29 dagar kvar

Jag börjar bli ganska less på dom här extrema humörsvängningarna ...

Det känns verkligen som att min hjärna inte får nog med syre alltså, det känns verkligen som så. Ungefär som när man håller på att blåsa upp ballonger jättelänge tills man känner sig alldeles kall och tom i huvudet och - ja - snurrig. Precis så. Hela tiden. Och det svartnar som litegrann hela tiden. Kan jag inte få prova den där blodtrycksmedicinen nu Mediha ........

Och så är det kanske inte ens blodtrycket. Det kanske inte är nacken. Det kanske är nåt helt underligt som jag aldrig kommer få veta vad det är, en dag kanske det bara är borta, försvann lika snabbt som det kom. Eller så får jag dras med det hela livet. Det är faktiskt INGEN som vet, det är ju bara så.

Jag måste ändra min attityd till det här. Jag får inte vara rädd. Det är det enda rätta.

Igår funderade jag faktiskt på om det verkligen är värt att leva så här. Jo, jag har ju funderat i dom banorna förrut under den här tiden men ja ... det tär på det här. Jag fattar ingenting.

Och snart måste jag ju kanske börja packa. Jag måste bestämma mig för vilka kläder jag ska ha med (vilket kan ta VÄLDIGT lång tid som vissa vet ;)), jag måste bestämma mig för vad jag vill hitta på i Kyoto och Tokyo och beyond ... eller jag måste ju inte det men för att få ut det mesta av tiden där känns det rätt.
Och så måste jag fixa boendet. Inget av det här vågar jag riktigt påbörja, jag vågar faktiskt inte riktigt tro att jag kommer kunna fara. Nej, det skulle kännas ... nej jag vill inte tänka på det. Jag vill verkligen inte tänka på det.

Fasiken, om två veckor är det ju bara två veckor kvar!!!!!!!!!! Och dom sista två veckorna räknas ju i princip inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :O :O :O :O :O :O

Snälla Gud som finns inom mig, eller vad nu för högsta kraft som jag kan be till - jag ber till dig, Universum - - - ge mig denna chans. Jag ber dig. Ta den inte ifrån mig nu.