Åh herregud vad jag får vara med om. Jag får verkligen lära mig att stå på egna ben nu. Ja sannerligen, det må jag säga ...


Mycket har hunnit hända sen sist förstås. Möjligen de galnaste dagarna på hela tiden jag varit här, på ett lite mindre bra sätt kanske ..


Onsdagen var min första day off från skolan, på torsdagen skulle första lektionerna ta sin början. Så jag tog det lugnt, fortfarande helt slut och jättetrög i huvudet (det är jag ännu idag), fortfarande också lagom melankolisk efter Yugos återvändo till Kyoto. Jag promenerade runt lite i området, åt alla håll, sökte reda på de billigaste affärerna, köpte mig lite lunch och andra matvaror som kändes som good value. (alltså nu har verkligen engelskan börjat etsa sig fast i mitt huvud ..) Blev kallad 'gaijin-san' i en affär (dvs ungefär 'fru utlänning'), såg en man med ett skärp runt huvudet ... mycket hann hända!! :P


Ja, den dagen blev det nog inte så mycket mer gjort. Jag försökte slappna av och återhämta mig så gott jag kunde, ringde några samtal, somnade tidigt och minns jag rätt så sov jag nästan 12 timmar den natten!!

Torsdagen var alltså första riktiga skoldagen - alla nya elever skulle samlas klockan halv nio på morgonen för att se efter om de hamnat i för- eller eftermiddagsklasserna. Jag hamnade i en eftermiddagsklass vilket gjorde att jag var tvungen att vänta till klockan 13.00 innan min lektion började, men det hade jag inte mycket emot. Det är nog bra för mig detta, att börja lite senare. Då behöver jag inte känna någon press på mig att jag måste somna tidigt på kvällarna.

Så medan jag väntade vandrade jag omkring i området kring skolan, åt alla håll (haha), kollade även här in alla good deals som möjligen kunde finnas .. Shin-Okubo, som området kallas, är fullspäckat med koreanska resturanger, pop-idolshoppar och allmänt koreanskt ..! Det var intressant... Och förstås SÅ kul att se hur populära de koreanska pojkbanden är bland äldre japanska kvinnor :D

Så var det dags att börja lektionen klockan 13.00. Jag hamnade (faktiskt!!) inte i nybörjarklassen utan snäppet över, det känns väldigt kul samtidigt som takten blir hög och jag får verkligen jobba för att hänga med. All skrift är på japanska förstås och all konversation sker på japanska, det gäller att huvudet är på skaft och det kanske man inte riktigt kan säga att mitt är just nu ...
Min klass består i alla fall övervägande av koreanska tjejer som skrattar hela tiden och är jättesnälla!! Haha :D Inräknat mig själv är vi 5 svenskar i klassen varav en, David, som jag satt bredvid och jobbade med under lektionen. Ah det är verkligen kul med variationen och att jag inte hamnade i klassen där alla svenskar går (dvs nybörjarklassen, hah), jag är väldigt väldigt nöjd med mina klasskamrater, det skrattas mycket och lektionen var för övrigt jättekul! Självfallet var jag väldigt väldigt trött efteråt, men det kommer att bli bättre med det, hoppas jag :)

Klockan 10 i 5 slutar min lektion, då fick jag äntligen ta mig hem. För första gången sen Yugo lämnat kände jag mig riktigt riktigt glad och nöjd - jag kände att allting bara föll på plats. Det här kommer bara bli så himla bra så det är inte sant.

-
Fredagen bjöd på ytterligare spännande skeenden , haha ojojoj ... detta är ju helt otroligt.

Jag var tvungen att ta mig till Taito-ku local city hall i Ueno för att registrera mig som en alien (hehe). Jag hade bett om en karta av skolan så att jag skulle finna min väg, jag gav mig på att gå hela vägen dit och jag HITTADE HELA VÄGEN FRAM!! Alltså helt otroligt för att vara mig. Utan större problem! Åh jag var så stolt över mig själv när den höga byggnaden skymtade för mig :D Men stoltheten skulle snart utbytas mot en rakt motsatt känsla ...

