frustration

Nej. Jag mår faktiskt inget bra. Inget bra alls.

Helt klart kunde det varit väldigt mycket värre. Men det känns som att ... fasiken, vad ska jag göra egentligen?

Varför har jag huvudvärk egentligen? Varför? Är det liksom nånting jag kommer måsta leva med?
Kommer det av all stress och skitmående ända sedan tillbaka i höstas? Säkerligen. Det kommer ta tid att bli av med det som jag har sagt typ 100 gånger. Men det skulle vara väldigt skönt att se små steg i rätt riktning. Bara SMÅ steg, nåt litet steg kan jag väl få?!? Nåt steg kan jag väl få ... när inte ens medicin hjälper.
Eller vete tusan om den gör det. Jag tycker ju att den gjorde det nån dag eller två men så har jag blivit så fruktansvärt trött av den så jag tror att det framkallat huvudvärk i sig. Idag skulle jag gå och posta några vykort på rasten, hela vägen dit kändes det i mitt huvud som när man just stiger upp från att ha suttit och har lågt blodtryck. Som att jag skulle kunna svimma när som helst. Det är så läskigt alla symptom jag har. Kunde jag inte BARA FÅ HA ... nånting annat ...

Allt detta. Och så hänger jag med på lektionerna och får bäst i klassen på proven. Jag förstår inte hur det går ihop när det känns som att jag har blivit helt knäpp i övrigt.

Jag vill bara skrika ut - vad ska jag göra?!!!!? Varför är det så här?!!!!!!
Ja, vad ska jag göra.
Men jag låter i alla fall inte mig själv glida ner i depression, aldrig. Jag har fortfarande riktigt fina stunder.

Yugo glider iväg från mig. In i sitt jobb. Jag avskyr såna här perioder. Jag känner mig så ensam fastän jag inte är det. Jag känner mig så ensam. Jag vill bara gråta, skrika. Varför kan det aldrig gå över?

Varför kan det aldrig gå över.