden, jag kan inte fatta det alls, hur kan jag vara så lugn? Efter ungefär halva resan (på 9 och en halv timme) började jag bli så fruktansvärt trött igen att jag trodde att jag skulle kräkas, vilket gjorde det väldigt svårt att försöka sova. Det var lite plågsamt tyvärr, jag var tvungen att gå upp och gå lite och jag funderade på hur tusan jag skulle hantera om jag var tvungen att kräkas, skulle jag kunna använda toaletten?
Men sen efter en stund började det släppa, efter att ha tagit en Novaluzid faktiskt ... så jag kunde vila ordentligt några timmar. Dock sov jag inte en blund - inte den minsta blund, det är jag helt säker på.

Så landade vi då till sist på Osaka International Airport. Det var så mycket som hände här så jag hann inte hinna med tankarna på att jag faktiskt var i JAPAN - jag, den japanska kvinnan och hennes dotter följdes åt genom säkerhetskontrollerna, bagagehämtningen och allting, och alltjämt talande på japanska - det hade jag ALDRIG i mitt liv trott skulle ske. Så helt otroliga människor.

Så BJÖD kvinnan mig på lunch, kollade upp transporten från Osaka till Kyoto, hjälpte mig vid ingången till stationen när det krånglade och BETALADE HALVA MIN BILJETT TILL KYOTO!!!! Och när jag insisterade på att betala så sa hon bara om och om igen att dom där klubborna, dom där klubborna och tuggummit jag bjöd på - det var alldeles för viktigt. Alltså helt otroligt. Dom stod och väntade helaa tiden fram tills mitt tåg gick och vinkade av mig.

Och nej, det är inget skämt det här. Det är alldeles sant.

Sen bar det då av till Kyoto med ett mycket trevligt tåg. Fortfarande alldeles lugn men också spänd och förväntansfull, och nu inte alls märkbart trött, vilket gjorde mig lite orolig måste jag säga ... det brukar inte båda gott.

I alla fall så mötte jag upp Yugo under Kyoto Tower. Haha åh det var så roligt, jag stod där med allt mitt bagage och pustade ut , jag tror jag blundade och såg upp mot solen, slog upp ögonen och så plötsligt kommer han susande på sin skateboard rakt mot mig och ger mig en kram!! Hah, det är mycket som händer som är oväntat här!
Så började vi gå mot hans hem och så klart skulle han bära väskan (som är HUR tung som helst!!). Och så bjöd han på taxi, trots att jag tyckte att men det skulle väl vara onödigt.

Så fick jag komma in i hans lilla lägenhet (den är verkligen liten!!) och den är verkligen HUR trevlig som helst! Han har verkligen ett personligt litet ställe.
Och Kyoto måste jag säga är en helt FANTASTISK, FANTASTISK stad. Det är så otroligt vackert här och jag säger det hela tiden. Helt otroligt.

Men gårdagen var i alla fall mestadels lugnt vilande. Jag fick världens bästa rundturer bak på Yugos cykel - jag stod alltså bak på några slags pinnar som sticker ut från bakdäcken och höll fast i axlarna och så bar det av! Och riktigt snabbt också, på de smala gatorna mellan bilar och passerande människor. Shit, det var verkligen en fantastisk upplevelse.

Han fixade soppa och köpte mat och alltså, han gör ju alldeles för mycket .. jag tycker att det är alldeles för mycket, men det känns som att det inte är något problem för honom egentligen.

Vi for till hans working place en stund, åt lunch och middag och cyklade runt. Så efter middan såg vi på lite skatefilm och gick till en sento och badade! Vilket var en fruktansvärd upplevelse för min del faktiskt.

Jag vet inte riktigt om det var mitt väldigt väldigt låga blodtryck eller att jag inte hade sovit på över två dygn, men när jag klev upp ur det stekheta vattnet så kändes det som att jag skulle svimma, och känslan gick inte över. Det blev lite lite bättre men känslan höll i sig resten av kvällen, usch det var obehagligt.
Vi tog oss i alla fall hem och så skulle jag försöka sova. Yugo låg och snörvlade på golvet (ojojoj...). Först somnade jag klockan 10, vaknade kvart över 11 ... åh det var en frustrerande känsla. Sen somnade jag igen efter en stund, vaknade kvart över 1, haha ... men sen somnade jag igen efter några timmar och vaknade inte förrän jag hörde duschen klockan halv åtta! Så natten har varit helt okej och jag känner mig ganska pigg och glad idag!

Nu ska jag ge mig ut och utforska staden med Yugos cykel medan han jobbar! Jag hoppas verkligen att jag hittar tillbaks hit sen ;)

Helsinki - Osaka















Det var ganska kul med den finska textningen innan jag insåg att man kunde ju ha ljud också ;)














De fantastiska kvinnorna och min klubba!















Strict inspections being carried out for the prevention of terrorism (Osaka airport)















Lunch bjuden ...
















På väg till Kyoto




Det här tyckte jag var lite roligt och snuskigt på samma gång - en man som äter en korv -enbart- som snack ...
















Kyoto Station




















Kyoto Tower - mötesplats















View from top of Yugos building is nice ;)















Alltid spex framför kameran!! Jag måste fota honom i smyg för att han inte ska spexa ...
















Helt otroligt ...
















SÅ härligt rum att det är ju inte sant





































View from balcony is nice too ;)















En tröja som Yugo tappat ner för typ ett år sen ;) Haha, så typiskt ...