I alla fall fick jag där fylla i några formulär och så blev det så klart problem igen. Mannen som skulle hjälpa mig (som bara pratade japanska of course) fick för sig att Umeå var en stadsdel som låg i Ålidhem, så han propsade på att jag skulle skriva till Ålidhem till min nuvarande adress hela tiden och jag försökte förklara att 'nej, jag har FLYTTAT sen jag föddes' men nej, jag Skulle skriva Ålidhem och där med basta ... så det drog ut på tiden. Dessutom var det problem med Å-et i Ålidhem, tydligen är den engelska "översättningen" för Å=AA. Så han förklarade det om och om igen för mig och jag sa att jag förstod vad han menade men jag förstod inte vad han ville att jag skulle göra ... åh det var lite frustrerande - problemet var det att jag var tvungen att infinna mig på skolans välkomstceremoni klockan 14.45 och tiden började bli knapp.

Efter mycket om och men bad han mig att vänta. Jag väntade och väntade, klockan vart kvart över 2, tjugo över 2, tjugofem över 2 ... tåget från Ueno Station till Shin-okubo station skulle ta minst 20 minuter det visste jag, jag försökte förklara för honom att jag var verkligen tvungen att gå men han insisterade på 'bara en liten stund till, lite till' ... åh herregud vad stressad jag var. Särskilt eftersom jag vet hur det är med förseningar i Japan - jag ville så gärna göra gott intryck åtminstone dom första dagarna!! Och jag ville ju inte missa invigningsceremonin!!!

Så slutligen när klockan var strax över halv 3 bad han mig kontrollera uppgifterna och jag var tvungen att gå med på att Ålidhem stod med på min nuvarande adress för annars skulle jag aldrig få komma därifrån!! Jag visste att jag redan nu skulle bli alldeles för sen men jag ville bara iväg.
Så jag sprang som en galning till tåget och på vägen inväntade min domedag ungefär. Verkligen typisk Emma-style.

Jag kom fram 20 minuter för sent - men så ser jag att alla eleverna fortfarande står i lobbyn och får veta att 'minst 10 minuter till måste vi nog vänta'. Och inget upprop hade de haft heller.
Hahahaha, åh herregud. Vilken helt otrolig underlig lättnad, det var verkligen som att det var menat alltihop.

Så välkomstceremonin!! Åh det var väldigt trevligt men jag var så slut och trött efter den tuffa dagen att jag fick värmesvallningar. Vi vandrade allihop bort till en aula en bit bort där lärarna presenterade sig, rektorn höll tal och så skulle vi allihopa presentera oss i mikrofon på scen inför alla andra!! Haha men jag var faktiskt medveten om detta innan så jag blev inte så chockad. Kul var det och till sist tog vi ett gruppfoto allihopa!

SÅ tacksam var jag när dagen äntligen var över och jag fick åka hem och äta och vila!!!!!! Herregud ......

-
Och så idag. Kanske den mest ... ja herregud.
Den här natten vaknade jag klockan tre av att min mage sprängde och gjorde jätteont på ett konstigt sätt som förflyttade sig från nedre till övre delen av magen och tvärt om. Jag blev orolig, jag har haft lite ont i magen på kvällarna de senaste dagarna men nu var det nästan ourhärdligt ... jag kände mig lite ensam där mitt i natten med min oro.

Så ringde jag till mitt försäkringsbolag och förklarade situationen. Kvinnan i telefonen berättade att jag borde gå till en läkare och sa att hon skulle ordna med det till klockan 8 denna morgon. Så jag försökte känna lugnet i det och lade mig sedan och försökte sova. Fantastiskt nog gick det ganska bra (efter en stund).

