ÄNTLIGEN

Jag tror att det här inlägget har tagit en hel evighet att färdigställa
Särskilt eftersom datorn envisas med att haka sig vareviga 30e sekund ...

Jag kör en liten bild- och filmberättelse för att sammanfatta mitt vårlov.

v

(tänkte bara börja med att berätta att ibland när Yugo är galen påminner hans leende mycket om Totoro's)













































Måste också få ta avsked till Min bästa våningskamrat - vi hade så himla kul alltjämt. Fick mig att skratta hela tiden. Hittade på knäppa grejer. Åh, vad jag saknar honom. Jag saknar båda två för den delen. Kunde dom inte ha stannat kvar ...




















Honom vet jag då alltid var jag har honom




















på väg till Kyoto återigen. 3 veckors vårlov. jag var inte riktigt beredd på vad som skulle komma ske.


























AAAAAH ;D




















min älskade flod
herregud det här känns så länge sen ...



















första dan efter ankomst
























































alltså den här kvällen var ju bara för vacker. ont i huvudet visserligen,, ändå helt okej. hopp om att den skulle kunna försvinna med tiden. pluggade kanji i sängen tillsammans med Yugos cd-skivor, väntade på att han skulle sluta jobbet. hade det skönt

solnedgången var overklig. precis lika overklig som den ser ut på bilderna

jag begav mig på en cykeltur på kvällen, cyklade runt på Gions gator bland geishor och rickshawer, fulla japanska affärsmän och ytterligare overkliga ting. Skotte ringde på mobilen, jag stod på en liten bro över ett litet vattendrag i Gion och pratade samtidigt som geishor passerade kanske en halvmeter framför mig. Han och hans för närvarande påhälsande vän skulle komma till Kyoto nästa dag och ville mötas upp, vilket kändes väldigt kul. Jag såg mycket fram emot det.

Dock blev det aldrig av på grund av min huvudvärk.

efter cykelturen slutade Yugo äntlligen sitt jobb och vi åt sen middag på Kushiasu tillsammans med denna trevliga kock som alltid ger mig glass

Synd att Yugo var lite skakig på hand ;)

huvudvärk

roade mig med att ta bilder på kärlekspar vid floden

med huvudvärk och lite saknad efter Yugo på jobbet

äntligen Yugos första lediga dag. vi tog det verkligen lugnt, åt lunch och skulle se på Totoro på rummet, men så hade förstås DVD-spelaren lagt av. så sista utflykten var att åka till hostelet och titta på tv:n på top floor

Den cykelturen var verkligen härlig, med sång och blomstervyer. Varma vindar :)

Ja, och så ett hopp direkt till den 22a. Natten till den 21 vart det bråk om Yugos täppta näsa, dagen efter var han jättebesviken, vi förstod verkligen inte varandra. Bara missförstånd. Jag trodde att han ville att jag skulle fara hem, han trodde att jag ville fara hem ... jag var så fruktansvärt sorgsen också på grund av den dåliga sömn jag fått. Så känslig. Det kändes som att jag höll på att gå sönder verkligen inombords. Verkligen första gången på resan jag ordentligt brutit ihop.

Men så löste det sig äntligen på kvällen. Vi var båda helt slut efter den dagen. Mest i själen men också i kroppen förstås. Kokoro no kanashimi mo karada ni warui to omoimasu.

så här ser man ut dagen efter man gråtit sönder ögonen litegrann

jag var bara jäkligt trött den dan har jag för mig. saknade Yugo på jobbet.

Just ja, det var ju den dagen jag var till sjukhuset. För min huvudvärk. Genomgick en undersökning på 5 minuter kanske, vi förstod förstås högst hälften av vad vi försökte säga varandra och det slutade med att sjuksköyterskan sa - "ska vi skriva ut medicin?" Och så fick jag gå och hämta ut 5 piller som jag skulle använda "vid behov". Vilket är lite roligt eftersom jag har ont hela tiden i princip.

