Jag blir bara mer och mer uttömd för varje dag som går förbi ...
Igår var nog den värsta kvällen i hela mitt liv. Det är faktiskt alls ingen överdrift. Mörkret, som jag älskade mest av allt .....kvällen har alltid varit min bästa tid på dygnet. Och nu skrämmer det mig något så fruktansvärt. Jag försöker förtränga allt som händer för att orka kliva upp överhuvudtaget, men det är svårt nåt så otroligt.
Det kommer att bli bättre Emma, det kommer att bli bättre ...........
Jag måste tro att det blir bättre, för annars kommer det inte att bli det.
Det här har i alla fall medfört något alldeles fantastiskt mitt i allt det svarta - jag har förstått att det inte kan finnas någon som har så underbara människor i sitt liv som jag. Ni ställer upp för mig på alla sätt och jag kan verkligen inte beskriva hur mycket det betyder för mig.
Jag måste, måste, måste, måste, måste, måste, måste tro tro tro tro tro tro tro tro att det kommer att bli bättre. Det har ju varit riktigt illa förr, och jag har tagit mig ur det. Jag får inte vara rädd.
Jag hoppas att ingen läser detta just nu när jag skriver det, utan först efteråt .. det är inte meningen att detta ska läsas just nu. Jag vill bara minnas hur det kändes, NÄR jag väl börjar klättra uppåt igen. Och förhoppningsvis visa att det finns hopp, alltid.
Nu vill jag inte ha några mer attacker. Ingen mer ångest, inget mer illamående, inget mer hyperventilerande, ingen mer ihopsnörpt hals, inga mer undergångskänslor, inga mer svimningskänslor, INGEN MER YRSEL. Det gör mig alldeles för trött.
Just nu känner jag inte ens för att åka till Japan. Inte alls.
Jag behöver minnas stunder då jag varit riktigt lycklig .............................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar