hej och hå, åter i Kyotå på Golden Week

Det var väl då förbaskat vad svårt det var att få in bilder med den här slöa internet-uppkopplingen här i Kyoto!!

Men det gör inget ;) Jag är väldigt glad att det kommer lite uppkoppling över huvudtaget ibland.

-
Det är mycket jag skulle vilja säga ... dom här dagarna har faktiskt varit väldigt bra, jag har gjort stora framsteg på många sätt. Gjort en hel-omvändning till det positiva - började helt enkelt tvinga in positiva tankar i psyket. Kände att jag kan verkligen inte forsätta så här.
Varje dag - "Jag är så lycklig, jag är så glad. Allting är så fantastiskt. Det är så härligt allting. Jag är så glad." ; "Jag är fin precis som jag är, jag är så bra precis så här. På alla sätt bra."

I början känns det självklart helt fel. Men rätt snabbt kommer jag in i det. Jag har ju tränat på det här förr. Bara lyckats totalt glömma bort det.
Vilken fantastisk kraft det är ändå. Vad man kan lura sin egen hjärna. För det tog bara lite drygt en dag för huvudvärken att i princip försvinna.

Dock kan det ju ha att göra med att jag nu har lov igen och får vara här i lugna Kyoto.
Men jag tror faktiskt att det mest har att göra med mitt ändrade psyke. Jag tror att det är väldigt svårt för någon som inte haft ätproblem själv att riktigt förstå hur pass mycket stress det kan vara med kroppen, hur mycket energi det kan ta att ständigt värdera och tänka på sin kropp.

Men det känns så himla mycket bättre nu. Självklart är det inte helt bra. Men sånt här går inte att ändra på en vecka. Nu har jag vandrat upp skit-stigar i hjärnan igen som måste växa åter och där måste lika länge trampas upp nya trevliga stigar. Som pappa kanske skulle ha sagt.

Sen har jag börjat få svårt att sova på nätterna igen. I början när jag kom till Tokyo sov jag som en stock mest hela tiden, liksom helt otroligt, sån har jag aldrig varit förr. Men så lite gradvis har jag börjat få ytligare sömn, vaknar på nätterna och vaknar dessutom mycket av morgontrafiken. Men det är ju faktiskt inte så konstigt när väggarna är så tunna och jättelastbilar och ambulanser dundrar förbi utanför fönstret! Jag borde nog flytta ... faktiskt. Jag menar. Jag skulle kunna hitta något med bättre hyra också. Det är bara det att jag så instinktivt vill hålla fast vid den lilla trygghet jag har. Jag vill inte ha mer omväxling nu. Ingen mer spänning på ett tag ...

Men kanske kan det också vara ett "friskhetstecken", detta att jag har lättare att vakna av trafiken och så. Jag menar, jag måste ju ha varit helt totalt slutkörd tidigare för att INTE vakna av det.

Men återigen, jag kan inte beskriva med ord hur fantastiskt det känns att äntligen vara nästintill av med huvudvärken några dagar. Jag har haft riktigt fina dagar här med Yugo också. Jag känner att jag är mycket mindre känslig den här gången mot vad jag var förra. Dels har jag lärt mig väldigt mycket, dels tror jag ta mig tusan att jag är någon liten procent mer stabil nu än jag var då.

Men jag skulle verkligen behöva sova mer. Jag sover alldeles för lite.

-
Dock får det förstås inte vara frid allt för länge in "The life of Emma Lindahl"! I natt kom Yugo hem sent, han hade slagit i bakhuvudet efter att ha fallit med cykeln. I och med att han var rätt "full av glädje" så att säga och jag dessutom hade sovit nån timme och var jättetrött blev det inte mycket sagt om det.
I morse hade han morgonskift på jobbet, vaknade strax efter 8 ... ja, nu när jag tänker på det var det ju inte alls underligt att han lät väckarklockan ringa jättelänge innan han tog sig upp för att stänga av den. Han gick och duschade, jag försökte fortsätta sova men det var svårt ... så kom han tillbaks ut i rummet, jag hörde att han ojade sig lite över huvudet, så höll han på att rapa lite och så helt plötsligt hör jag hur han sätter sig och kräks i toaletten. Vilket inte är svårt att höra eftersom toaletten är typ 2 meter så långt man kan komma från alla hörn i rummet. Även om han försökte kamouflera det med att spola flera gånger.

Då började jag förstå att något var fel. Jag tog mig upp till toaletten, frågade hur det var, usch jag var verkligen jätteorolig. Han såg rätt groggy ut, som verkligen som om han druckit. Ett stort rött märke hade han bak på huvudet. Och blod är det i sängen också.
Likförbaskat skulle han fara till jobbet i alla fall. Höll på att sjunga och bete sig helkonstigt innan han for, fasiken jag känner mig jätteorolig just nu ... särskilt eftersom jag vet att han är ensam på jobbet fram till 12, och att hjärnskakningar kan vara jättefarliga ... och att jag som vanligt inte har någon alls att prata med här.

Nej men fy.