hej och hå, åter i Kyotå på Golden Week

Det var väl då förbaskat vad svårt det var att få in bilder med den här slöa internet-uppkopplingen här i Kyoto!!

Men det gör inget ;) Jag är väldigt glad att det kommer lite uppkoppling över huvudtaget ibland.

-
Det är mycket jag skulle vilja säga ... dom här dagarna har faktiskt varit väldigt bra, jag har gjort stora framsteg på många sätt. Gjort en hel-omvändning till det positiva - började helt enkelt tvinga in positiva tankar i psyket. Kände att jag kan verkligen inte forsätta så här.
Varje dag - "Jag är så lycklig, jag är så glad. Allting är så fantastiskt. Det är så härligt allting. Jag är så glad." ; "Jag är fin precis som jag är, jag är så bra precis så här. På alla sätt bra."

I början känns det självklart helt fel. Men rätt snabbt kommer jag in i det. Jag har ju tränat på det här förr. Bara lyckats totalt glömma bort det.
Vilken fantastisk kraft det är ändå. Vad man kan lura sin egen hjärna. För det tog bara lite drygt en dag för huvudvärken att i princip försvinna.

Dock kan det ju ha att göra med att jag nu har lov igen och får vara här i lugna Kyoto.
Men jag tror faktiskt att det mest har att göra med mitt ändrade psyke. Jag tror att det är väldigt svårt för någon som inte haft ätproblem själv att riktigt förstå hur pass mycket stress det kan vara med kroppen, hur mycket energi det kan ta att ständigt värdera och tänka på sin kropp.

Men det känns så himla mycket bättre nu. Självklart är det inte helt bra. Men sånt här går inte att ändra på en vecka. Nu har jag vandrat upp skit-stigar i hjärnan igen som måste växa åter och där måste lika länge trampas upp nya trevliga stigar. Som pappa kanske skulle ha sagt.

Sen har jag börjat få svårt att sova på nätterna igen. I början när jag kom till Tokyo sov jag som en stock mest hela tiden, liksom helt otroligt, sån har jag aldrig varit förr. Men så lite gradvis har jag börjat få ytligare sömn, vaknar på nätterna och vaknar dessutom mycket av morgontrafiken. Men det är ju faktiskt inte så konstigt när väggarna är så tunna och jättelastbilar och ambulanser dundrar förbi utanför fönstret! Jag borde nog flytta ... faktiskt. Jag menar. Jag skulle kunna hitta något med bättre hyra också. Det är bara det att jag så instinktivt vill hålla fast vid den lilla trygghet jag har. Jag vill inte ha mer omväxling nu. Ingen mer spänning på ett tag ...

Men kanske kan det också vara ett "friskhetstecken", detta att jag har lättare att vakna av trafiken och så. Jag menar, jag måste ju ha varit helt totalt slutkörd tidigare för att INTE vakna av det.

Men återigen, jag kan inte beskriva med ord hur fantastiskt det känns att äntligen vara nästintill av med huvudvärken några dagar. Jag har haft riktigt fina dagar här med Yugo också. Jag känner att jag är mycket mindre känslig den här gången mot vad jag var förra. Dels har jag lärt mig väldigt mycket, dels tror jag ta mig tusan att jag är någon liten procent mer stabil nu än jag var då.

Men jag skulle verkligen behöva sova mer. Jag sover alldeles för lite.

-
Dock får det förstås inte vara frid allt för länge in "The life of Emma Lindahl"! I natt kom Yugo hem sent, han hade slagit i bakhuvudet efter att ha fallit med cykeln. I och med att han var rätt "full av glädje" så att säga och jag dessutom hade sovit nån timme och var jättetrött blev det inte mycket sagt om det.
I morse hade han morgonskift på jobbet, vaknade strax efter 8 ... ja, nu när jag tänker på det var det ju inte alls underligt att han lät väckarklockan ringa jättelänge innan han tog sig upp för att stänga av den. Han gick och duschade, jag försökte fortsätta sova men det var svårt ... så kom han tillbaks ut i rummet, jag hörde att han ojade sig lite över huvudet, så höll han på att rapa lite och så helt plötsligt hör jag hur han sätter sig och kräks i toaletten. Vilket inte är svårt att höra eftersom toaletten är typ 2 meter så långt man kan komma från alla hörn i rummet. Även om han försökte kamouflera det med att spola flera gånger.