Just utanför lägenheten















View from top of hostel

Balkongen är väldigt trång som här kan ses :P

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag sitter i alla fall här på Helsinki Airport och till min glada förvåning så har jag gratis internetuppkoppling här!! Det känns väldigt bra, en tid framöver lär jag inte ha tillgång till internet så då passar jag på att uppdatera nu när jag har massor med tid.

(Det kändes så väldigt underligt att bara prata rakt in i datorn så jag säger ingenting i denna lilla video;) Men det är i alla fall Helsinki förstås!!)

Jag är alltså helt helt otroligt trött, jag förstår inte hur jag kan vara så trött ... man borde inte kunna få vara så trött utan att tuppa av. Jag hade gärna velat tuppa av nu på planet, sova HELA vägen - jag behöver alltså verkligen sova, hur mycket som helst.

Det är så svårt att veta var jag ska börja, det har varit så mycket tankar, känslor ...

Flygresan till Arlanda var i alla fall helt fantastisk. Lättast att beskriva den är med det här som jag skrev i min lilla bok direkt efter att jag landat:

"Den mest fantastiska flygresa. Jag är själv men inte ensam.

Det är så helt overkligt, samtidigt så alldeles självklart, naturligt och enkelt.

Jag höll mig själv i handen när vi lyfte. Jag var så lugn i slutet - ögonblicket kunde ha varat för evigt. Jag kände att nu får vad som helst hända.

Jag känner mig så lugn, nöjd och glad. Det är det här som jag har väntat på under hösten. Och jag har blåst upp det något fruktansvärt och fått det att kännas som mycket större än det egentligen är.

Helt fantastiskt. Allting."

Känslan varierar hela tiden, men övervägande känner jag att det är så helt otroligt overkligt - samtidigt som det är alldeles självklart, naturligt och inte alls svårt. Inte alls stort.

Och samtidigt hur stort som helst.

Det är en komplex känsla.

Här följer i alla fall en liten bildberättelse av tiden som gått:

Med Umeå i backspegeln susar vi fram...

Ankomst Arlanda

Lunch i den mest fantastiska korridoren av dem alla ...

Min egenskapta konstruktion till att kunna dra väskan ... hur bra som helst, förutom att det ändå var helt otroligt tungdraget .. men då fick man lite styrketräning på köpet!

Väldigt trevlig toalett på Arlanda! Spelade lite 80-tals-såpa-musik, det var en inbjudande miljö ... förutom att det förstås sprids en massa BAKTERIER!! Hehe nej, det bryr jag mig inte om längre faktiskt ;)

Det var ju faktiskt riktigt trevligt på Rest&Fly! Att sova i en garderob är inte alltid helt fel :) Dock var det väl inte den bästa sömnen någonsin, trots att jag var tröttare än någonsin...

Man känner sig ju riktigt hemma på Arlanda när dom lägger ner så här mycket arbete på trivseln!

Hehe ... :P

Världens bästa uppfinning

Jag vet inte vad jag ska, var jag ska

Nu välkomnar jag 'officiellt' er som vill läsa min berättelse - hittills har den här platsen varit min egen utan några utomstående läsare. Det har blivit så under den här hösten -> bloggen var tänkt att skapas i förväg för att sedan i Japan lägga upp lite bilder och berätta om vad som händer under min resa. Och så ända sedan jag startade min blogg så har allsköns tankar (kan man säga så?) blivit ned- och avskrivna här, som stöd för mig själv, och som minne om förberedelser, oro och ett helt hysteriskt känsloliv som helt enkelt varit min höst 2008.
Herregud vilken höst säger jag bara ...

Jag bryr mig inte alls om att jag så att säga "viker ut mig själv" här i mina arkiv - finns det någon som kan få ut något av att läsa detta så blir jag jätteglad. Annars är det helt enkelt min alldeles egen påminnelse om en tid som nu är över - en jätteviktig tid som har utvecklat mig på ett helt fantastiskt sätt.

Så då verkar det som att jag reser imorgon. Egentligen tycker jag inte riktigt att det är fredag än, även om det rent tekniskt faktiskt är det ... jag kan inte fatta det här. Jag kan bara inte fatta det tror jag.

Nästa inlägg kommer nog antingen bli en helt hysterisk 'kvällen-före-utläggning' eller - kan man fatta - berättelsen om första dagarna i Kyoto!!? Jag hoppas verkligen att jag får hålla mig frisk, och att det kommer bli bra. Men jag vet att det kommer bli bra, jag vet att jag klarar det, det vet jag. Det vet jag.

Konstigt nog känner jag mig ändå lugn, jag känner mig helt okej.


... nu känner jag att det blir alldeles för allvarligt om vi inte har nån bild, jag måste ha en bild!!!!!!!!!!!!














Jag kan verkligen konsten att se HELT spritt språngande galen ut!! Men det är jag stolt över :D!

Och när jag ser bilden så känner jag verkligen att allting kommer att lösa sig till det bästa (och jag skämtar inte). Det gör det alltid, vad som än händer så händer det för det bästa. Jag vet att det kommer bli precis som det är menat att bli.

Så som det vill bli, så tycks det också bli. Och det som händer är precis det rätta.

22 december

Idag är det dels min födelsedag, dels dan före dan före dopparedan och därför tyckte jag det var passligt med ett litet julkort från mig till alla fantastiska individer (både människor och djur)!
Tack för att ni finns! :)

Lördag inför lördag

Jag förstår inte hur en människa kan vara så otroligt labil - jag vet inte vad det är som flyger i mig vissa dagar. Som en ond demon som tar över min kropp och fyller den till spännvidd av oro. Det är ju helt otroligt.

Idag känner jag mig bara lugn, jag känner mig helt okej.

