Det börjar kännas bättre och bättre, tror jag åtminstone. Livet flyter på i Tokyo.

Mitt huvud blir klarare och klarare för var dag, åtminstone är det vad jag intalar mig själv att det blir. Dock har jag fortfarande lång väg kvar tills jag är helt återställd. Men for now funkar det.

Skolan rullar på! Lektionerna har ett helt HYSTERISKT tempo, jag får anstränga mitt trötta huvud för att hänga med, det är en utmaning men jag vet att jag kommer att klara det. Jag gör mitt bästa också för att lyssna på min kropp och inte anstränga mig för mycket, något som jag aldrig gjort förr på detta sätt. Det känns som att jag kommer närmare och närmare mig själv.

Första dagarna i skolan var jag orolig över hur det skulle gå om tempot skulle fortsätta i samma hektiska takt, men nu har jag ändrat inställning, jag försöker slappna av och inte göra det allvarligare än vad det är. Slappna av, ta det lugnt Emma.

Nya vänner börjar formas vilket är ett stort steg mot bättre känsla! Varje dag sitter jag på olika platser i klassrummet, jag har kommit lite nära en svensk kille, David (Skottie-san/Skotto-san) - vi delar samma humor och jag gillar honom. Kul också att han har en del likheter med vår alldeles egen Steve Jansen:

En svensk tjej från Göteborg har jag också kommit nära, vi går inte i samma klass men möttes första dagen i datarummet. Jag frågade henne om någonting angående första lektionen och så sattes det i rullning. Vi brukar följas åt efter lektionerna slutat, kanske köpa lite mat och åka en bit tillsammans med tåget.

Idag satt jag i korean-halvan av klassrummet, bredvid en tjej vid namn Ayon-san. Väldigt söt och snäll är hon! Jag och de koreanska tjejerna pratade på på japanska och hade det kul, de började kalla mig för Emma-chan och så att säga "ta hand om mig", haha åh det var kul! De bjöd in mig att delta i en koreansk fest på söndag men tyvärr är jag i Kyoto för tillfället ... men förhoppningsvis blir det fler gånger!

Vad har annars hänt sen sist... jag har verkligen undersökt området grundligt. Gått åt alla möjliga olika håll och sett vad jag kunnat finna.

I söndags gick jag också hela vägen bort till Minowa där jag och Maria bodde i somras, återigen helt otroligt att jag hittade hela vägen utan karta!!! ... hela promenaden fram och tillbaka tog nästan 2 timmar! Men det var det värt. Det känns alltid så underligt att komma tillbaka dit. Kanske något av de starkaste minnen jag har till en plats.

Jag har varit till senton just här utanför återigen. Det är helt fantastiskt skönt och jag skulle vilja ha möjlighet att gå oftare men så som min budget ser ut nu, det tillåts inte ...

Och så har jag förstås varit och hämtat ut biljetterna till min resa till Kyoto imorgon, på Tokyo Station!

Och det var ju också en upplevelse ... inte heller där förstås är engelska något användbart, det gäller att hanka sig fram med den bas-japanska jag har. Första gången visade en man mig åt fel håll, sen en gång till, sen gav en annan man mig en karta som jag sedan fick veta var gammal och platsen dit jag skulle låg inte alls där jag trodde ... men det löste sig till slut förstås, som alltid.

Det känns som att jag verkligen börjar vänja mig vid problematiska situationer...

Igår var jag ute och åt med tysken från "korridoren" här, vi sökte upp en lokal resturang här i närheten och jag fick agera tolk med japanerna, kvinnan som jobbade där frågade mig en del saker och vi blev officiellt "vänner", haha :P Och så åt jag självklart för mycket, som vanligt ...

Min mage är inte i gott skick. Det är en sak som är säker.

yabai kore :)

från skolans tak ....

mitt älskade bad

alone at tokyo station ...

same same, - beautiful

resturang med tysk!

här har äntligen tvättats med riktigt tvättmedel!!! ...!