Då började jag förstå att något var fel. Jag tog mig upp till toaletten, frågade hur det var, usch jag var verkligen jätteorolig. Han såg rätt groggy ut, som verkligen som om han druckit. Ett stort rött märke hade han bak på huvudet. Och blod är det i sängen också.
Likförbaskat skulle han fara till jobbet i alla fall. Höll på att sjunga och bete sig helkonstigt innan han for, fasiken jag känner mig jätteorolig just nu ... särskilt eftersom jag vet att han är ensam på jobbet fram till 12, och att hjärnskakningar kan vara jättefarliga ... och att jag som vanligt inte har någon alls att prata med här.

Nej men fy.

huvudvärk men okej

Jag tittar tillbaka i mina arkiv - Januari, Februari, Mars ... och tänker

TA MIG TUSAN VAD JAG HAR KOMMIT LÅNGT

På alla tänkbara sätt.

Jag glömmer mitt ursprungstillstånd.
Jag glömmer hur jäkla jobbiga saker jag varit med om, hur många nätter med konstig sömn jag haft. Är det konstigt att jag har ont i huvudet?
Nej det är väl snarare naturligt ... att skuldrorna är som sten.

Herregud vad jag har kommit långt.
Herregud ... på så kort tid

Jag kan inte fatta det. Jag hade nästan glömt

-
Ikväll gick jag till min sento igen. Det var så länge sen.
Spolade bort lite huvudvärk.
Ständigt övervakad, ständigt andras ögon på mig.
Men det känns bara naturligt nu, det är ju alltid så.
En kvinna kom fram flera gånger och skulle förklara saker för mig - 'vattnet i duschen kan man dricka ; jag brukar ta med mig en pet-flaska och fylla ; den här senton är öppen även på natten' och så vidare. Medan vi pratade var det som att någon tryckt på paus-knapp, all övrig aktivitet stannade och allas ansikten var nyfiket vända mot oss.

Jag tror jag kommer vara stålkvinnan när detta år är över. Eller det är jag egentligen redan på något sätt.

Får jag tillfälle ska jag göra en film om mitt lev. Helt seriöst alltså.
Jag vet precis vad som skulle hända i den filmen.

ikväll

Det är ju bara alldeles för uppenbart att det är spänning.
Självklart, det har jag ju länge "vetat".
Men jag har så lätt att få för mig saker. Att gå in i mig själv, in i dimman.
Att jag aldrig lär mig alltså.

Idag fick jag massage av en kompis på skolan, hon sa att jag var "hard as stone"
Det är nog ingen överdrift.

Efter skolan idag hade jag bara en anings huvudvärk - jag har varit så tacksamt lycklig över det ikväll.
Dansade lite för mig själv nyss och kände hur fruktansvärt stela, spända och svaga mina axlar, skuldror och nacke är. Efter bara några sekunder går det direkt upp till huvudet. Jag har liksom gått in i ett kroniskt tillstånd nu. Jag kan inte slappna av även om jag försöker. Det är därför jag måste göra något nu.
Det är det jag behöver. Jag behöver lösa upp den här spänningen.
Och nu ska jag få 8 sessions hos en sjukgymnast betalda av försäkringsbolaget.

Kanske jag kan börja springa varje morgon?
Just nu känns det verkligen inte som att jag har krafter för det ...

Jag hoppas på att ljuset ska komma.
Om det kommer ... finns det inga gränser för lyckan

fy fasiken

Det är inte lätt att ha ont i huvudet varenda jäkla dag så här länge.

Det är det enda jag kan säga just nu.

det känns som att jag vill ge upp allting

så underligt

det känns som att inget är verkligt

...

Ja ... det här är nog ändå det värsta jag varit med om hittills på resan. Den här perioden.