SAMMANBROTT

Herregud, herregud, herregud, jag vet inte vad jag håller på med, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte var jag är, jag vet inte vad jag tänker, jag vet inte vad jag känner, jag känner bara att jag HÅLLER PÅ ATT EXPLODERAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är helt otroligt, helt otroligt, helt otroligt det som jag känner just nu, jag är så nervös och så rädd som jag aldrig någonsin varit i närheten av i hela mitt liv. Jag VET INTE VARFÖR EGENTLIGEN
JAG ÄR BARA SÅ OTROLIGT OTROLIGT RÄDD-OROLIG-NERVÖS-SKRÄCKSLAGEN-

Mitt huvud spränger och spänner, det känns alltså FYSISKT som att världen gungar HELT OTROLIGT, det åker fram och tillbaka hela tiden, hela tiden, hela tiden, som att jag är på världens båt som skjutsar mig runt runt runt runt runt ... det känns alltså FYSISK SÅ - nu är det nästan så att jag ibland känner att jag kan ramla

Det är alldeles mörkt för mina ögon, alltså FYSISKT MÖRKT

KOMMER JAG KLARA DET HÄR? KOMMER JAG BRISTA REDAN INNAN JAG KOMMIT IVÄG?

Herregud, herregud, herregud, herregud, herregud, herregud .................

Jag är så rädd för att bli sjuk igen, för att inte komma iväg, det är HELT OTROLIGT
Jag känner hur kroppen arbetar, hur min stackars stackars kropp får lida ... och jag skulle så gärna få stopp på det, men hur positivt jag än försöker tänka - DET GÅR INTE, DET GÅR INTE, DET GÅR INTE, DET GÅR INTE

Jag har ju banne mig ALDRIG VARIT BORTA HEMIFRÅN LÄNGRE ÄN
2 VECKOR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag vet inte hur jag ska klara dom här kommande dagarna, det är helt otroligt, jag fattar typ inte vad jag tänker, jag ser inte riktigt vad jag packar, jag ser inte vad jag läser, jag ser inte vad jag skriver, jag, jag jag jag jga jgajgajgajgajgajagjagjagajgajgajagjagjagjagajgajagjagajgajagjagjag

Vad är det det här vill säga mig egentligen? Vad är det det vill säga ...

Feberdröm

Det var väl förbaskat att den här febern inte vill GE sig! Jag börjar bli lite orolig ...

Jag orkar ju inte göra någonting ......

Sen måste jag nu betala 17000 kr extra för kursen också. Det var väl himla roligt?!?!? :D :D :D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D

Hehe, jag kanske låter bitter men egentligen är jag inte det, faktiskt. Jag mår ändå helt okej, jag ska inte klaga. Det är bara så lätt att det sipprar fram såna här grejer när jag börjar skriva här! ;)

Jag pratade med pappa igår, om julafton och julveckan - omtalade den som om det vore nästa vecka (vilket det också är, hah). Så blev jag plötsligt alldeles chockad (som jag kan bli ibland) - det är ju NÄSTA VECKA. Alltså jag åker -

NÄSTA VECKA.

Det är ju helt sjukt. Helt ute i det vilda.

En liten bild på det tar vi tycker jag. Förra nyårsafton - jag undrar vad för bilder som kommer tas det här året?

Kort meddelande

Jag tyckte det här var en fin låttitel: "The destiny of the little bird trapped inside a small cage for life".

Låten var bra också.

Och så har jag blivit lite förkyld också. Nåväl, så länge det stannar vid det så är jag nöjd! :)

2

Jag har alltså insett att det "bara" har varit stress, spändhet och otrygghet som har fått mig att reagera som jag har gjort den här hösten. Helt otroligt. Men också så helt otroligt skönt att lita på det - jag är inte sjuk.
Jag är bara alldeles slut i min hjärna. Och i alla muskler som finns i kroppen.

Självklart får jag fortfarande för mig ibland att det är en hjärntumör som har belägrat mig. Men så går det över ganska fort oftast. För det är ju egentligen så uppenbart.

Att man kan bli så fruktansvärt rädd, stressad och ångestfylld av en stressreaktion i sig, det är väl så ironiskt som det möjligen kan bli.

"Bara jag hittar mig själv i Japan", som Mediha, min läkare sa igår. Då kommer det att bli bättre. Nu när jag tänker på det låter det himla underligt.

Man tänker sig att gå omkring och tänka på och planera inför en resa - helt och fullt fokuserad - det kan väl inte vara något särskilt negativt med det? Jag som mådde så himla bra i början!
Men självklart, det kan det visst vara. "Positiv stress" (finns det någonting som heter så ens?) har precis lika intensiv verkan på kroppen som den "negativa", om man aldrig aldrig aldrig låter tankarna och intensiteten vila. Jag har alltså aldrig varit så spänd och stressad som den här hösten, åtminstone inte om jag ska tro vad min kropp har försökt säga till mig hela tiden.
Att jag ska ta det lugnt.

Självklart har inte det ljuset gått upp förrän nu, i slutskedet.
Men är det inte oftast så att man inte riktigt kan förstå vad man gått igenom förrän efteråt? Det är också något som jag antar att man måste inse själv - många har försökt övertyga mig om precis detta, många gånger, men jag har inte kunnat tro.
Jag ber om ursäkt för det, men jag var tvungen att gå igenom detta själv för att inse.

