denna dagen

Jag lär ju aldrig mer tycka att det är påfrestande att gå till sjukhus i Sverige.
Idag var troligen det mest komplicerade sjukhusbesök jag gjort hittills.
Besökte Tokyo Medical and Dental University Hospital nyss, i Ochanomizu. Kändes lite lustigt att klampa in på ett universitetsområde bland rökande studenter och små trädgårdar. Hittade till sist in dit jag skulle. Självklart förberedd på inconvenience.
Jag sov inget vidare inatt heller. Första natten på jättelänge här i mitt rum. Jag brukar alltid somna som en stock och sova utan svårigheter annars. Mestadels.

I alla fall pratade så klart ingen engelska, förutom en kvinna som kunde kommunicera litegrann. I vilket fall som helst tog det mig över två timmar att komma till förståelse att mitt försäkringsbolag redan placerat en garanti för betalning till detta sjukhus, och att de även skickat en blankett dit. De försökte övertyga mig om att jag var tvungen att betala först och sedan skicka kvitto till försäkringsbolaget för att i efterhand få ut pengarna, jag var så jäkla trött så jag bara flöt runt på golvet ungefär men jag tänkte banne mig inte ge mig.
Flera gånger var det nära att jag gjorde det dock. Jag ville verkligen fara hem. Så mentalt utsugande.
Men till sist gick jag ut och ringde försäkringsbolaget från min mobil med hjälp av ett telefonkort som jag fått av Yugo tidigare. (det tog ju en viss tid att fundera ut hur det där fungerade också ...) Men så till sist fick jag då numret till deras japanska agent så sjukhuset kunde ringa upp och sedan var det ganska klart.

Sammanlagt var jag där ungefär 4 tunga timmar. Mycket väntetid och mycket missförstånd.
Dock pratade gynekologen faktiskt riktigt bra engelska!!!!!!!!!!! Helt otroligt.

Jag måste säga att jag inte är så himla bekväm egentligen med att en japansk man håller på och skrattar åt det som har oroat och tyngt mig så mycket den här tiden, kör upp en massa konstiga saker i mina privata delar som gör skitont och bara ... utbyter skratt med sköterskorna för att dom tror att jag inte förstår. Visst kan jag missuppfatta ibland men likförbaskat är mina känslor lika viktiga i alla fall.
Dock måste jag ju vara stark ta mig tusan. Det har jag ju lärt mig den hårda vägen. Även om det verkligen känns som att jag vill gråta ibland.

Tydligen var en av mina äggstockar större än den andra så han ville kolla upp det igen om cirka 3 månader för att se att den inte växer ytterligare. Min vänstra äggstock ... vilket mycket väl kan ha att göra med det stickande som jag har haft just på vänster sida.
På nåt sätt känns det skönt att det var nånting i alla fall. Jag hittar inte på allting själv i mitt huvud ändå. Han trodde heller inte att det skulle vara farligt på något sätt.
Blodprov fick jag också ta som likväl stack förbaskat.

Men nu pratar jag i affekt. Jag är så trött så det känns som att jag går runt som om jag vore alkoholiserad ibland. Ibland oroar jag mig för att jag ska trilla ner i tågspåret.
Fast det gör jag förstås inte!!! Jag sköter mig, oroa er inte för det.

Lördagen spenderades med Linn, min Blondie-look-alike. Jag åkte till Harajuku, vi möttes upp och gick längs med Yoyogi-parken till hennes hem i Shibuya. Måste säga att det är ju som sommarvärme här nu! Ingen överdrift alls.
Åt lite, pratade om viktiga saker, gick in till Shibuya och tog jättehärliga Purikura-bilder som var hysteriskt!! Väldigt kul är det.

Och så gårdagen mötte jag upp Skotte i närheten av Shinjuku, vi gick till Franska Institutet (!!! :D jag funderade på om jag skulle kunna skicka nåt meddelande till dig Anna på nåt sätt men vi gick aldrig in) som finns där och satt i solen och bara pratade. Han åt choklad som vanligt.
Vi cyklade hem till honom, åkte upp på taket och där fick jag en helt fantastisk helkroppsmassage. Jag kände bara hur det rös som en myrstack först över hela huvudet, sedan stegvis släppte huvudvärken mer och mer. Inte helt men nästan.
Jag blev som en ny människa efteråt. Litegrann. Jag skulle behöva massage varje dag.
Men det var så hoppfullt. Det finns hopp. Det gör ju det.

Därför vill jag försöka hålla mig från datorn så mycket jag kan. Den är ändå en väldigt stor bov i detta fall. Så jag ska nog avsluta nu. Med lite bilder :)
Vill också bara säga att jag saknar er jättemycket. Önskar att jag kunde vara hemma nu. Det gör jag verkligen. Men jag vill inte tänka så - jag måste göra det bästa av det som är nu.