Jag kom just på att jag tror att jag tror att jag har gråtit varje dag den senaste tiden. Mer eller mindre.

Men vad fasiken!!!!!!!!!!!
Jag har tagit mig ur ätstörningar, jag har tagit mig ur panikångest. Nog fasiken ska jag ta mig ur detta också!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Ska en jäkla huvudvärk kunna stoppa mig?????????!!!!!!!!!!!!!!!!

GANBARANAI TO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

det är jobbigt nu

Det är tufft nu. Huvudvärken stjäl mer och mer av min livsglädje. Min livskraft. Jag klamrar mig fast vid den men det är inte lätt.

Den börjar bli så intensiv, jag orkar inte mer. Det bara skär i huvudet. Idag nådde det till och med till näsan och omkringliggande områden i ansiktet. Känns precis som när man är på väg att få en finne fast över ett enda stort område.

Fick mitt huvud masserat på skolan idag. Det är verkligen fina klasskompisar jag har.

Ja, vete tusan. Hur kommer det bli med mitt liv?

Det är såna tankar som börjar komma nu. Vad tusan ska jag göra.

Jag vill bara må bra nu. Åtminstone någorlunda.

Kan det inte bara få ta slut på livskriser nu ett tag framöver? Snälla? Jag skulle verkligen uppskatta det.

denna dagen

Jag lär ju aldrig mer tycka att det är påfrestande att gå till sjukhus i Sverige.
Idag var troligen det mest komplicerade sjukhusbesök jag gjort hittills.
Besökte Tokyo Medical and Dental University Hospital nyss, i Ochanomizu. Kändes lite lustigt att klampa in på ett universitetsområde bland rökande studenter och små trädgårdar. Hittade till sist in dit jag skulle. Självklart förberedd på inconvenience.
Jag sov inget vidare inatt heller. Första natten på jättelänge här i mitt rum. Jag brukar alltid somna som en stock och sova utan svårigheter annars. Mestadels.

I alla fall pratade så klart ingen engelska, förutom en kvinna som kunde kommunicera litegrann. I vilket fall som helst tog det mig över två timmar att komma till förståelse att mitt försäkringsbolag redan placerat en garanti för betalning till detta sjukhus, och att de även skickat en blankett dit. De försökte övertyga mig om att jag var tvungen att betala först och sedan skicka kvitto till försäkringsbolaget för att i efterhand få ut pengarna, jag var så jäkla trött så jag bara flöt runt på golvet ungefär men jag tänkte banne mig inte ge mig.
Flera gånger var det nära att jag gjorde det dock. Jag ville verkligen fara hem. Så mentalt utsugande.
Men till sist gick jag ut och ringde försäkringsbolaget från min mobil med hjälp av ett telefonkort som jag fått av Yugo tidigare. (det tog ju en viss tid att fundera ut hur det där fungerade också ...) Men så till sist fick jag då numret till deras japanska agent så sjukhuset kunde ringa upp och sedan var det ganska klart.

Sammanlagt var jag där ungefär 4 tunga timmar. Mycket väntetid och mycket missförstånd.
Dock pratade gynekologen faktiskt riktigt bra engelska!!!!!!!!!!! Helt otroligt.

Jag måste säga att jag inte är så himla bekväm egentligen med att en japansk man håller på och skrattar åt det som har oroat och tyngt mig så mycket den här tiden, kör upp en massa konstiga saker i mina privata delar som gör skitont och bara ... utbyter skratt med sköterskorna för att dom tror att jag inte förstår. Visst kan jag missuppfatta ibland men likförbaskat är mina känslor lika viktiga i alla fall.
Dock måste jag ju vara stark ta mig tusan. Det har jag ju lärt mig den hårda vägen. Även om det verkligen känns som att jag vill gråta ibland.

