oooh

För första gången på, jag vet inte, det känns som en evighet sedan ... har jag kunnat svara att jag mår bra när någon frågar, och verkligen mena det.
För första gången på ännu längre har jag inte känt det minsta sug att äta en massa skit för att trösta mig. Det känns som att det måste ändå betyda att jag har gjort framsteg.

Det har som sagt verkligen gått från frustrerad desperation till denna lyckans nöjda känsla. Det går ju alltid väldigt upp och ner för mig men det hindrar mig inte från att må fantastiskt när det väl är bra, att njuta av dom stunderna.

Dom senaste dagarna har varit riktigt bra. Riktigt bra. Alltså ... det är ju faktiskt fantastiskt.
Jag köpte mig en ny kudde i måndags som verkar ge bra resultat för mitt huvud och min nacke. Jag bestämde mig för att ge upp datorn i den mån jag kan och det har också hjälpt. Eller vete tusan vad det egentligen är som hjälper. Det enda jag vet är att dom senaste dagarna har blivit bara bättre och bättre. Jag vill kyssa marken jag går på. För innan det vände var jag så djupt nere i skiten. Jag tycker inte att jag överdriver när jag säger så ...
Varenda jädra dag hade jag ont, från det att jag vaknade tills att jag somnade på kvälln. Som att skallen var sprucken. Det höll väl inte på så så himla länge men nog för att göra mig ...
Jag var till läkaren igen också i tisdags och bröt ihop. Fick medicin bakvägen också som gjorde så ont så jag höll på att storkna. Och började gråta förstås, som ett litet barn. Men det är så svårt att hålla emot ibland. När smärtan blir för mycket för mig, både fysiskt och psykiskt.

Dagen efter det var dock dagen det vände. Och sedan har det bara blivit bättre och bättre. Fortfarande har jag lite ont men det är absolut uthärdligt. Ibland är där ingenting alls. Det känns så overkligt på något sätt.

-
I fredags hängde jag med dom två tjejerna här på boendet, Shauna och Jenny, ut till Roppongi för att prova på den speciella erfarenheten att festa där ..(?!) Jag fick hjälp av Jenny att sminka mig, hon är himla duktig och jag såg ut som en helt annan person efteråt!! Hah ;D

Och Roppongi var ju som speciellt. Bara utlänningar i princip. En massa mörka män som försöker dra in en till diverse klubbar och barer, snuskiga amerikanska män i vita tajta tröjor (haha eller hur?!? ;D), snuskiga japanska gamla gubbar som vill se utlänningar (och kommer fram till mig och ska kramas). Men jag hade det ändå väldigt trevligt, vi gick till en massa olika ställen, dansade (och det var verkligen gottgörande för mina axlar och nacke!! All värk försvann ---) Det vart en lyckad kväll i alla fall, även om det regnade och jag nog inte kommer åka dit igen och göra om det. ;) Alla erfarenheter är guld värda. Det är fantastiskt att jag känner så. Jag ångrar inte att någonting händer och det är jag stolt över.

När jag kom hem var jag så alldeles jättetrött. Och likförbaskat kunde jag inte somna förrän 8 på morgonen. (!!!!) Det var verkligen helt otroligt frustrerande. Lördagen spenderades mycket lugnt - jag hängde med Jenny och Shauna till Akihabara, köpte en nattlampa och åt munkar på Mr. Dounut (stavningen??) med dom för att sedan återvända hem, tvätta lite kläder, gå en promenad och så vidare. Jag hade en riktigt trevlig dag även om jag var HELT slut. Ångesten kom på kvällen då jag skulle måsta sova igen - "vad tusan gör jag om jag inte kan somna inatt heller?!?". Lite smått galen vart jag. Men det händer ju ibland.
Förlåt mamma och pappa om jag gjorde er oroliga. Men efter att ha pratat med er var det inga större problem att somna. Det betydde verkligen så mycket för mig. Tack.

Och så idag har solen skinit (säger man så, "skinit"??), himlen har varit blå, det har varit JÄTTEVARMT, jag har varit JÄTTEGLAD och uppåt hela dagen. Nöjd har jag varit.
Jag for till Kichijoji för att möta upp Yui runt 3-tiden. Jag kände mig bara glad och inte alls särskilt nervös som jag varit innan. Mina japanska-kunskaper går ju uppåt och självfallet blir stressen mycket mindre när man kan uttrycka sig bättre med sin omgivning.

Vi köpte iskaffe på Starbucks (hon betalade åt mig!!), gick till Inokashira-parken och softade jättelänge med diverse trevliga saker som hände där. Vi tog mer Purikura-bilder, mötte upp hennes nuvarande pojkvän Satoshi som jag träffade för jättelänge sedan sista gången på karaoken, vi vandrade runt, dom köpte snören, små-nycklar och pärlor och Satoshi gjorde ett par örhängen åt mig medan vi åt en trevlig middag (som dom också bjöd på!!!!!!!!). Alltså helt fantastiskt.
Och det var också så fantastiskt hur jag trivdes med dom. Och hur jag verkligen kände hur skönt det var att kunna kommunicera lättare, och förstå. Det är ju verkligen inte underligt att jag varit stressad förrut - så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket utan att kunna, att vilja förstå. Att känna sig utanför.
Och så fint att känna att dom verkligen brydde sig om mig. På riktigt alltså. Det är intressant det där. Många utlänningar brukar säga till mig att japaner är bara vänliga "på ytan", enligt deras åsikt. Visst kan det vara så. Men kommer man dom ännu närmare så finns där så mycket naturlig välvilja.

Och Yui är verkligen en fin person. Jag är glad att jag har henne som vän. Vi kan prata om vad som helst, det är intressant för det känns inte som att hon är så "stängd" som min bild av många japaner är. Det kanske är helt enkelt en mestadels manlig egenskap.
Vi skulle nog kunna bli riktigt goda vänner. Tyvärr flyttar hon till Osaka nästa månad, så jag kommer inte kunna träffa henne så mycket. Men man vet aldrig vad som händer i livet.

Satoshi ville också hjälpa mig att hitta ett extrajobb. No comment.

I alla fall har det varit en fantastisk dag. Jag har varit så glad och så nöjd.
Jag bara njuter av denna tid. Vem vet hur länge det kommer att vara?
Jag tar ingenting för givet.

Bilder och filmer nedan - det var ju så himla länge sen jag la upp så det kommer lite historia också --