tuffa dagar nu

Jag känner mig inget vidare. Helt körd i huvudet.

Ibland fattar jag inte vad jag håller på med. Jag känner mig bara helt ... helt slut. Och just nu förstår jag inte vad meningen med allting är.

Jag känner mig för första gången riktigt ensam, och jag längtar hem. Jag kan inte tänka rationellt, jag saknar Yugo, det känns som att mina nervtrådar i hjärnan inte kan koppla ordentligt, det känns som att allting bara är en dröm ....

Jag kommer klara det. Jag kommer klara det ...

Jag skulle bara vilja återfå mina krafter någon gång. Om det finns en god vilja, säg att de återkommer någon gång.

-

Men är det konstigt egentligen? Att jag känner så här?

Inte alls.
Kunde den här livsstilen skilja sig mer mot vad jag är van vid? Det är ju helt hysteriskt.
Jag minns bara hur jag kände efter våra två veckors vistelse här i somras, när vi kom hem igen - typ en månad efter var jag fortfarande hur trött som helst av alla nya intryck. Hade jag åkt hem bara efter vistelsen i Kyoto hade jag väl legat död i soffan i flera månader ... det är faktiskt alldeles logiskt.

Jag förstår också att mina avslappningsmetoder kanske inte varit de bästa. Bara att vandra omkring i området känns kanske inte så stressande, men jag tror att jag behöver vila alla sinnen ... se på film, läsa en bok, bara glömma bort att jag är här för en stund.