Det börjar närma sig med stormsteg nu - helt otroligt. Det är alltså löjligt nära nu. Löjligt. Två veckor.
Haha, nej! Det måste väl vara ett skämt?! Det känns som att jag leker en lek med mig själv, bara för skojs skull, bara för att det är så roligt, så härligt, bara för att fördriva tiden.
Men det här är ingen lek.
Det är ju faktiskt alldeles helt På riktigt.

Nu har jag också bokat mitt boende i Tokyo. Det blir i Uguisudani istället - en plats väldigt nära både Ueno och Minowa, där jag och Maria bodde i somras. Det känns helt rätt måste jag säga. Helt rätt.

Jag älskar det lite "skitiga", röriga downtown, gamla Tokyo, northeast side, helt fantastiskt. Precis så.

http://www.flickr.com/photos/pict_u_re/365167627/
http://www.flickr.com/photos/pict_u_re/1557356584/
http://www.flickr.com/photos/mich1008/86465769/
http://www.flickr.com/photos/heliograph/3010980118/
http://www.flickr.com/photos/ilahdus/468211152/

Hoppas att jag får leva många år till. Jag vill inte att min kropp ska lägga av redan nu. Låt mig få uppleva lite mera.

Jaha

Detta fann jag alltså på några olika sidor när jag sökte på spänningshuvudvärk:

"När man får spänningshuvudvärk är det vanligt att man har en dov, molande eller tryckande värk, ofta på båda sidor av huvudet. Man brukar ha ont i återkommande perioder som varar från timmar till dagar.
När man får kronisk spänningshuvudvärk brukar man också ofta ha ömma punkter i hårbotten eller i nacken, och ibland i käkmusklerna. Man kan också vara allmänt trött, ha gungande yrsel, öronsus och minnes- eller koncentrationssvårigheter."

"en dov, molande eller tryckande värk, sällan skärande, huggande eller pulserande
känslan av att ha ett spänt band runt huvudet, oftast jämt fördelat över huvudet.
ömma fläckar i hårbotten samt spända och värkande muskler i nacken och käkarna.
periodvis återkommande huvudvärk som varar från timmar till dagar
lätt till måttlig värk. Den kan variera, men blir ofta värre under dagen.
En del människor har värk i nacke och skuldror i kombination med långvarig spänningshuvudvärk, ospecifik yrsel, trötthet, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet."

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

SÖMNBRIST

Herregud, vad har flugit i mig egentligen ...?! Här sitter jag klockan kvart i ett på natten, nere i källaren ... verkligen HUR trött som helst. Ändå kan jag inte sova, inte alls, inte i närheten. Jag ligger bara och vänder mig, tänker, stirrar in i mörkret, tänker - vad tusan håller jag på med?!? HAR JAG BLIVIT HELT KNÄPP?!?!

Det känns så konstigt, så underligt, så helt fel. Så drömlikt, så overkligt, så dumt, så naivt, så ... osäkert. Så FEL.

Men det är rampfeber, jag vet. Men vad TUSAN, jag är så trött, jag vill bara sova .......

HUR SKA DET HÄR GÅ, HUR SKA DET HÄR BLI, HUR SKA JAG KLARA MIG UTAN ER ALLA, HUR SKA JAG KLARA MIG, HUR SKA DET HÄR GÅ ............?!?!?!??!

Hahahahahaha, ojojojojojojojojoj.............

Livet är så sorgligt. Allt med livet känns så sorgligt just nu. Det känns så tragiskt, allting känns så tragiskt. Jag vill verkligen inte ha kvar den här känslan av tragik och rädsla inför livet längre, jag är så less på den. Jag gick och rabblade det för mig själv innan jag skulle sova - vad livet är sorgligt. Det känns så sorgligt allting.

Jag har så ont i huvudet -

Jag måste verkligen sova. Men det går inte.

Nu är det visst bara 18 dagar kvar -

Såså

Jag hittade just en låt som jag tyckte var helt FANTASTISKT bra!!! Nr. 2 här, 'Partly Cloudy'
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewProfile&friendID=82172820
Men den första var också riktigt bra.

19 dagar kvar också ... och jag har kommit på att jag kan betala lite extra ändå för att få bo uppe i north-eastside - jag vill så gärna! Jag ska :)
AH hur kan en plats vara så vacker!? Hur är det möjligt?

Det här gungandet börjar liksom ... ja, jag börjar vänja mig mer och mer. Jag har känt mig helt okej den här helgen. Haft mycket att tänka på ...

NU MÅSTE JAG VERKLIGEN RYCKA UPP MIG.

Jag har gått runt som i en svart låda hela dagen. Herregud, jag kan ju inte hålla på så här ... det går inte, det går inte, det går inte!!!!!!!!! Det kommer gå för långt.

Här sitter jag nere i gillestugan ... satte just på LP-spelarns radio och hör "Rudolf the rednosed raindeer". Det ger mig lite tröst :)

Det här med Rosen är det som känns tyngst just nu, absolut. Jag vill bara att ... jag vill bara.

Jag är så jäkla trött. Så helt otroligt. Jag känner det verkligen när jag slappnar av, när jag för en gångs skull kan göra det. Ojojoj, så otroligt trött... både fysiskt och mentalt. Det är väl inte så konstigt att man blir yr av det.

Men nu ska jag bara fokusera utåt, ut i världen, och framåt, och här och nu. Här måste packas färdigt, till exempel!! HAHA ja alltså, jag kan ju verkligen inte ta med mig hela min garderob .. det kommer ta lite tid det här ;)
What more ... ja, jag har också bokat mitt boende. Jag ska alltså bo i Mitaka, suburb of Tokyo. Westside! Har hela den här tiden velat bo i Ueno eller Asakusa-området i Northeast-side men det här känns ändå himla rätt. Haha, ja om jag skulle försöka berätta om all research jag har gjort, alla timmar som gått åt till funderationer, planering och läsande. Hela sommarn och hösten ungefär.
Jag hoppas det blir riktigt bra.

