tre veckor

Möjligt är att detta inlägg tas bort, det känns som att det kommer bli väldigt flummigt och kanske mer än någon egentligen vill veta ......

Jag känner att jag så desperat behöver skriva av mig. Herregud, jag har sån ångest .... jag har sån ångest. Jag måste ligga här med datorn i sängen för att kunna släppa den för ett stund. Det bor någon hos oss just nu, någon som betyder lika mycket för mig som en tredje förälder. Vi kan kalla denna människa för "Rosen". Rosen mår väldigt väldigt dåligt och det tär på mig väldigt mycket. Det blir så fel, så fel, så fel ... ångesten blir så stark när jag ser Rosen må så här fruktansvärt att jag nästan inte kan vara i närheten av henne, jag kan inte ens tänka på att hon är här. Jag måste ligga här nere i källaren och sova för att kunna andas.

Herregud, igår vilken kväll och vilken natt ... Vaknade nån gång vid 6 och mådde illa, fick för mig ett tag att det var som myrkryp i hela kroppen, skulle försöka sätta mig upp men det bara snurrade helt otroligt, så la jag mig igen och skulle försöka skrika på mamma men inte ett ljud kom ... så vände jag mig på sidan och öppnade ögonen och kände mig väldigt underlig. Jag måste nästan ha drömt det där för sedan funderade jag om jag verkligen satt mig upp på riktigt, jag vet fortfarande inte.

Sedan drömde jag att jag stod vid badrumsspegeln och hade väldigt flagande läppar, jag skulle "karva" bort lite från dom och började dra i en flärp - en stor bit av läppen började dras loss, fortsatte upp över kinden att dras loss så att jag till slut fick loss en bit ungefär 1 och en halv decimeter lång kanske - det var som att mitt ansikte höll på att falla sönder. Det gjorde inte ont men det gjorde det nästan ännu värre. Pappa stod bakom mig och blev vettskrämd, jag gallskrek och kastade biten i handfatet - livrädd skrek jag till pappa att "det där är väl inte normalt?!?!"

Mitt psyke är inte riktigt i balans just nu...

Dessutom har jag börjat med en blodtrycksmedicin igår som känns så himla underlig. Jag känner mig så varm och ibland slår hjärtat så konstigt och hårt. Samtidigt är självklart gungandet kvar likförbaskat som det varit. Men det är säkert inte blodtrycket, det var ju det jag tänkte. Det är säkert ångest, bara ångest.

Och så har jag förstås fått magkatarr igen. Det bränner som en jäkla skiteld där inne.
Det kanske kunde ha räckt med en sak. Kanske? Nej, självklart inte. Men allt händer för en anledning, ingenting är förgäves Emma, ingenting är förgäves. INGENTING ÄR FÖRGÄVES

Jag vet inte varför det smärtar så fruktansvärt att se Rosen så här ... det blir så plågsamt uppenbart, så tydligt att Rosen är dödlig, att Rosen kan försvinna från mig när som helst, försvinna från livet. Jag är så otroligt rädd för det, så otroligt rädd... och att se henne må så fruktansvärt dåligt. Jag vet inte. Jag gör mitt bästa, men jag är så fruktansvärt känslig just nu.

Dödligheten skrämmer.
Vad är verkligt?
Så uppenbart , döden är så nära.
Kan hända vem som helst, när som helst.
Så mörkt.
Så infekterat, så svidande.
Jag vill vända mig bort, tillbaka till ljuset
Var är ljuset
var är oskyldigheten
Var är barndomen
Var är tryggheten ...

Det är tryggheten som jag saknar. Som är roten till allting. Tror jag.
Nu är det bara upp till mig, jag har bara mig.

Förlåt mig Rosen för att jag är ett så otroligt dåligt stöd. Förlåt mig livet för att jag ibland tappar hoppet och undrar om det är värt lidandet.

För visst är det väl värt det? Jag vill att du visar mig en gång för alla att det är värt det.

JAG ÄR JÄTTEHUNGRIG