Trots att försäkringsbolaget varje gång försäkrar att de ska kunna prata engelska. Så är det att gå till sjukhus i Japan.

men jag mådde bra efteråt, att jag hade gjort det. och det blir ju lättare och lättare för varje gång även om det är rätt psykiskt uttröttande.

körsbärsblomningarna på G. En fin dag på egen hand men ensamheten starkare. Såg fram emot att få möta Yugo på kvällen efter jobbet men han skulle jobba längre så jag åkte hem på egen hand. Kommer inte ihåg vilken dag detta hände men dagen efter det hände samma sak varefter han ville ha lite tid för sig själv och jag fick åka hem ensam igen. Fast för tusan, det hände ju lite senare, just innan vi for till Takamatsu ... det kanske var den här natten som han skrämde livet ur mig genom att inte komma hem förrän halv fyra trots att han sagt klockan tolv. Utan att höra av sig. Två gånger kontaktade jag honom och han sa att "nu kommer jag hem". Mm, detta hände faktiskt två nätter. Ytterligare bråk och bara sårade känslor. Dålig sömn. Varje dag bråk, varje dag återförening, tro om att "nu är det löst". Och så igen och igen, och igen. Att jag var så väldigt känslig gjorde ju inte saken bättre.

men vad vi lärde känna varann på vägen

det ser så overkligt ut, och det är inte bara på bild det ser overkligt ut. det är helt enkelt overkligt vackert

dman blir faktiskt lite smått galen av att bara ha sig själv till slut, ingen annan att reflektera med. det är svårt att vara objektiv. bara mina tankar, min egen oro, längtan och besvikelse. i en annan stad där man inte känner någon annan

PÅ VÄG TILL TAKAMATSU MED BUSS

för Yugos MC-performance på Tama-sans skate-event

än en gång helt oförberedd på vad som skulle komma ske

en riktigt härlig bussresa var det

det som började så bra. så kommer vi fram, möter upp hans vän som vi ska få bo hos och som också håller i eventen som ska ske lördagen efter. känslig och trött. känns som att jag försvinner. finns jag fortfarande här? jag vet inte. konna kanji.

jag kände mig svag som ett litet barn inombords. mitt hjärta var som en liten böna. ögonen tyngda av allt gråt den senaste tiden. ville bara krama min mamma hårt. ytterligare bråk.

"sista resan tillsammans"

hade han inte det mest underliga boplats jag någonsin sett, Tama-san? vårat rum var som om det varit obebott i kanske 100 år. dessutom gick dörren inte att stänga så den slog i vinden lite då och då. råkallt. sov på golvet på en liten madrass. varje morgon skällde en spökhund (som jag kallade den eftersom det lät som att den skällde typ just precis utanför fönstret trots att det inte var möjligt med tanke på fysikens lagar)

Tama-sans rum ... med fönster in mot den lilla trädgården "mitt i". på nåt konstigt sätt kändes huset liksom ... obebott

men det allra underligaste var väl ändå självaste utanför huset.

öppna en stor "garageliknande" dörr av trä från en shoppingstreet och plötsligt är där en bostad

att komma rakt ut i detta på morgonen, ackompanjerat till ljudet av lite smått sagolik musik längs hela gatan var nästan spöklikt

ja, vad gjorde vi den dagen, lördagen, dagen för eventen? hittade det bästa udon-place jag någonsin besökt, åt kanske världens godaste tempura udon (men kanske också världens största!!?). gick till en park en liten stund men Yugo var bara stressad över sitt performance på kvällen, särskilt eftersom han inte skricvit klart det fullständigt. så jag gav honom lite tid för sig själlv och så gick jag runt lite på egen hand, bara vandrade kring i området.

vi gick till Tama-sans arbetsplats (han är proffs på att göra traditionella japanska crackers!!), så vi fick varsinna fantastiska, pratade lite med den andra kvinnan som jobbade där som jag först trodde var hans mamma ...

