long time no see

Herregud vad jag får vara med om. Det blir visst aldrig vardag här. Nej, jag tror att jag är fast i någon slags drömvärld, kommer jag någonsin fatta?



Det var verkligen long time no see här nu. Det har varit en övervägande jobbig tid nu på senaste, jag kämpar på med min trötthet, yrsel och huvudvärk, kärleksbekymmer och konstiga män vid mitt hus. I alla fall ...



Efter att Yugo lämnat var jag som vanligt väldigt känslosam och nere. För var gång blir det värre och värre när vi måste dela på oss. Den här gången har det dessutom gått nästan 3 veckor sen vi senast sågs. Mm ...

Jag återhämtade mig dock lite som sagt till helgen därpå. Fredagen var en mycket mycket fin dag med värme, alla hjärtans-dagsstämning i skolan och promenad runt sjön i Ueno-parken och på Ueno stads vindlande gator på kvällen. Jag mådde väldigt bra och kände mig nöjd och glad med allting.

Lördagen var också den en mycket fin dag med EXTREM värme, utflykt med Skotte till Shinjuku Gyoen-parken i Shinjuku där vi slappade och varvade ner och såg kärleksfulla japaner. Efter det stressade jag upp mig igen för att ta mig till Sakura House's högkvarter och hämta ut Yugo's alla hjärtans dags-paket. Jag hade det så fint, så fint.

Och så kom söndagen då jag fullt ut ville satsa på att varva ner. Jag kom så djupt ner i min meditation att det kändes som jag föll från jorden ut i rymden, all kraft sögs ifrån mig och jag insåg att jag levt på en ännu högre växel än jag insett. Levt på "låtsaskraft" så att säga. Självklart, men inte visste jag att det skulle ta så hårt när jag varvade ner.
Den dagen var ingen bra dag.
Yrseln tog i med starkare tag igen och jag sjönk in i mig själv, in i gamla minnen från hösten som det förra inlägget visar.

Jag kämpade på, och med tiden blev det bättre och bättre. Jag hade bara glömt bort yrseln ett tag så det tog hårt några dagar i början, men nu är jag okej. Det är jäkligt inconvenient och jag vill bara bli av med den, men jag försöker att lägga den i bakgrunden i mitt liv i den mån jag kan.

Förra helgen försökte jag ta det lugnt igen så gott jag kunde. Fredagen stannade jag hemma från taltävlingen för att vila, jag bestämde mig på morgonen för att försöka sänka mina krav på mig själv varje dag - gick ut en promenad bort till Ueno igen. Det skar i mitt huvud, ögonen var ljuskänsliga och det gungade förstås, jag kände mig och det gör jag fortfarande, det är just därför som jag kände och känner mig låg, jag vill ändra på det och bara acceptera att så här är det just nu men samtidigt vill jag inte pressa mig själv för hårt ... det är en svår balansgång. En svår fråga för mig. Jag vill bara se något sorts framsteg just nu.

På lördagen var det på fråga om jag skulle följa med en av de japanska tjejerna, Saori, från gänget jag mötte tillsammans med Yugo i Kichijoji senast. Dock hade hon inte hört av sig om någon tid så jag hade ingen aning om det skulle bli av eller inte.
På förmiddagen tog jag mig till Tokyo Station för att köpa Shinkansen-biljett till min resa till Kyoto på fredag. Jag mådde faktiskt helt okej, riktigt bra minns jag nu när jag tänker tillbaka. Det är lustigt att tänka på hur stort det var för mig förra gången jag skulle ta mig till Tokyo station bara för att hämta ut en biljett som Yugo redan köpt - och så nu när jag skulle dessutom genomföra hela köpet på egen hand helt och hållet på japanska, förstås inte utan diverse problem på vägen - det kändes bara så självklart. Jag blir mer och mer "immun mot påfrestningar" så att säga, vilket känns helt otroligt. På så kort tid.

Jag köpte så min biljett och mötte sedan upp Skotte i Shinjuku Gyoen igen. Vi bara slappade och tog det lugnt, men jag höll på att skicka meddelanden fram och tillbaka till Saori om kvällen så jag var måttligt frånvarande och kunde inte riktigt stressa av. Det var dessutom inte det lättaste att läsa hennes meddelanden alltid heller eftersom det enbart bestod av kanji, och det vi skrev till varandra handlade om viktiga saker så som mötesplats och sätt att ta sig dit ...
Det blev i alla fall bestämt till sist att vi skulle mötas klockan halv sju i en affär i närheten av Kichijoji station. Jag köpte mig en risboll och stressade bort till Shinjuku station för att åka därifrån väst ut till Kichijoji. Mm, jag kände mig orolig, det minns jag väl ... det gungade på och jag tyckte att jag nog stressat på nog för den dagen, hur skulle det gå ikväll när jag dessutom skulle måsta vara ensam i ett gäng japaner, gamla kompisar till Yugo, som inte kan någon engelska alls?

Haha. När jag tänker på det var jag faktiskt ändå väldigt lugn för att vara i en sådan situation.

I alla fall kom jag fram till Kichijoji station strax efter 6 så jag var i god tid. Jag väntade kanske i en halvtimme och kände mig måttligt orolig över min yrsel som blev påtaglig när jag stannade upp sådär. Jag skickade ett meddelande till Yugo som försökte muntra upp mig, men jag kände mig, ja ... jag vet inte hur jag ska sätta ord på det.
Jag och Saori missförstod varandra några gånger men till sist hittade jag fram till stället där hon och hennes vän, Ann (eller Ang, jag har ingen aning om stavningen men nu kallar jag henne för Ann :P) väntade på mig. Vi gick tillsammans till en YTTERST rökfylld för en bit mat och dryck. Jag fick världens majskolv att tugga på dessutom :P Haha
I alla fall gick det riktigt bra, vi hade trevligt och jag gjorde mitt bästa för att hänga med i konversationen. Dock är det väldigt svårt för dom pratar ju så jäkla snabbt ... så ibland pratade dom med varandra om saker som rörde dom men det gjorde mig ingenting alls, jag bara njöt av stunden så gott jag kunde. Skickade ett trevligt litet mail till Yugo med några bilder men så dog mitt batteri i mobilen så efter det kunde jag inte kontakta honom på hela kvällen. Vilket sedan ledde till en rad händelser efter det ...

Efter några timmar gick vi till ett Okonomiyaki-place för att möta upp Saori's pojkvän vad han nu heter ... "my dream" som han i alla fall vill bli kallad, och några fler. När vi kom fram blev jag lite överraskad, jag hade inte förväntat mig att vi skulle vara så många, dessutom var även Yui och en annan kille från förra gången också närvarande. I stort sett samma gäng som förra gången fast några fler.
Vi satt oss och började laga till och äta Okonomiyaki'n, åh herregud det är ju bara för gott :D Jag vet inte HUR mycket jag åt den kvällen egentligen ...
I alla fall satt jag bredvid Yui som för övrigt var väldigt glad att se mig igen. Vi pratade på litegrann, jag kämpade på så gott jag kunde. Jag kände att det var så mycket jag ville säga, frustrerande när det inte kan få komma fram.
Efter en liten stund började Ann och killen som satt mitt emot oss att inleda en konversation som skulle pågå lång tid därefter... tydligen hade de varit tillsammans för en tid sedan, men som jag förstod det hade han spenderat mycket tid med Yui och av Ann var väldigt besviken. Det var ju så klart jättemycket jag inte förstod och det var ingen häftig argumentation men de var tårögda alla tre och Ann verkade vara väldigt upprörd.
Jag såg på Yui att hon var väldigt väldigt ledsen men försökte dölja det, jag frågade om hon var okej flera gånger, om hon ville gå hem, hon tog min hand och jag höll den i flera timmar medan det där höll på.

Efteråt tackade hon mig något oändligt. Att det hade stärkt henne, att jag hade ett starkt hjärta och att hon var mig så tacksam. Vi kom nära varann under kvällen och snart ska vi nog hitta på någonting tillsammans igen.
Dock skedde det något oväntat där vid okonomiyakin. Klockan 11 sa jag till Yui att jag nog var tvungen att avlägsna för att hinna med sista tåget hem. Men så säger hon att sista tåget redan gått på grund av att det var helg, men att jag skulle komma hem till hennes familj och sova där. Jag blev chockad men kände att det fick gå, det var inte så mycket att göra åt.

Dock for vi istället ut på karaoke allihop, oj det var verkligen en upplevelse ... jag umgicks och pratade verkligen med allihopa, det var en soft skatekille med långt hår som var himla härlig, en kille med mössa som jag också pratade mycket med ... stämningen höjdes verkligen helt otroligt, hahaha det var så kul att se och ta del av, jag sjöng flera flera gånger utan att bry mig om alls hur det lät för det gjorde inte dom andra heller ... det var bara ömsesidig uppskattning och vi hade kul tillsammans, kollektivt så att säga.
HAHA och när jag sjöng No woman no cry, HAHAHA alltså jag hade velat filma!!!!!! AAAH haha ... de hurrade helt otroligt när låten kom, sjöng med i det de kunde, särskilt delen med "everything's gonna be alright", där körde vi på för fullt och det var verkligen glädjetryck. Så när låten var klar var det gruppkramar och alla ville krama mig och tacka mig, tacka om och om igen, hahahah alltså vilken upplevelse, jag sitter och skrattar för mig själv just nu :P

I alla fall kunde jag då återvända hem igen strax efter klockan 5 på morgonen (*harkel*...) En del var i lite dålig kondition så att säga, men alla var glada och nöjda. Allihopa följde mig till stationen och vinkade av mig när jag gick, jag fick kramar av allihopa, killen med mössan sa att han blivit kär i mig och kunde aldrig få nog av hejdåkramar ... hah.

Mm. Kom hem vid 6 på morgonen och sov några timmar.
Så på morgonen fick jag veta att Yugo varit väldigt väldigt orolig under kvällen och natten vilket jag verkligen förstår. Mitt senaste meddelande var ju inget vidare hoppingivande ... och så hade jag inte kunnat höra av mig på hela natten. Så han var väldigt nedstämd och trött och less.

Själv kände jag mig också riktigt trött och ville bara ta det lugnt. Jag tänkte gå till min sento men först köpte jag mig lite risbollar och satt mig på en "gatukant" just utanför för att äta lite. En man började cykla lite fram och tillbaka förbi mig. Det kändes lite underligt hur han aldrig tycktes hitta det han sökte .... men faktum var att han bara väntade på rätt tillfälle när ingen var i närheten.
Först kom han fram en gång till mig och visade sin privata del, frågade om jag kunde göra nånting för pengar och jag visade tydligt att jag ville att han skulle dra åt fanders. Han for iväg efter ett tag men kom sedan tillbaka igen och var mer påträngande, frågade varför inte och så vidare. Jag blev räddare och tog mina grejer och gick in i ett trapphus en bit bort för att få vara ifred.
Jag satt där ett tag men inte särskilt länge innan jag hör att nån kommer, och så ser jag att det är han. Hur han kunde veta att jag var där förstår jag inte för han såg inte att jag gick in.
Jag riktigt fruktansvärt rädd, nu var jag ju i ett väldigt utsatt läge. Han var väldigt närgången och frågade varför, om och om igen, varför inte, varför inte .... jag försökte pressa mig förbi honom ner för trappan men han lät mig inte gå. Jag slog Yugos nummer på mobilen, han frågade vad jag höll på med och så började han röra in under mina kläder, vilket verkligen var droppen - jag skrek till ordentligt högt och knuffade honom ner för trappen, han blev rädd och försvann och just då fick jag svar i telefonen ...

Ja, sen efter denna händelse har det bara varit väldigt känsligt allting. Massor massor massor med olika känslor har flugit fram och tillbaka, det har varit sorg, bråk, skit, men också hopp. Jag vet att det löser sig. Det gör det.

På fredag åker jag till Kyoto igen så jag får se hur allting vill bli.

tillhörande filmer och bilder nedan