Imorse var det problem hit och dit med försäkringsbolaget, jag var bara frustrerad och ville iväg på undersökning snarast möjligt för jag visste att de flesta sjukhus i Tokyo stänger sin mottagning klockan 11 på lördagar.
Äntligen klockan 10.15 fick jag adressen till det sjukhus som mitt försäkringsbolag valt ut åt mig. Jag var tvungen att ta en taxi dit för jag hade ingen aning om var sjukhuset låg och jag hade väldigt bråttom.

--Alltså jag känner att det var verkligen tur att jag läste den där japanska-kursen den här hösten, annars hade mycket av det jag nu tar i tu med inte funkat alls. Visserligen är min japanska väldigt måttlig men den tar mig ändå fram steg för steg, tack och lov, jag tackar mig själv.--

När jag kom fram till sjukhuset insåg jag i alla fall att all information, alltså verkligen ALLTING var på japanska. Ingen engelsk text what so ever. Det bådade inte gott inför ett så komplext läkarbesök som det här skulle bli ...
Jag provade mig fram vid någon slags informationsdisk, tjejen kunde ingen engelska alls, jag frågade efter läkaren som jag blivit "ordinerad" av försäkringsbolaget (Nakajima-sensei, som uppenbarligen SKULLE kunna engelska), men när jag beskrev mitt problem tyckte de att jag skulle uppsöka gynekologiavdelningen istället. Ja, mycket hann hända, mycket hann ske ... jag försökte verkligen det hårdaste jag bara kunde att förstå, jag pratade med flera olika sjuksköterskor men det var så otroligt svårt ...

Till sist hamnade jag i alla fall på gynekologi-avdelningen. Väntan var lång och efter ytterligare massor med missförstånd och frågetecken fick jag göra lite olika undersökningar. En av dem innefattade att gynekologen körde upp en lång pinne i min rumpa (hah), vilket var ytterst obehagligt särskilt eftersom jag var så trött, alltså jag var helt slut ...
Ja herregud, vi försökte förstå varandra länge länge men det visade sig i alla fall att allting med mina undre regioner verkade vara normalt. Så de skickade mig vidare till en annan sektion, närmare bestämt till Nakajima-sensei, för att undersöka min mage.
Men att Nakajima-sensei skulle kunna engelska - HAHA!! Ojojoj ... han satt bara och skrattade hela tiden och pratade japanska med mig, skrattade och sa några ord, skrattade vidare ... hahaha alltså, det var nästan som att det var på skämt, att han bara var en vanlig lite blyg kille som skulle spela läkare just för stunden men inte riktigt var bekväm i sin roll. Så det var ju också en upplevelse. Och så var sjuksköterskan tvungen att hålla för med en handduk när jag drog upp tröjan, haha men hon kanske bara tänkte att jag skulle känna mig obekväm inför honom ... kanske ?

Det hela slutade med att jag fick köpa magmedicin som jag ska ta i tre dagar och se om det blir bättre. Nakajima-sensei tyckte att det troligen rör sig om en bakterie i min mage som bör gå över. Först ville han ta blodprov och röntgen men uppenbarligen var det för dyrt för mig (!hah), jag var inte helt säker på om jag skulle få ut det på försäkringen innan jag pratat med bolaget så det blev som det blev.

Efteråt kände jag mig helt förbluffad. Vad hade jag just varit med om?! Herregud. Jag får verkligen utmaningar varje dag, nya spännande uppgifter. Haha, jag tror jag egentligen haft nog med spänning för en väldigt lång tid framöver!! Men jag måste nog ta och vänja mig vid det här, det lär jag ju göra - starkare och starkare för var dag. Helt otroligt.

Så gick jag hem därifrån. Vägen blev inte helt olik gårdagens, jag fann min väg till Ueno Station och därifrån var det enkelt att hitta. Köpte mig lite att äta, stannade till i Ueno-parken och såg på lite spex av olika slag.
Vandrade vägen hemåt och tänkte - det här är ju min plats. Det är ju det.

BILDER KAN SES OVAN! (Hoppas jag ...)