Mitt huvud spränger, hela vägen inifrån................
Hela vägen inifrån själen.

Herregud. Vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Emma, vad ska jag göra? Ge mig en ledtråd, något slags tecken, vad som helst - vad ska jag göra?

Jag orkar inte. Snälla gör så att det blir bättre.

Någon sa till mig igår att hon hade upplevt yrsel på samma sätt som mig under en period när hon var väldigt orolig. Vilket får mig att fundera. Ja, det får mig att fundera - hur rädd är jag egentligen? Hur orolig är jag inför mitt kommande liv?

Hur rädd är jag egentligen?

Men jag vet ju ingenting. Jag vet precis INGENTING.

Om detta någonsin löser sig kommer jag att ... nej det är för starkt för att ens kunna tänka på det, det går inte att förstå känslan.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag står verkligen på egna ben. Ingen har gett sitt godkännande till detta steg, ingen har ... ingen har. Ingen har, förutom JAG. Efter ett liv av att försöka tillfredställa andra så gör jag detta helt och hållet för min egen skull, utan någon annans medhåll. Bara för att jag vill.

Och det känns så fel!!!!!!!!!!! Jag fattar inte, jag fattar inte, jag fattar inte ....... det måste vara en slags brytningsperiod som är väldigt stark för mig.

Jag har hela tiden tänkt att - bara denna yrsel försvinner så kommer livet att bli alldeles fantastiskt. Jag kommer att skrika ut min glädje varje dag - all ångest, all panik och ALL SKIT har roten i just denna yrsel.
Men tänk om det skulle vara så att yrseln kommer av all ångest, all panik och ALL SKIT SOM ÄR SAMLAD I MITT HUVUD??????

Det skulle faktiskt vara ganska logiskt.

Snälla, gör bara så att jag slipper ha någon hjärntumör. Snälla värld.