Nedan skådas bilder av stadsdelen:
http://farm4.static.flickr.com/3082/2305789651_a75a86f005.jpg
http://www.flickr.com/photos/poagao/2303983061/
http://www.flickr.com/photos/poagao/2304709526/
http://www.flickr.com/photos/smaku/2419463019/
http://www.flickr.com/photos/sekihan/2994398875/
http://www.flickr.com/photos/m-louis/16578190/

Så vackert. Japan är verkligen min estetik personifierad.

Och så förstås Kyoto, första anländningsområde:
http://www.flickr.com/photos/68908288@N00/141399800/
http://www.flickr.com/photos/41232123@N00/3077378436/

If you want me to take the photos away, please - let me know!

Så, då var det gjort.

tre veckor

Möjligt är att detta inlägg tas bort, det känns som att det kommer bli väldigt flummigt och kanske mer än någon egentligen vill veta ......

Jag känner att jag så desperat behöver skriva av mig. Herregud, jag har sån ångest .... jag har sån ångest. Jag måste ligga här med datorn i sängen för att kunna släppa den för ett stund. Det bor någon hos oss just nu, någon som betyder lika mycket för mig som en tredje förälder. Vi kan kalla denna människa för "Rosen". Rosen mår väldigt väldigt dåligt och det tär på mig väldigt mycket. Det blir så fel, så fel, så fel ... ångesten blir så stark när jag ser Rosen må så här fruktansvärt att jag nästan inte kan vara i närheten av henne, jag kan inte ens tänka på att hon är här. Jag måste ligga här nere i källaren och sova för att kunna andas.

Herregud, igår vilken kväll och vilken natt ... Vaknade nån gång vid 6 och mådde illa, fick för mig ett tag att det var som myrkryp i hela kroppen, skulle försöka sätta mig upp men det bara snurrade helt otroligt, så la jag mig igen och skulle försöka skrika på mamma men inte ett ljud kom ... så vände jag mig på sidan och öppnade ögonen och kände mig väldigt underlig. Jag måste nästan ha drömt det där för sedan funderade jag om jag verkligen satt mig upp på riktigt, jag vet fortfarande inte.

Sedan drömde jag att jag stod vid badrumsspegeln och hade väldigt flagande läppar, jag skulle "karva" bort lite från dom och började dra i en flärp - en stor bit av läppen började dras loss, fortsatte upp över kinden att dras loss så att jag till slut fick loss en bit ungefär 1 och en halv decimeter lång kanske - det var som att mitt ansikte höll på att falla sönder. Det gjorde inte ont men det gjorde det nästan ännu värre. Pappa stod bakom mig och blev vettskrämd, jag gallskrek och kastade biten i handfatet - livrädd skrek jag till pappa att "det där är väl inte normalt?!?!"

Mitt psyke är inte riktigt i balans just nu...

Dessutom har jag börjat med en blodtrycksmedicin igår som känns så himla underlig. Jag känner mig så varm och ibland slår hjärtat så konstigt och hårt. Samtidigt är självklart gungandet kvar likförbaskat som det varit. Men det är säkert inte blodtrycket, det var ju det jag tänkte. Det är säkert ångest, bara ångest.

Och så har jag förstås fått magkatarr igen. Det bränner som en jäkla skiteld där inne.
Det kanske kunde ha räckt med en sak. Kanske? Nej, självklart inte. Men allt händer för en anledning, ingenting är förgäves Emma, ingenting är förgäves. INGENTING ÄR FÖRGÄVES

Jag vet inte varför det smärtar så fruktansvärt att se Rosen så här ... det blir så plågsamt uppenbart, så tydligt att Rosen är dödlig, att Rosen kan försvinna från mig när som helst, försvinna från livet. Jag är så otroligt rädd för det, så otroligt rädd... och att se henne må så fruktansvärt dåligt. Jag vet inte. Jag gör mitt bästa, men jag är så fruktansvärt känslig just nu.

Dödligheten skrämmer.
Vad är verkligt?
Så uppenbart , döden är så nära.
Kan hända vem som helst, när som helst.
Så mörkt.
Så infekterat, så svidande.
Jag vill vända mig bort, tillbaka till ljuset
Var är ljuset
var är oskyldigheten
Var är barndomen
Var är tryggheten ...

Det är tryggheten som jag saknar. Som är roten till allting. Tror jag.
Nu är det bara upp till mig, jag har bara mig.

Förlåt mig Rosen för att jag är ett så otroligt dåligt stöd. Förlåt mig livet för att jag ibland tappar hoppet och undrar om det är värt lidandet.

För visst är det väl värt det? Jag vill att du visar mig en gång för alla att det är värt det.

JAG ÄR JÄTTEHUNGRIG

Mitt huvud spränger, hela vägen inifrån................
Hela vägen inifrån själen.

Herregud. Vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Emma, vad ska jag göra? Ge mig en ledtråd, något slags tecken, vad som helst - vad ska jag göra?

Jag orkar inte. Snälla gör så att det blir bättre.

Någon sa till mig igår att hon hade upplevt yrsel på samma sätt som mig under en period när hon var väldigt orolig. Vilket får mig att fundera. Ja, det får mig att fundera - hur rädd är jag egentligen? Hur orolig är jag inför mitt kommande liv?

Hur rädd är jag egentligen?

Men jag vet ju ingenting. Jag vet precis INGENTING.

Om detta någonsin löser sig kommer jag att ... nej det är för starkt för att ens kunna tänka på det, det går inte att förstå känslan.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag står verkligen på egna ben. Ingen har gett sitt godkännande till detta steg, ingen har ... ingen har. Ingen har, förutom JAG. Efter ett liv av att försöka tillfredställa andra så gör jag detta helt och hållet för min egen skull, utan någon annans medhåll. Bara för att jag vill.

Och det känns så fel!!!!!!!!!!! Jag fattar inte, jag fattar inte, jag fattar inte ....... det måste vara en slags brytningsperiod som är väldigt stark för mig.

Jag har hela tiden tänkt att - bara denna yrsel försvinner så kommer livet att bli alldeles fantastiskt. Jag kommer att skrika ut min glädje varje dag - all ångest, all panik och ALL SKIT har roten i just denna yrsel.
Men tänk om det skulle vara så att yrseln kommer av all ångest, all panik och ALL SKIT SOM ÄR SAMLAD I MITT HUVUD??????

Det skulle faktiskt vara ganska logiskt.

Snälla, gör bara så att jag slipper ha någon hjärntumör. Snälla värld.

29 dagar kvar

Jag börjar bli ganska less på dom här extrema humörsvängningarna ...

Det känns verkligen som att min hjärna inte får nog med syre alltså, det känns verkligen som så. Ungefär som när man håller på att blåsa upp ballonger jättelänge tills man känner sig alldeles kall och tom i huvudet och - ja - snurrig. Precis så. Hela tiden. Och det svartnar som litegrann hela tiden. Kan jag inte få prova den där blodtrycksmedicinen nu Mediha ........

Och så är det kanske inte ens blodtrycket. Det kanske inte är nacken. Det kanske är nåt helt underligt som jag aldrig kommer få veta vad det är, en dag kanske det bara är borta, försvann lika snabbt som det kom. Eller så får jag dras med det hela livet. Det är faktiskt INGEN som vet, det är ju bara så.

Jag måste ändra min attityd till det här. Jag får inte vara rädd. Det är det enda rätta.

Igår funderade jag faktiskt på om det verkligen är värt att leva så här. Jo, jag har ju funderat i dom banorna förrut under den här tiden men ja ... det tär på det här. Jag fattar ingenting.

Och snart måste jag ju kanske börja packa. Jag måste bestämma mig för vilka kläder jag ska ha med (vilket kan ta VÄLDIGT lång tid som vissa vet ;)), jag måste bestämma mig för vad jag vill hitta på i Kyoto och Tokyo och beyond ... eller jag måste ju inte det men för att få ut det mesta av tiden där känns det rätt.
Och så måste jag fixa boendet. Inget av det här vågar jag riktigt påbörja, jag vågar faktiskt inte riktigt tro att jag kommer kunna fara. Nej, det skulle kännas ... nej jag vill inte tänka på det. Jag vill verkligen inte tänka på det.

Fasiken, om två veckor är det ju bara två veckor kvar!!!!!!!!!! Och dom sista två veckorna räknas ju i princip inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :O :O :O :O :O :O

Snälla Gud som finns inom mig, eller vad nu för högsta kraft som jag kan be till - jag ber till dig, Universum - - - ge mig denna chans. Jag ber dig. Ta den inte ifrån mig nu.

Ojoj, en månad kvar ...

Jag har kommit på att jag har varit helt otroligt tunnelseende. Herregud, jag har verkligen enbart fokuserat på hindrena i min väg istället för att se alla fantastiska möjligheter som jag faktiskt har. Ja, det gungar konstant men jag är fortfarande fullt funktionell, jag kan prata, se, äta, sova, gå, läsa, jag kan fortfarande lära mig saker ... det är inte alla som har de fantastiska möjligheterna i livet.

Det har bara känts så fullt naturligt att det har legat i fokus, det har varit så plågsamt närvarande och fysiskt, påtagligt. Så mycket värre det blir verkligen när man fokuserar så hårt på hindret att allting annat liksom försvinner in i en dimma.

Jag menar, när jag tänker på allt jag kan göra!!! Fasiken, jag kan ju till och med åka till Japan när det gungar så här, varför inte?! Jag kan klara allt jag bara vill!!!!!!!!!!!

Det är ju så ta mig tusan :D

Och det går nog över till sist. Den dagen alltså ... den dagen :)
Ord kan inte beskriva hur jag kommer känna den dagen.

Just nu håller jag i alla fall på att titta på rum i Tokyo!!! WOOOOO, det är så kul :D :D Så mycket fint det finns i världen!

Jag tackar livet för att jag finns till .

Konjunktur-besvikelse och 36 dagar kvar

Nog var det väl förbaskat!!!!!!!!!!!!!!!

Nu kommer jag alltså måsta betala typ 15-20.000 (!!!!!!!!) extra för kursen jag ska gå + visumet, försäkringen och allt på grund av den ständigt försvagade kronkursen, samtidigt som värdet på mina fonder och aktier bara sjunker ... dessutom kommer ju boende och allting också bli mycket dyrare än jag har beräknat ... åh, det känns som att det här inte precis var vad jag behövde just nu ............

Samtidigt kunde det ha varit så otroligt mycket värre. Det är ändå bara pengar. Och så återigen samtidigt är det på pengarna som detta samhälle är uppbyggt.

Men det som händer det händer och det sker. Jag ger inte upp, ta mig tusan, det verkar ju vara någon slags mening ändå med att finanskrisen inträffar JUST denna höst då jag så innerligt INTE behöver den. Det handlar om mycket pengar sannerligen, det hade alltså varit skönt att slippa betala typ 40% mer än jag planerat...

