What?! Filmerna skulle ju komma först!! Jaja, det kanske blir lite konstig ordning i berättelsen nu men det gör nog inget :)

-
hur han hade lyckats köpa två par skor i precis, verkligen alltså precis mina två absoluta favoritfärger övergår mitt förstånd
















första dagen spenderades på sjukhuset. inte akut utan det var förbestämt med försäkringsbolaget. att få träffa en sjukgymnast. men efter diverse telefonsamtal och så vidare hade jag fått förstå att jag först och främst måste träffa en "riktig" läkare som kunde ordinera mig till en sjukgymnast.
Jag åkte dit självfallet med inställningen att det skulle bli problem eftersom det alltid blir det. det finns liksom inga undantag där. särskilt eftersom jag nu skulle försöka förklara att jag skulle behöva en sjukgymnast ...















jag hade inte ätit något på morgonen och fick sedan sitta och vänta i ... säkert två timmar skulle jag tro. klockan hann bli närmare 1 innan jag ens fick träffa den första läkaren. Men han pratade faktiskt engelska även fast han helt klart föredrog att prata japanska när han fick tillfälle ...(!)
Jag förklarade min request och likväl som den förra läkaren skrattade han bara när jag sa att det troligen berodde på stress, min huvudvärk. Han ville röntga min nacke för säkerhets skull och det fick han förstås. Inga problem där. Så han ordinerade mig till sist till deras "rehabiliteringsavdelning" som låg i en annnan byggnad.
Att hitta dit gick i gammal sedvanlig "Emma-style" - jag köpte mig ett bröd och bara vandrade lite underliga vägar i den riktning som jag sett ut på kartan - jag tänkte att "när jag ätit upp brödet ska jag börja leta på allvar". Och så plötsligt stod jag framför ingången bara.

Happ, och sen att försöka förklara för kvinnan i receptionen att mitt försäkringsbolag redan placerat en betalningsgaranti var ju också en trevlig utmaning. Men jag gav mig inte ta mig tusan!!!! Och till sist kom en man bak från kontoret och sa att "ja, det är faktiskt precis som hon säger". Det var ju skönt att höra, tack.
Och så fick jag mig äntligen lite värmebehandling och massage och sen fick jag fara hem igen. Kanske gjorde det mig egentligen bara mer trött och spänd än jag var innan, det där sjukhusbesöket. Men är det inte alltid så?















Dock känner jag mig alltid stolt över mig själv efteråt. Starkare än innan.
















Yugo skulle ha day off men han jobbade i alla fall.








































































körsbärsblomningarna hade övergått i grönt




































































dock for vi upp i Kyoto Tower på kvällen! Det var som sagt riktigt härligt

































och sen vart det bråk på natten förstås. jag hade inte sovit någonting första natten, jag var väldigt trött och ville bara sova, jag ställde en fråga om vi kunde göra sängen större och så var det kört. Han la sig påå golvet och dagen efter var han trött hela dagen i princip och ville knappt säga något.
Men så löste det sig på kvällen! Eller löste och löste. Det kanske egentligen aldrig var något problem. Ibland är det svårt att veta.

Happ, och sen var det dags för jobb igen

dock kände jag mig riktigt bra den dagen, jag hade knappt någon huvudvärk, jag kände det som att mitt psyke var ganska starkt jämförelsevis. en riktigt härlig promenad på egen hand

jomen ta mig tusan, det var ju den natten, eller till en början kvällen då Yugo lovat att ta med en av hostelets gäster som fyllde år ut på "födelsedagsfirande" efter jobbet (vilket innebar att jag skulle bli ensam precis hela dygnet i princip)

det var helt okej, jag klarade mig rätt fint ända tills det blev dags att sova och han inte hörde av sig igen. jag somnade om vaknade av en dundrande entré och en dundrande sängläggande procedur där jag sa att jag ville faktiskt bara sova medan han höll på och prata hela tiden i allla fall, rätt drucken visserligen men det gör det inte mindre jobbigt.

ja, och sedan dagen efter hände ju det där då, som jag skrev om tidigare. tack och lov fick jag till sist iväg honom till sjukhuset, jag berättade om hur en blödning kan uppstå inuti huvudet och han sa att han skulle gå, han var tacksam att jag berättat. allt blev bra till slut. dock höll huvudvärk och trötthet i sig rätt länge

jag var så orolig den dagen så jag kände att jag kunde inte bara sitta hemma, jag var tvungen att göra något

Och sedan dagen efter, när vi skulle avresa till Yugos "uppväxtstad" Tokushima för en ny Skate-event--

(kan detta vara första gången mina skor faktiskt går sönder innan jag köper nya?!)

jag vet, jag behöver inte lägga upp alla bilder på mig själv men alla dessa ville säga något så det får vara

nej ta mig tusan, det var ju inte alls den dagen ... Yugo jobbade i alla fall

här har vi ju Tokushima-dagen! Vi avreste runt fyra-tiden på eftermiddagen och anlände kring 7-8 på kvällen. Yugo hade bokat ett rum på ett hotell för, vad tusan var det ... 4000 yen för en natt?? Det var ju ta mig tusan lyx! För typ 400 spänn.

av någon konstig anledning hade jag under hela vistelsen en underlig känsla av att vi gjorde dagsutflykt till Luleå ... men jag får såna där konstiga känslor ibland

efter att vi checkat in och lämnat våra grejer på hotellet gav vi oss av till Yugos barndomshem för att hälsa på hans mamma och syster. jag kände mig rätt nervös men inte så farligt egentligen. mest för att jag skulle måsta kämpa på med min japanska och hade rätt ont i huvudet för tillfället.