Tydligen var en av mina äggstockar större än den andra så han ville kolla upp det igen om cirka 3 månader för att se att den inte växer ytterligare. Min vänstra äggstock ... vilket mycket väl kan ha att göra med det stickande som jag har haft just på vänster sida.
På nåt sätt känns det skönt att det var nånting i alla fall. Jag hittar inte på allting själv i mitt huvud ändå. Han trodde heller inte att det skulle vara farligt på något sätt.
Blodprov fick jag också ta som likväl stack förbaskat.

Men nu pratar jag i affekt. Jag är så trött så det känns som att jag går runt som om jag vore alkoholiserad ibland. Ibland oroar jag mig för att jag ska trilla ner i tågspåret.
Fast det gör jag förstås inte!!! Jag sköter mig, oroa er inte för det.

Lördagen spenderades med Linn, min Blondie-look-alike. Jag åkte till Harajuku, vi möttes upp och gick längs med Yoyogi-parken till hennes hem i Shibuya. Måste säga att det är ju som sommarvärme här nu! Ingen överdrift alls.
Åt lite, pratade om viktiga saker, gick in till Shibuya och tog jättehärliga Purikura-bilder som var hysteriskt!! Väldigt kul är det.

Och så gårdagen mötte jag upp Skotte i närheten av Shinjuku, vi gick till Franska Institutet (!!! :D jag funderade på om jag skulle kunna skicka nåt meddelande till dig Anna på nåt sätt men vi gick aldrig in) som finns där och satt i solen och bara pratade. Han åt choklad som vanligt.
Vi cyklade hem till honom, åkte upp på taket och där fick jag en helt fantastisk helkroppsmassage. Jag kände bara hur det rös som en myrstack först över hela huvudet, sedan stegvis släppte huvudvärken mer och mer. Inte helt men nästan.
Jag blev som en ny människa efteråt. Litegrann. Jag skulle behöva massage varje dag.
Men det var så hoppfullt. Det finns hopp. Det gör ju det.

Därför vill jag försöka hålla mig från datorn så mycket jag kan. Den är ändå en väldigt stor bov i detta fall. Så jag ska nog avsluta nu. Med lite bilder :)
Vill också bara säga att jag saknar er jättemycket. Önskar att jag kunde vara hemma nu. Det gör jag verkligen. Men jag vill inte tänka så - jag måste göra det bästa av det som är nu.

Finn ett fel























































den här är nog min favorit ;)



















nytt klassrum, halvny klass















sakura-promenad med skolan















körsbärsblomningarna är verkligen mäktiga

































































































många softande människor i Ueno-parken
































































Linn i Harajuku

mötte Skotte vid Ichigaya station

hade man haft mer pengar hade man kanske kunnat åka ut med liten trampbåt

på väg till Franska Institutet. med doft av franska ostar och bröd ;)

faktiskt. jag skämtar inte. det fanns en hel del fransk-inspirerade små ställen där.

lite farligt att vara de enda västerlänningarna där eftersom alla får för sig att man är fransk. jag som borde kunna prata lite franska också. men nu förtiden när jag försöker kommer bara de japanska orden upp av någon anledning. jag kan bara hantera ett halvdant språk i taget :P

(^^)y

trodde jag någonsin ... nej det gjorde jag väl inte

Skottes tak i solnedgång

på väg till hospitalet

rent och fräscht var det här

TILLBAKABLICK PÅ VÅRLOV

Jaså!
Nu hamnade tydligen filmerna först ...
Jag rekommenderar att läsa bildserien nedanför före filmerna ;)

resan dit

jag gillar verkligen den här, det är ett härligt minne

cykeltur med sång
jag cyklade och filmade samtidigt, skulle bromsa och cykeln gjorde en total tvärbroms, oväntat

cykeltur med sång

att mötas av detta direkt man kom ut från Tama-sans hus var liksom lite spöklikt

på väg till skate-event

inför skate-event

jag gillar verkligen den här

förberedelser

Tama-san pratar

till Anna

på väg till Nara ... ;)

Nara i regn

lite minnen från förra sommaren

och så blev det så här
det känns helt helt konstigt

ÄNTLIGEN

Jag tror att det här inlägget har tagit en hel evighet att färdigställa
Särskilt eftersom datorn envisas med att haka sig vareviga 30e sekund ...