Tama-san är faktiskt väldigt trevlig

vi hann också gå till en väldigt local sento där jag inte kände mig särskilt välkommen faktiskt.

det var en mycket underlig dag måste jag säga. helt okej på något konstigt sätt, lite spöklik med en mycket sorgsen underton som ständigt försökte tryckas bort. vi hade pratat om att bryta upp kvällen innan i vårt bråk, även på morgonen hade jag frågat hur vi skulle göra, jag ville prata om det men han sa bara att "kan vi inte vänta tills efter eventen? kan vi inte bara försöka idag?"

vi var båda alldeles för trötta på att bråka. jag orkade bara inte bråka mer, orkade inte vara ledsen mer.

så jäkla svårt. liksom försöka låtsas som att allting var bra, både för hans och min skull. försöka hålla humöret uppe för att inte förstöra för hans performance, för att inte få mig själv att gå ner mig själv helt. han skulle bara veta hur mycket jag kämpade.

vi tog oss till eventen runt 8-snåret. jag såg fram emot det!

en liten klubb i en källare mitt i stan. förberedelser. fixa med ljud, ljus. jag och Tama-san körde team-work och fixade med DVD-er. Yugo höll sig för sig själv mestadels.

Tama-san till höger.

jag och Yugo smög oss iväg på middag senare under kvällen. sprang och sparkade mini-fotboll längs shopping-gatan. stannade till på en gata och kastade, sparkade, lekte baseball. jag var lycklig, samtidigt sorgsen. så underligt.

vi väntade in några av hans gamla vänner. cirkus 10 mötte vi upp dom inne på en convenience store, särskilt en av dom var helt galen. alla reagerade väldigt starkt på min ålder.

jag höll mig bara lugn. gjorde mitt bästa.

och så var det eventen. jag hade trevligt, pratade med massa japaner, såg skate-film, fick uppleva Yugo på scen. blev mer och mer trött ju längre kvällen framskred.

mindes Yugos ord - "säg till innan du når din gräns. jag kan ta dig hem när som helst."

och så när han ska ut med hela vängänget klockan 1 säger jag att jag vill fara hem. "snälla, kan du inte följa med. bara följ mig, och så sitter du och sover bredvid mig och sen åker vi hem tillsammans. högst en timme".

jag visste att det inte skulle bli så. jag var trött och ville sova. inte i ett hörn på en vild fest.

en liten stund uthärdade jag attt sitta där med ögonen stängda. men jag hade inga som helst krafter kvar. till sist sa jag att "Yugo, jag mår inte bra. jag vill gå ut." så han följde mig ut, jag ville vandra runt lite, han hängde efter mig trots att jag sa att han skullle gå tillbaka, han var orolig, "var ska du gå, snälla håll dig till det här området". till sist var jag tvungen att knuffa honom tillbaka för att han skulle gå. jag var ledsen.

igen.

besviken. det här går inte. det här går bara inte.

jag kom tillbaka efter en halvtimme ungefär. sa hejdå till gänget som skrek galet när jag kikade in för att ta avsked.

på vägen hem till Tama-sans hus var jag bara ledsen. Yugo försökte få mig att skratta men jag orkade inte mer. jag orkade inte vara ledsen. till sist sa han , när vi kom fram till dörren till huset.

"det finns nog ingen väg för oss. du kan inte förstå mitt liv." och så vidare.

jag kunde bara lugnt svara nej. jag grät inte den här gången. jag var bara. det kändes som sorg i mitt sinne. det var bara som att jag visste det.det fanns ingen annan väg.

så vi gjorde slut, där på shoppinggatan utanför Tama-sans hus.

Där lämnade han mig och återvände till sina vänner.

Den natten var det inte lätt att sova. Svårt att andas. såg det som min enda väg att återvända till sverige.

och så vaknar vi på morgonen. det verkar på hoonom som om ingenting hänt. jag är väldigt förvirrad.

jag säger precis som jag känner.

