Jag känner mig helt knäpp. Verkligen helt knäpp ... vad är det som gör att jag helt ... nej jag vet inte.
Jag bara undrar om ...
Jag förstår liksom inte. Varför har mitt liv alltid varit så extremt komplicerat? Och varför blir det bara mer och mer komplicerat?
Varför får jag aldrig återhämta mig?
Och så ser jag en kvinna på tåget vars armar och ben är smala som kvistar. Vars ansikte är så insjunket att det, utan att överdriva det minsta, ser ut som ett kranium med ett skinnhölje.
Och så tänker jag att,
fasiken, vad jäkla bra jag har det. Fan vad jag är jävla duktig på att klaga.
Ursäkta att jag svär. Men jag hatar mig själv för det. Att jag har så mycket insikt inom mig som bara ......................
Jag är så trött så det känns som att jag ska svimma.
Vad är det jag har där inuti, som är så olöst? Som har funnits där inne hela mitt liv? Som har gett upphov till så mycket ångest och skit?
Vad är det som ger upphov till denna ångest som fortfarande finns där inne någonstans?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Emma, var lite mer tolerant med dig själv! Alla har sina ups and downs. Försök fokusera mer på vad du vill göra och mindre på allt ältande.
Kramar
Pappa
Jag har tänkt och tänkt på vad jag ska skriva ... och jag har kommit fram till, precis som pappa säger, att livet är upp och ner för alla. Det gäller bara att se det positiva i tillvaron - och det är du ju också inne på! Sköt om dig! Stora kramar från Birgitta
PS Vilken lustig ordverifiering jag fick: "probb" ...kan det meas att det betyder problem??!!
Skicka en kommentar