Det är ju bara alldeles för uppenbart att det är spänning.
Självklart, det har jag ju länge "vetat".
Men jag har så lätt att få för mig saker. Att gå in i mig själv, in i dimman.
Att jag aldrig lär mig alltså.
Idag fick jag massage av en kompis på skolan, hon sa att jag var "hard as stone"
Det är nog ingen överdrift.
Efter skolan idag hade jag bara en anings huvudvärk - jag har varit så tacksamt lycklig över det ikväll.
Dansade lite för mig själv nyss och kände hur fruktansvärt stela, spända och svaga mina axlar, skuldror och nacke är. Efter bara några sekunder går det direkt upp till huvudet. Jag har liksom gått in i ett kroniskt tillstånd nu. Jag kan inte slappna av även om jag försöker. Det är därför jag måste göra något nu.
Det är det jag behöver. Jag behöver lösa upp den här spänningen.
Och nu ska jag få 8 sessions hos en sjukgymnast betalda av försäkringsbolaget.
Kanske jag kan börja springa varje morgon?
Just nu känns det verkligen inte som att jag har krafter för det ...
Jag hoppas på att ljuset ska komma.
Om det kommer ... finns det inga gränser för lyckan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Positivt!!! Det känns bra, Emma! Vad skönt att du ska få massage. Jag tror att det hjälper mycket. Jag tränar varje vecka med en "Gymstick". Den ser ut som en käpp med ett rejält gummiband på varje sida som man fäster under fötterna och sedan gör man olika övningar. Det vore kanske något för dig! Man känner särskilt väl när man gör nackövningar, vad jobbigt det är, man blir alldeles varm bak i nacken. Hoppas du känner dig piggare nu så att du får njuta av livet! Kram Birgitta
Låter skitbra! Det här blir bra. Varma Kramar
Skicka en kommentar