Men det var så himla trevligt alltså. Herregud vad de blev förvånade, särskilt mamman!! De visste sedan tidigare att jag kom från Sverige men uppenbarligen hade det blivit missförstånd så de var inte förberedda på att vi skulle komma!! Så de bjöd på massa mat, ställde en massa frågor, mamman ville visa sina fotografier och beskriva in i minsta detalj, det togs bilder och så hälsade vi på hunden.

Riktigt lyckat var det. Så skönt alltså ... att träffa familjen är faktiskt lite läskigt i början, särskilt när man inte pratar samma språk ;)

Yugo berättade efteråt att han hade gått upp till sovrummet där pappan låg och sov. Han hade försökt prata med honom men inte fått något svar.

Och sedan efter det skulle Yugo iväg och träfffa en gammal vän. Klockan var nästan 11, själv var jag trött och ville vila bort min huvudvärk. Somnade på hotellrummet men vaknade ca 1 av att han kom hem. Sedan hade han svårt att sova på hotell-lakanen, vände och vred sig i flera timmar, gick upp och tog en dusch. Så det blev inte mycket sömn den natten heller.

en riktigt fin dag för en Skate-event i Lilla Luleå

det här måste jag säga kanske inte ser ut så mycket som Luleå ...

det var verkligen en fantastiskt fin park, och eventen var riktigt trevlig och spännande att se! Det var lite fritt, lite tävlingar, lite av varje. Även barn var där och hade det trevligt. Alla verkade vara vänner med alla, solen sken (den var riktigt stark faktiskt, jag brände min näsa rätt ordentligt!), ja det var härligt.

Jag låg bakom en tjej som hette Junko, inte förrän strax innan eventen var slut på kvällen började vi prata med varandra och vi hade det riktigt trevligt! synd bara att det troligen kommer dröja innan vi någonsin träffas igen ...

den här fina bilden på Yugo fick jag av hans mamma och syster Marina! ;)
Man måste klicka på bilden för att riktigt se allt det härliga :D

happ, och sen var det dags för bråk igen. mitt i natten ville han titta på tv, dagen efter ringde han från jobbet och ville prata om det där, att det verkade som att jag inte "accepterat", att han velat titta på tv på natten fast jag inte gjort ett skit, att han inte kunnat slappna av occh att det känts som att han inte varit i sitt eget hem. Jag kände bara "fasiken, inte nu igen". Lite senare när vi rett ut det förstod jag att han menat att han velat be om ursäkt för att han tittat på tv på natten, att han inte velat störa och att han inte kunnat slappna av för att han ville att jag skulle få sova. Just då, när jag fick telefonsamtalet, kände jag i alla fall att "nu får det vara nog. Jag orkar inte bråka mer. Nu vill jag fara hem. Det finns nog ingen väg förr oss." Så jag gick ut på min skogspromenad.

En trappa som leder ingenstans

när jag kom tillbaka sa jag det att "jag ska nog ta och fara hem. Det här går ju uppenbarligen inte." att han bara vill att jag ska acceptera hans "liv" hela tiden. att jag hela tiden känner mig ivägen, att jag bara är ett hinder för honom.

--"please stay"--- och då vart det så.

-

Så var det day off. Och då sover man till 3 på dagen helst.

He must never know about this picture ... hehehehehe

så här ser man ut nuförtiden. en hälsosam kropp :)

eller hälsosam och hälsosam, den mår ju inte så bra egentligen ... men den har i alla fall en hälsosam vikt för sin uppbyggnad

vi bråkade igen den kvvällen. han sa en massa saker som sårade mig mycket - att han vill inte höra att jag är trött hela tiden, det gör honom bara ännu mer trött, det finns människor som har det mycket värre och så vidare och så vidare ... i stundens hetta tänkte jag bara "fasiken, jag kan inte vara tillsammans med en människa som säger så när jag mår dåligt". Så efteråt kan jag känna att det är ju egentligen en god inställning. Det finns människor som har det så mycket värre. Han vill bara inte tänka negativt på något sätt, och det beundrar jag ju också. Det blir bara ta mig tusan missförstånd hela hela tiden.

Dag två av day off var i alla fall riktigt trevlig!!! Först gick vi på museet och kollade in en RIKTIGT gammal utställning från 1200-talet och framåt, gamla föremål från Kina, Korea och Japan förstås. Riktigt riktigt intressant och spännande.

sen for vi ner downtown, kollade lite i affärer, åt middag, tog purikura-bilder (JÄTTEHÄRLIGT och bra blev dom :D) och sedan såg vi på Slumdog Millionaire på bio! Riktigt bra var den också!

En så härlig dag :)

vi åt sen middag på Mamoria (typ kvart över 11!!!), en restaurang precis vid hostelet där kocken älskar att berätta chockerat för alla som vill veta, hur gammal jag är.. :P och han gillar verkligen att prata med oss så vi har börjat ta för vana att sitta vid ett eget bord nu förtidn ;)

och så fick vi dom här guldfisk-ljusen på vårat bord samtidigt som dom släckte ner ljusen i taket när vi berättade att just detta bort var det första bordet vi satt vid tillsammans ;D

stämning desu ne ;)

tack för denna bild :)

sista dagen var också day off. vi gjorde absolut ingenting. och det var så härligt :)

vi hade filmkväll med pizza på kvällen.

ja, det går verkligen upp och ner. Livet.

Nu har vi dessutom just pratat om att vi troligen inte kommer kunna träffas på en månad. Jag kämpar på.