Vilken underlig morgon ...!



Jag hade först och främst en obehaglig mardröm där jag var på väg hem från Japan med flyg, tillsammans med mamma och pappa och mormor av någon konstig anledning. När vi skulle landa var det ett plan framför oss som på något vis "slog slint", snurrade runt några varv och kraschade på landningsbanan. Vårat plan var tvunget att väja och hade väldigt hög fart i slutet av banan, och nu kommer det helt sjuka - plötsligt stod vi fyra bara mitt på banan, såg planet fortsätta och sen var det bara plötsligt borta.

Allting kändes så verkligt och overkligt på samma gång. Vad hade hänt egentligen? Hade vi dött allihopa?? Jag var helt hysterisk, sprang omkring och försökte fråga folk - vad hade hänt med vårat plan??? Jag försökte ringa ansvariga personer men de var omöjliga att nå. Så var det någon man som började springa runt och skrika att "det har inte hänt något med planet, ni vet ingenting, ni vet ingenting" och samtidigt skjuta folk (vilket förstås var den värsta biten). Han sköt mig likväl, jag säckade ihop och trodde att jag var på väg att dö men uppenbarligen kunde jag fortsätta ett tag till för att hinna se hur flygplatsen förvandlades till något sorts koncentrationsläger ...

... och så vaknar jag sakta upp och tänker för mig själv - "vem tusan är det som håller på och gungar min säng och försöker väcka mig...?!" Jag hör hur min stol och mitt skrivbord gungar och gnids mot väggen, det är något som gör ett klingande metalliskt ljud (jag tror det var mina nycklar).

Efter några sekunder inser jag att det är ju en jordbävning. Sängen gungar fram och tillbaka och jag försöker att bara slappna av och känna lugnet. Fortfarande skärrad av drömmen blir det hela som en underlig diffus oroskänsla. Efter några minuter slutade det och jag kunde somna om igen.

Jag känner mig verkligen trött i mitt huvud idag. Det är som att det har slagit slint efter all stress, och då syftar jag på redan i höstas. För tänker jag efter så är det ju så här jag känt mig i huvudet hela tiden - jättekonstig. Det är bara det att nu känns det så naturligt. Jag hoppas bara så innerligt på att det kommer att gå över. Men jag känner mig också säker på att gör det det, så kommer det ta tid. Och jag är inte riktigt säker på hur jag ska förhålla mig till det under tiden ...

-
Annars flyter det på. Det hade förstås varit väldigt skönt att slippa känna sig helt knäpp i huvudet hela tiden men jag lägger SÅ SÅ SÅ mycket mindre vikt vid det nu än jag gjorde tidigare.

Skolan flyter på. På tisdag har vi vårat första stora prov, det känns ... helt okej. Jag är inte så nervös. Vi har också en taltävling någon gång i februari, där vi ska hålla vårt tal inför ca. 400 personer (!!!!). Inte heller inför det känner jag mig särskilt nervös. Det som händer det händer och det sker.

På fredag kväll kommer YUGO HIT och stannar tills på måndag!!!!!!!!!! :D AAAH DET ser jag fram emot :D :D :D EEEEEEEE

-
I torsdags hängde jag med Skottie-san till en noise-spelning i en liten klubb i Roppongi vid namn Super Deluxe. Enligt sann Emma-style kom jag förstås väldigt sent ... det tog typ 45 minuter att åka härifrån och det hade jag inte riktigt räknat med. Dessutom var jag tvungen att byta tåg - till sist kom jag fram klockan fem i 8 och spelningen skulle börja 8 ... :P Och dessutom kunde vi inte riktigt hitta igen varandra, vi kom upp från olika utgångar och så irrade vi runt en stund .. men själva klubben var lättare att hitta och vi kom ändå så att vi han settla oss innan dom började spela.

Okej, jag kan väl säga som så att musiken inte riktigt var min grej ;) Men VÄLDIGT intressant att se - de spelade på underliga "instrument", oftast var det bara oljud som blandades samman till en lite skrämmande kaotisk massa. I början tänkte jag att "herregud vad är detta" men sen kom jag in i det lite bättre - det var verkligen en musikstil som kräver lite tid! Men SÅ kul att se hur roligt musikerna verkade ha det, och publiken var verkligen en blandad kompott men gemensamt var att alla njöt något helt otroligt!!
Vi stannade lite mer än två timmar, delade på en tallrik mat och sen skildes vi åt på stationen. Jag bestämde mig för att ta enbart tunnelbanan hem och gå från Ueno Station.

Mitt i natten, klockan var över tolv. Jag vandrade genom mörka skogen. Och kände mig HELT säker.



-

Slutligen skulle jag bara vilja tillägga att igår när jag var på väg ut mötte jag snabbt en äldre man på cykel just här utanför. Vi följde varandra med blicken hela tiden, han såg helt neutral ut men just som han passerade mig så blinkade han till med ena ögat.



Jag var bara tvungen att skratta högt för mig själv :D Hahaha....