Jag kör en liten bild- och filmberättelse för att sammanfatta mitt vårlov.

v

(tänkte bara börja med att berätta att ibland när Yugo är galen påminner hans leende mycket om Totoro's)













































Måste också få ta avsked till Min bästa våningskamrat - vi hade så himla kul alltjämt. Fick mig att skratta hela tiden. Hittade på knäppa grejer. Åh, vad jag saknar honom. Jag saknar båda två för den delen. Kunde dom inte ha stannat kvar ...




















Honom vet jag då alltid var jag har honom




















på väg till Kyoto återigen. 3 veckors vårlov. jag var inte riktigt beredd på vad som skulle komma ske.


























AAAAAH ;D




















min älskade flod
herregud det här känns så länge sen ...



















första dan efter ankomst
























































alltså den här kvällen var ju bara för vacker. ont i huvudet visserligen,, ändå helt okej. hopp om att den skulle kunna försvinna med tiden. pluggade kanji i sängen tillsammans med Yugos cd-skivor, väntade på att han skulle sluta jobbet. hade det skönt

solnedgången var overklig. precis lika overklig som den ser ut på bilderna

jag begav mig på en cykeltur på kvällen, cyklade runt på Gions gator bland geishor och rickshawer, fulla japanska affärsmän och ytterligare overkliga ting. Skotte ringde på mobilen, jag stod på en liten bro över ett litet vattendrag i Gion och pratade samtidigt som geishor passerade kanske en halvmeter framför mig. Han och hans för närvarande påhälsande vän skulle komma till Kyoto nästa dag och ville mötas upp, vilket kändes väldigt kul. Jag såg mycket fram emot det.

Dock blev det aldrig av på grund av min huvudvärk.

efter cykelturen slutade Yugo äntlligen sitt jobb och vi åt sen middag på Kushiasu tillsammans med denna trevliga kock som alltid ger mig glass

Synd att Yugo var lite skakig på hand ;)

huvudvärk

roade mig med att ta bilder på kärlekspar vid floden

med huvudvärk och lite saknad efter Yugo på jobbet

äntligen Yugos första lediga dag. vi tog det verkligen lugnt, åt lunch och skulle se på Totoro på rummet, men så hade förstås DVD-spelaren lagt av. så sista utflykten var att åka till hostelet och titta på tv:n på top floor

Den cykelturen var verkligen härlig, med sång och blomstervyer. Varma vindar :)

Ja, och så ett hopp direkt till den 22a. Natten till den 21 vart det bråk om Yugos täppta näsa, dagen efter var han jättebesviken, vi förstod verkligen inte varandra. Bara missförstånd. Jag trodde att han ville att jag skulle fara hem, han trodde att jag ville fara hem ... jag var så fruktansvärt sorgsen också på grund av den dåliga sömn jag fått. Så känslig. Det kändes som att jag höll på att gå sönder verkligen inombords. Verkligen första gången på resan jag ordentligt brutit ihop.

Men så löste det sig äntligen på kvällen. Vi var båda helt slut efter den dagen. Mest i själen men också i kroppen förstås. Kokoro no kanashimi mo karada ni warui to omoimasu.

så här ser man ut dagen efter man gråtit sönder ögonen litegrann

jag var bara jäkligt trött den dan har jag för mig. saknade Yugo på jobbet.

Just ja, det var ju den dagen jag var till sjukhuset. För min huvudvärk. Genomgick en undersökning på 5 minuter kanske, vi förstod förstås högst hälften av vad vi försökte säga varandra och det slutade med att sjuksköyterskan sa - "ska vi skriva ut medicin?" Och så fick jag gå och hämta ut 5 piller som jag skulle använda "vid behov". Vilket är lite roligt eftersom jag har ont hela tiden i princip.

