TRÖTT

Ytterligare en klinik har besökts. In- ut principen, men jag fick i alla fall en hel påse med mediciner för min muskelspändhet och smärta, varav en också är för magen för att de andra är så starka. Det talar väl för sig självt.

För några minuter sedan ringde mitt försäkringsbolags svensk/danska läkare igen, vi diskuterade detta, min nackes och huvuds tillstånd. Min nacke är så spänd att blodkärlen i nacken liksom stryps åt, därav att det gungar så förbaskat. Skönt kändes det dock att höra hans svar på min fråga - det kommer inte komma till det stadiet att jag inte klarar av att gå.
Tack och lov verkligen, till Gud inom oss alla!!!!!!!! Det är så jag har funderat på sistone faktiskt. Jag i princip raglar fram, jag lutar mig ofta mot saker och det är lätt att snubbla till ibland. Det är läskigt, det är det. Det är svårt att beskriva men det känns som att det är som en stark vind inuti mig som blåser mig fram och tillbaka. Som att jag sitter på en jättekonstig båt. Men jag är ju som sagt rätt van nu. Att det blir värre är dock aldrig ett gott tecken för hoppets skull.

Men jag ska väl ta och prova dom där medicinerna imorgon. 3 piller, 3 gånger om dagen. Jag har inte velat börja än, jag har velat prova ett slags "plåster" som man sätter på skuldrorna som jag också fick, dom har varit bra men jag antar att jag behöver mer för idag har jag varit riktigt spänd och haft ont i huvudet igen i skolan.

Det jag egentligen skulle behöva är ju avslappningsträning och fysisk träning, jag vet. Jag vet. Och så känner jag mig så svag att jag klarar inte av att påbörja något sådant.
Men jag känner att ödet är så här - när ingenting annat funkar så kommer jag att ta tag i det. Och det är säkert det som kommer att bli min räddning i slutändan.
Det är ju lustigt det här.