Ja herregud. Det är inte lite faktiskt. Och så har jag ingen inkomst ... det känns ju verkligen bra.

Något som däremot har varit en Oerhörd lättnad för mig den senaste veckan har varit att min läkare berättade för mig att mitt låga blodtryck mycket väl kunde vara orsaken till mitt snurriga, gungiga huvud. Och -oj- så otroligt lättande det har varit!!! Ja ojojoj .. även om det fortfarande är lika obehagligt - bara att tänka att det är blodtrycket så känns det lättare att hantera. Möjligen kommer medicin att sättas in ... men den dagen den sorgen så att säga.

Snart är det bara en enda månad kvar tills jag AVREEEEEEESER!!!! HAHA.

Oj det känns himla underligt. Himla underligt alltså.

Jag är faktiskt väldigt orättvis ibland tänker jag på ;D Det kommer nog bli bra allting. Man ska inte ta livet på så himla stort allvar, så känns det just nu i alla fall. Det kan vara en skön lärdom efter allt det här.

Allting som händer i livet är av vikt.

Vad flummigt det här inlägget blev.

Augusti 2008

LIFE

Livet är allt bra underligt.

Mick Karn den 8:e November. Okej. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är alltså helt osannolikt det som nu har hänt.

Allt detta har fått mig att fundera. Mycket hinner man fundera över på en resa på nästan 120 mil, 16 timmar i bil, 32 timmar fram och tillbaka på tre dagar. Mitt snurriga och sprängande huvud har inte varit snällt med mig under denna resa, men däremot har allt annat varit bättre än jag någonsin kunde ha förväntat mig. Förutsättningarna hade annars inte kunnat vara I NÄRHETEN av bättre!!!!

Listen to this.

Vi har suttit längst fram på Mick Karn-konserten, i mitten, typ högst 2 meter från scen, både på genrepet och storkonserten.

Vi har - PRATAT med Mick Karn.

Vi har - tagit bilder med Mick Karn.

Vi har - fått saker signerade av Mick Karn (Inkluderande MIN SKO!)

Vi har - FÖRGYLLT MICK KARNS DAG genom att ha åkt 16 timmar för att se honom.

Vi har - VARIT ENDA INBJUDNA GÄSTER AV MICK KARN TILL EFTERFESTEN.

Vi har - KRAMAT MICK KARN.

Mm, kunde det ha blivit så mycket bättre egentligen, på det sättet? Jag säger dig - detta är helt otroligt. Helt osannolikt. Jag fattar det inte och kommer kanske aldrig att göra det. Han är ju en riktig människa faktiskt, precis som jag och Maria och alla andra människor i världen.

Vilken fantastisk konsert, med så mycket bra musik. Vilken upplevelse. Jag blir så rörd när jag tänker på det.

Jag har hunnit tänka så mycket som sagt, och börjat tveka så oerhört på vad det är jag vill egentligen. Hur ska jag kunna lämna mina relationer här? Hur ska jag kunna göra det i ett helt år?????

Samtidigt, om jag skulle bli kvar här ... vad skulle jag göra då? Jag är så fruktansvärt less på att söka jobb, typ hundra miljarders olika jobb som jag egentligen inte ens vill ha och bli avslagen på precis vartenda ett. Det tär på och det känns inte så lockande att gå tillbaka till det där igen.

Dessutom har jag kommit på att jag vill börja spela elgitarr, med delay-pedal självklart. Det vill jag verkligen göra. Jag och Maria har börjat ta upp våra planer på band igen, och jag känner att det hade varit verkligen hur kul som helst. Hur kul som helst.

Och så skulle jag resa iväg om 45 dagar? Hur skulle jag kunna göra det?!? HUR skulle jag kunna göra det?!?!?!? Herregud, jag vet inte vad jag vill ... jag vet ingenting.

Eftersom ingen vet om denna blogg ännu så kan jag publicera än så länge hemligstämplade bilder. Så, lyssna på denna låt och se dessa bilder från den fantastiska resan som jag kommer minnas för alltid. http://www.youtube.com/watch?v=-s50jAWtCdQ

Hur länge är det kvar nu? Jo -

50-dagar-kvar-jubileum idag! Haha, ja är det inte fantastiskt ...

... och den förbaskade yrseln är kvar. Särskilt stark blir den efter att sjukgymnasten varit och böjt och bänt och sedan låtit det liksom "sjunka in" så att vad än han nu är och böjer till i min nacke sväller upp och stoppar upp blodtillförseln till hjärnan ännu mer ...

Hör på mig nu, "offer" är mitt mellannamn återigen ..

Nu ska jag rycka upp mig!!!!!!!!!!!!!! :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D

SKRATT-TERAPI!!!

Det är ju ändå helt okej med psyket ikväll :)

Visst är det ändå lite kul att jag aldrig har bott ensam och så flyttar jag iväg på egen hand till Japan? Det slog mig alldeles nyss faktiskt.

Lite uppfriskande bilder att tacka livet med

Ljuset sipprar fram mer och mer

Jag har kommit på att lösningen är så enkel.