Trots att försäkringsbolaget varje gång försäkrar att de ska kunna prata engelska. Så är det att gå till sjukhus i Japan.

men jag mådde bra efteråt, att jag hade gjort det. och det blir ju lättare och lättare för varje gång även om det är rätt psykiskt uttröttande.

körsbärsblomningarna på G. En fin dag på egen hand men ensamheten starkare. Såg fram emot att få möta Yugo på kvällen efter jobbet men han skulle jobba längre så jag åkte hem på egen hand. Kommer inte ihåg vilken dag detta hände men dagen efter det hände samma sak varefter han ville ha lite tid för sig själv och jag fick åka hem ensam igen. Fast för tusan, det hände ju lite senare, just innan vi for till Takamatsu ... det kanske var den här natten som han skrämde livet ur mig genom att inte komma hem förrän halv fyra trots att han sagt klockan tolv. Utan att höra av sig. Två gånger kontaktade jag honom och han sa att "nu kommer jag hem". Mm, detta hände faktiskt två nätter. Ytterligare bråk och bara sårade känslor. Dålig sömn. Varje dag bråk, varje dag återförening, tro om att "nu är det löst". Och så igen och igen, och igen. Att jag var så väldigt känslig gjorde ju inte saken bättre.

men vad vi lärde känna varann på vägen

det ser så overkligt ut, och det är inte bara på bild det ser overkligt ut. det är helt enkelt overkligt vackert

dman blir faktiskt lite smått galen av att bara ha sig själv till slut, ingen annan att reflektera med. det är svårt att vara objektiv. bara mina tankar, min egen oro, längtan och besvikelse. i en annan stad där man inte känner någon annan

PÅ VÄG TILL TAKAMATSU MED BUSS

för Yugos MC-performance på Tama-sans skate-event

än en gång helt oförberedd på vad som skulle komma ske

en riktigt härlig bussresa var det

det som började så bra. så kommer vi fram, möter upp hans vän som vi ska få bo hos och som också håller i eventen som ska ske lördagen efter. känslig och trött. känns som att jag försvinner. finns jag fortfarande här? jag vet inte. konna kanji.

jag kände mig svag som ett litet barn inombords. mitt hjärta var som en liten böna. ögonen tyngda av allt gråt den senaste tiden. ville bara krama min mamma hårt. ytterligare bråk.

"sista resan tillsammans"

hade han inte det mest underliga boplats jag någonsin sett, Tama-san? vårat rum var som om det varit obebott i kanske 100 år. dessutom gick dörren inte att stänga så den slog i vinden lite då och då. råkallt. sov på golvet på en liten madrass. varje morgon skällde en spökhund (som jag kallade den eftersom det lät som att den skällde typ just precis utanför fönstret trots att det inte var möjligt med tanke på fysikens lagar)

Tama-sans rum ... med fönster in mot den lilla trädgården "mitt i". på nåt konstigt sätt kändes huset liksom ... obebott

men det allra underligaste var väl ändå självaste utanför huset.

öppna en stor "garageliknande" dörr av trä från en shoppingstreet och plötsligt är där en bostad

att komma rakt ut i detta på morgonen, ackompanjerat till ljudet av lite smått sagolik musik längs hela gatan var nästan spöklikt

ja, vad gjorde vi den dagen, lördagen, dagen för eventen? hittade det bästa udon-place jag någonsin besökt, åt kanske världens godaste tempura udon (men kanske också världens största!!?). gick till en park en liten stund men Yugo var bara stressad över sitt performance på kvällen, särskilt eftersom han inte skricvit klart det fullständigt. så jag gav honom lite tid för sig själlv och så gick jag runt lite på egen hand, bara vandrade kring i området.

vi gick till Tama-sans arbetsplats (han är proffs på att göra traditionella japanska crackers!!), så vi fick varsinna fantastiska, pratade lite med den andra kvinnan som jobbade där som jag först trodde var hans mamma ...

