2

Jag har alltså insett att det "bara" har varit stress, spändhet och otrygghet som har fått mig att reagera som jag har gjort den här hösten. Helt otroligt. Men också så helt otroligt skönt att lita på det - jag är inte sjuk.
Jag är bara alldeles slut i min hjärna. Och i alla muskler som finns i kroppen.

Självklart får jag fortfarande för mig ibland att det är en hjärntumör som har belägrat mig. Men så går det över ganska fort oftast. För det är ju egentligen så uppenbart.

Att man kan bli så fruktansvärt rädd, stressad och ångestfylld av en stressreaktion i sig, det är väl så ironiskt som det möjligen kan bli.

"Bara jag hittar mig själv i Japan", som Mediha, min läkare sa igår. Då kommer det att bli bättre. Nu när jag tänker på det låter det himla underligt.

Man tänker sig att gå omkring och tänka på och planera inför en resa - helt och fullt fokuserad - det kan väl inte vara något särskilt negativt med det? Jag som mådde så himla bra i början!
Men självklart, det kan det visst vara. "Positiv stress" (finns det någonting som heter så ens?) har precis lika intensiv verkan på kroppen som den "negativa", om man aldrig aldrig aldrig låter tankarna och intensiteten vila. Jag har alltså aldrig varit så spänd och stressad som den här hösten, åtminstone inte om jag ska tro vad min kropp har försökt säga till mig hela tiden.
Att jag ska ta det lugnt.

Självklart har inte det ljuset gått upp förrän nu, i slutskedet.
Men är det inte oftast så att man inte riktigt kan förstå vad man gått igenom förrän efteråt? Det är också något som jag antar att man måste inse själv - många har försökt övertyga mig om precis detta, många gånger, men jag har inte kunnat tro.
Jag ber om ursäkt för det, men jag var tvungen att gå igenom detta själv för att inse.

Det börjar närma sig med stormsteg nu - helt otroligt. Det är alltså löjligt nära nu. Löjligt. Två veckor.
Haha, nej! Det måste väl vara ett skämt?! Det känns som att jag leker en lek med mig själv, bara för skojs skull, bara för att det är så roligt, så härligt, bara för att fördriva tiden.
Men det här är ingen lek.
Det är ju faktiskt alldeles helt På riktigt.

Nu har jag också bokat mitt boende i Tokyo. Det blir i Uguisudani istället - en plats väldigt nära både Ueno och Minowa, där jag och Maria bodde i somras. Det känns helt rätt måste jag säga. Helt rätt.

Jag älskar det lite "skitiga", röriga downtown, gamla Tokyo, northeast side, helt fantastiskt. Precis så.

http://www.flickr.com/photos/pict_u_re/365167627/
http://www.flickr.com/photos/pict_u_re/1557356584/
http://www.flickr.com/photos/mich1008/86465769/
http://www.flickr.com/photos/heliograph/3010980118/
http://www.flickr.com/photos/ilahdus/468211152/

Hoppas att jag får leva många år till. Jag vill inte att min kropp ska lägga av redan nu. Låt mig få uppleva lite mera.