"gjorde vi inte slut igår?"

han ber så hemskt mycket om ursäkt. det minsta han vill är att göra slut. sagt i stundens hetta.

berättar senare att han hade väldigt kul i alla fall, gårdagsnatten.

vilket sårade mig med tanke på hur fruktansvärt jag mådde. hur lite hans ord uppenbarligen betytt för honom.

samtidigt vill jag göra ett till försök. vi har haft så fantastiska tider tillsammans. jag orkar inte bråka mer. jag orkar inte ta åt mig, orkar inte vara känslig. nu vill jag bara acceptera.

så på söndagen åkte vi hem. återigen helt slut, men lycklig igen.

helt hysterisk berg-och-dalbana.

det kändes jätteskönt att komma tillbaka till hemmet i Kyoto. vi köpte oss varsinn burgare, åkte hem och tittade på tv hela kvällen. det kändes skönt i mitt hjärta. jag var nöjd, och ville bara att det skulle kunna få fortsätta så ett tag till. ingen mer sorgsenhet på ett tag.

Tama-sans meddelande på söndagen, med den fina bilden!!

jag tycker min näsa var väldigt välporträtterad

det här var en fin dag. åtminstone första halvan. minns jag rätt hände det något på kvällen igen

eller det kanske inte var den kvällen nu när jag tänker efter

nej, det var ett tag jag verkligen inte orkade bråka mer. jag bara ... jag var så trött. så jag var så accepterande till mina känslor som jag bara kunde.

trots att jag kände mig ensam och ville träfa honom mer än kanske 1 timme per dygn

när jag köpte bindor maskerade biträdet dem med denna behändiga påse för att jag inte skulle behöva skämmas!

just ja. den kvällen hände det igen. jag hade varit jätteorolig för min mage under dagen, konstiga blödningar. bara mig själv att tala med.

och så skulle han så klart komma hem runt 11 har jag för mig.. ringer och säger att han ska bara ut och ta en öl med ... jag kommer inte ihåg. kommer hem klockan 12.

men självklart inte. vaknar nån gång mitt i natten. fortfarande inte hemma.

känner en känsla av deja-vú.

när han kommer hem är jag faktiskt helt hysterisk. har varit så rädd och orolig under dagen. känner att "den här mannen bryr sig inte om mig alls." så fel jag har haft. nu orkar jag inte mer.

morgonen därpå är jag helt förstörd igen. fast samtidigt med ett slags lugn. medan Yugo sover ger jag mig ut på en egen vandring. jag tänker inte vänta på att han vaknar.

ska jag vänta på honom vet jag att jag kommer att få vänta en evighet.

jag behöver tänka.

jag beger mig upp mot Higashiyama med Gary Numan i hörlurarna. börjar vandra upp längs berget. först känns det lite läskigt - "vilka farliga djur, insekter kan tänkas finnas här??"

lite spännande också, äventyr

helt fantastiskt tyst och lugnt och skönt

sådana platser finns ingenstans här i Tokyo

men så mötte jag denna man och då var det inte lika läskigt längre

jag tyckte dom här var lite mystiska. köttätande växt möjligen?

på något underligt sätt löste det sig igen

försök igen

day off. nu ska vi väl äntligen få vara tillsammans?

eller? man vet aldrig.

det började riktigt bra. fina promenader, TILLSAMMANS vid floden. bara tog det lugnt.

men självklart blev det problem på kvällen igen.

gav sig av för att göra ett ärende på egen hand. "blir tillbaka innan halv 7".

Redan innan han gett sig av visste jag att det inte skulle hända.

utan att höra av sig träffade han en gammal vän och gick ut för att ta några öl.

även detta löste sig ganska direkt, tack och lov.

jag fick höra hans förklaring varför.

han lovade mig att hädanefter alltid höra av sig om han så bara blir några minuter sen.

tack och lov har han hållt sitt löfte ända sedan dess

dagen efter var likväl day off!

vi gjorde n härlig utflykt till Nara i regnet

fick uppleva världens äldsta tempel i trä

vi fick också uppleva Nara-invånarnas vänlighet!

först fick vi låna ett paraply från en supermarket

sedan kom en kvinna på cykel och gav oss ett paraply i present

det här var ju en fin söndag helt klart

varmt och skönt

Kiyomizudera

helt overkligt

men den här kvällen har jag redan berättat om i mitt tidigare inlägg

om okonomiyaki-place och skrattig cykelfärd

vilket jäkla lov säger jag bara. vilken ironisk berg-och dalbana.