Tama-san är faktiskt väldigt trevlig

vi hann också gå till en väldigt local sento där jag inte kände mig särskilt välkommen faktiskt.

det var en mycket underlig dag måste jag säga. helt okej på något konstigt sätt, lite spöklik med en mycket sorgsen underton som ständigt försökte tryckas bort. vi hade pratat om att bryta upp kvällen innan i vårt bråk, även på morgonen hade jag frågat hur vi skulle göra, jag ville prata om det men han sa bara att "kan vi inte vänta tills efter eventen? kan vi inte bara försöka idag?"

vi var båda alldeles för trötta på att bråka. jag orkade bara inte bråka mer, orkade inte vara ledsen mer.

så jäkla svårt. liksom försöka låtsas som att allting var bra, både för hans och min skull. försöka hålla humöret uppe för att inte förstöra för hans performance, för att inte få mig själv att gå ner mig själv helt. han skulle bara veta hur mycket jag kämpade.

vi tog oss till eventen runt 8-snåret. jag såg fram emot det!

en liten klubb i en källare mitt i stan. förberedelser. fixa med ljud, ljus. jag och Tama-san körde team-work och fixade med DVD-er. Yugo höll sig för sig själv mestadels.

Tama-san till höger.

jag och Yugo smög oss iväg på middag senare under kvällen. sprang och sparkade mini-fotboll längs shopping-gatan. stannade till på en gata och kastade, sparkade, lekte baseball. jag var lycklig, samtidigt sorgsen. så underligt.

vi väntade in några av hans gamla vänner. cirkus 10 mötte vi upp dom inne på en convenience store, särskilt en av dom var helt galen. alla reagerade väldigt starkt på min ålder.

jag höll mig bara lugn. gjorde mitt bästa.

och så var det eventen. jag hade trevligt, pratade med massa japaner, såg skate-film, fick uppleva Yugo på scen. blev mer och mer trött ju längre kvällen framskred.

mindes Yugos ord - "säg till innan du når din gräns. jag kan ta dig hem när som helst."

och så när han ska ut med hela vängänget klockan 1 säger jag att jag vill fara hem. "snälla, kan du inte följa med. bara följ mig, och så sitter du och sover bredvid mig och sen åker vi hem tillsammans. högst en timme".

jag visste att det inte skulle bli så. jag var trött och ville sova. inte i ett hörn på en vild fest.

en liten stund uthärdade jag attt sitta där med ögonen stängda. men jag hade inga som helst krafter kvar. till sist sa jag att "Yugo, jag mår inte bra. jag vill gå ut." så han följde mig ut, jag ville vandra runt lite, han hängde efter mig trots att jag sa att han skullle gå tillbaka, han var orolig, "var ska du gå, snälla håll dig till det här området". till sist var jag tvungen att knuffa honom tillbaka för att han skulle gå. jag var ledsen.

igen.

besviken. det här går inte. det här går bara inte.

jag kom tillbaka efter en halvtimme ungefär. sa hejdå till gänget som skrek galet när jag kikade in för att ta avsked.

på vägen hem till Tama-sans hus var jag bara ledsen. Yugo försökte få mig att skratta men jag orkade inte mer. jag orkade inte vara ledsen. till sist sa han , när vi kom fram till dörren till huset.

"det finns nog ingen väg för oss. du kan inte förstå mitt liv." och så vidare.

jag kunde bara lugnt svara nej. jag grät inte den här gången. jag var bara. det kändes som sorg i mitt sinne. det var bara som att jag visste det.det fanns ingen annan väg.

så vi gjorde slut, där på shoppinggatan utanför Tama-sans hus.

Där lämnade han mig och återvände till sina vänner.

Den natten var det inte lätt att sova. Svårt att andas. såg det som min enda väg att återvända till sverige.

och så vaknar vi på morgonen. det verkar på hoonom som om ingenting hänt. jag är väldigt förvirrad.

jag säger precis som jag känner.

