Jag har hopp

Livet är enbart inställningen.
Enbart.
Omständigheterna styr inte mig.
Jag tror att man kan vara lycklig och nöjd varje dag bara man bestämmer sig för det. Och kämpar.
Det är så enkelt men ändå så svårt. Jag lyckas glömma det gång på gång. Men nu börjar jag om igen.

När jag sitter och tittar igenom alla gamla bilder och söker efter äkta leenden så inser jag att jag varit ett olyckligt barn. Destruktiv, negativ, sorgsen. Trots att jag haft de bästa föräldrar man någonsin kan tänka sig. Det är intressant hur det kan bli. Och det är fantastiskt att jag kommit dit jag är idag.
Att jag varit så olycklig i mitt liv. Jag har inte förstått det själv. Eller vad är det jag inte har förstått ... jag har inte förstått att det funnits något annat.
Har haft så många destruktiva tankar, beteenden. På något vis måstat bygga mitt liv på rutin för att inte spåra ur, för att inte försvinna i panik, i meningslöshet, inte tappa kontrollen.
Kanske har mitt liv byggt mestadels på andra människors tillfredställande.
Vad gör man då när man plötsligt själv måste välja den rätta vägen?
Är det inte skrämmande så säg. Eller rättare sagt, Var.

Herregud vad konstigt det känns att titta på de gamla bilderna. För jag minns hur jag tänkte förr. Jag minns plötsligt den jag var.
Det är inte samma bilder jag ser nu som jag såg då. Och jag ser så mycket sorg och frustration i bilderna som jag inte ens förstod att jag hade.

Men dessa bilder nedan är bara hoppfulla.
Jag tror på dig Emma. Jag vet att du har kraften inom dig att vända. Att hela din sjuka kropp igen.