Härda ut. Var inte heller rädd för rädslan, vilket kan vara oh så svårt. Härda ut bara. Med uthärdningen kommer insikten, för varje ny ångestkänsla, för varje ny attack, för varje ny overklighetskänsla, för varje ny undergångskänsla då det känns som att jag kommer att dö eller bli galen eller försvinna ut i världsrymden - för varje ny uthärdad känsla så inser jag att det jag är så säker på och så livrädd för ska hända -

-det händer inte. Det händer inte. Min hals sväller inte igen, jag dör inte på vägen till sjukhuset, jag blir inte tokig, min hjärna slutar inte fungera. När jag kommer ut på andra sidan igen så är ju min hjärna precis lika "frisk" som den alltid har varit. Förutom att jag är alldeles snurrig, men det tror jag egentligen inte bara har med det här att göra.

Ja, som jag har utrönat den här yrseln. Den börjar driva mig till vansinne. Eller rättare sagt - den har varit nära att driva mig till vansinne den senaste veckan. Det är nämligen den som har varit roten till all skit som hände förra veckan. Det känns som att vara instängd i en karusell, eller inte riktigt en karusell .. men en väldigt underlig båt, och inte kunna ta sig ut. Och alla som känner mig vet att jag hatar båtar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

En sjukgymnast var och bände och böjde min nacke igår så att det knastrade upp längs med ryggraden, det var en låsning jag hade sa han, och enligt honom borde yrseln försinna "ganska snart". Problemet är att idag har den bara blivit värre. Ringde till sjukvårdsrådgivningen som berättade att det kan kännas så ett tag efter behandlingen, men så blir det bättre. Jag hoppas, åh jag hoppas så innerligt på att detta är lösningen. För får jag vara riktigt ärlig så börjar jag vara riktigt riktigt riktigt riktigt less på snurret.

Men detta med ångesten, och panikattackerna. Mitt i det hela är det alltså väldigt väldigt svårt att våga tro att inget farligt kommer att hända, och att det kommer att gå över. Den insikten är jag så tacksam, OH så tacksam över att jag nu har fått. Det är obeskrivligt. Varje dag, jag menar alltså under loppet av en dag kunde mitt hopp komma tillbaka till mig och jag trodde mig ha hittat nyckeln till allt, för att sedan rasa likförbaskat ner i skiten igen utan att ha en aning om varför. Det är otroligt fruktansvärt frustrerande. Att gå runt på helspänn, i rädsla, alltså dygnet runt, det tär verkligen på en. Jag är fortfarande alldeles slut efter det där. Mina muskler är helt slut.

Nu tror jag inte längre att det har gått över "för alltid" och jag försöker inte desperat klamra mig fast vid det, så som jag framgångslöst gjorde förra veckan. Jag har liksom accepterat att det kan komma när som helst, för jag har förstått att det inte är farligt nu. Precis som alla har sagt till mig hela tiden. Men det är det som är det svåra - man måste inse det själv.

När du är övertygad om att du aldrig kommer att ta dig upp igen - lita på mig, det kommer du visst att göra. TRO! Låtsas att du tror även om du inte gör det, försök övertyga dig om att du tror och avled alla andra skittankar som försöker lura dig. Lita på mig, jag vet. Det löser sig alltid. Alltid.

Tack världen för att jag finns!!
För det kommer bli så mycket bättre!!!!!!!!!!!!!

Vad är rädslan?

Hoppet, tappa aldrig hoppet.

Så fruktansvärt trött, helt otroligt. Jag tror aldrig att jag har varit så här trött i hela mitt liv. Men jag känner mig bättre, mycket bättre. Jag vandrar framåt, steg för steg.

Några fler hoppfulla videos:
http://www.youtube.com/watch?v=zJ9jowZ5jzA
http://www.youtube.com/watch?v=SVEib-zLbkA

Hoppfulla videos på ett annat plan ...
http://www.youtube.com/watch?v=2-TGPXF31mg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=E2dgMNm64Mg&feature=related

64/63 dagar kvar

Nu känns det faktiskt väldigt hopplöst. Väldigt väldigt hopplöst. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag blir bara mer och mer uttömd för varje dag som går förbi ...

Igår var nog den värsta kvällen i hela mitt liv. Det är faktiskt alls ingen överdrift. Mörkret, som jag älskade mest av allt .....kvällen har alltid varit min bästa tid på dygnet. Och nu skrämmer det mig något så fruktansvärt. Jag försöker förtränga allt som händer för att orka kliva upp överhuvudtaget, men det är svårt nåt så otroligt.

Det kommer att bli bättre Emma, det kommer att bli bättre ...........

Jag måste tro att det blir bättre, för annars kommer det inte att bli det.

Det här har i alla fall medfört något alldeles fantastiskt mitt i allt det svarta - jag har förstått att det inte kan finnas någon som har så underbara människor i sitt liv som jag. Ni ställer upp för mig på alla sätt och jag kan verkligen inte beskriva hur mycket det betyder för mig.

Jag måste, måste, måste, måste, måste, måste, måste tro tro tro tro tro tro tro tro att det kommer att bli bättre. Det har ju varit riktigt illa förr, och jag har tagit mig ur det. Jag får inte vara rädd.

Jag hoppas att ingen läser detta just nu när jag skriver det, utan först efteråt .. det är inte meningen att detta ska läsas just nu. Jag vill bara minnas hur det kändes, NÄR jag väl börjar klättra uppåt igen. Och förhoppningsvis visa att det finns hopp, alltid.

Nu vill jag inte ha några mer attacker. Ingen mer ångest, inget mer illamående, inget mer hyperventilerande, ingen mer ihopsnörpt hals, inga mer undergångskänslor, inga mer svimningskänslor, INGEN MER YRSEL. Det gör mig alldeles för trött.

Just nu känner jag inte ens för att åka till Japan. Inte alls.

Jag behöver minnas stunder då jag varit riktigt lycklig .............................