"gjorde vi inte slut igår?"

han ber så hemskt mycket om ursäkt. det minsta han vill är att göra slut. sagt i stundens hetta.

berättar senare att han hade väldigt kul i alla fall, gårdagsnatten.

vilket sårade mig med tanke på hur fruktansvärt jag mådde. hur lite hans ord uppenbarligen betytt för honom.

samtidigt vill jag göra ett till försök. vi har haft så fantastiska tider tillsammans. jag orkar inte bråka mer. jag orkar inte ta åt mig, orkar inte vara känslig. nu vill jag bara acceptera.

så på söndagen åkte vi hem. återigen helt slut, men lycklig igen.

helt hysterisk berg-och-dalbana.

det kändes jätteskönt att komma tillbaka till hemmet i Kyoto. vi köpte oss varsinn burgare, åkte hem och tittade på tv hela kvällen. det kändes skönt i mitt hjärta. jag var nöjd, och ville bara att det skulle kunna få fortsätta så ett tag till. ingen mer sorgsenhet på ett tag.

Tama-sans meddelande på söndagen, med den fina bilden!!

jag tycker min näsa var väldigt välporträtterad

det här var en fin dag. åtminstone första halvan. minns jag rätt hände det något på kvällen igen

eller det kanske inte var den kvällen nu när jag tänker efter

nej, det var ett tag jag verkligen inte orkade bråka mer. jag bara ... jag var så trött. så jag var så accepterande till mina känslor som jag bara kunde.

trots att jag kände mig ensam och ville träfa honom mer än kanske 1 timme per dygn

när jag köpte bindor maskerade biträdet dem med denna behändiga påse för att jag inte skulle behöva skämmas!

just ja. den kvällen hände det igen. jag hade varit jätteorolig för min mage under dagen, konstiga blödningar. bara mig själv att tala med.

och så skulle han så klart komma hem runt 11 har jag för mig.. ringer och säger att han ska bara ut och ta en öl med ... jag kommer inte ihåg. kommer hem klockan 12.

men självklart inte. vaknar nån gång mitt i natten. fortfarande inte hemma.

känner en känsla av deja-vú.

när han kommer hem är jag faktiskt helt hysterisk. har varit så rädd och orolig under dagen. känner att "den här mannen bryr sig inte om mig alls." så fel jag har haft. nu orkar jag inte mer.

morgonen därpå är jag helt förstörd igen. fast samtidigt med ett slags lugn. medan Yugo sover ger jag mig ut på en egen vandring. jag tänker inte vänta på att han vaknar.

ska jag vänta på honom vet jag att jag kommer att få vänta en evighet.

jag behöver tänka.

jag beger mig upp mot Higashiyama med Gary Numan i hörlurarna. börjar vandra upp längs berget. först känns det lite läskigt - "vilka farliga djur, insekter kan tänkas finnas här??"

lite spännande också, äventyr

helt fantastiskt tyst och lugnt och skönt

sådana platser finns ingenstans här i Tokyo

men så mötte jag denna man och då var det inte lika läskigt längre

jag tyckte dom här var lite mystiska. köttätande växt möjligen?

på något underligt sätt löste det sig igen

försök igen

day off. nu ska vi väl äntligen få vara tillsammans?

eller? man vet aldrig.

det började riktigt bra. fina promenader, TILLSAMMANS vid floden. bara tog det lugnt.

men självklart blev det problem på kvällen igen.

gav sig av för att göra ett ärende på egen hand. "blir tillbaka innan halv 7".

Redan innan han gett sig av visste jag att det inte skulle hända.

utan att höra av sig träffade han en gammal vän och gick ut för att ta några öl.

även detta löste sig ganska direkt, tack och lov.

jag fick höra hans förklaring varför.

han lovade mig att hädanefter alltid höra av sig om han så bara blir några minuter sen.

tack och lov har han hållt sitt löfte ända sedan dess

dagen efter var likväl day off!

vi gjorde n härlig utflykt till Nara i regnet

fick uppleva världens äldsta tempel i trä

vi fick också uppleva Nara-invånarnas vänlighet!

först fick vi låna ett paraply från en supermarket

sedan kom en kvinna på cykel och gav oss ett paraply i present

det här var ju en fin söndag helt klart

varmt och skönt

Kiyomizudera

helt overkligt

men den här kvällen har jag redan berättat om i mitt tidigare inlägg

om okonomiyaki-place och skrattig cykelfärd

vilket jäkla lov säger jag bara. vilken ironisk berg-och dalbana.