En regnig måndagskväll med huvudvärk, snurrighet, fotsvamp, annan svamp, nåt konstigt på tungan, ont i magen och säkert lite annat

Men herregud.
Jag kan inte fatta detta. Jag kan alltså inte förstå ...
Hur kan det komma sig att jag förbaske mig inte haft en filmkamera på snart ett år?!
Det är så att jag inte kan fatta det.
Jag tittar på de filmer jag tagit med mig från förr - allt gammalt material, alla gamla minnen.
Inser hur VERKLIGT destruktiv jag varit under den här tiden.
Jag har själv inte förrän nu insett hur fruktansvärt dåligt jag har mått, till och med de dagar jag tyckt att jag mått bra har inte ens varit i närheten av den trygghet, känsla av mening och tillfredställelse som jag kunde känna förr i världen.
Innan jag gick ut gymnasiet. Innan jag gick vilse ...
Hur kan jag ha gått så vilse att min kropp blivit så nedbruten som den är? Eller nedbruten och nedbruten ... den är inte frisk, inte på långa vägar och har inte varit det på länge.
Faktum är att jag fortfarande på senaste haft det ena symptomet efter det andra, av olika slag. Självklart skrämmer det. I munnen, utanför munnen, på fötterna, på kvinnliga ställen så att säga ...
I magen förstås.
I huvudet. På huvudet.
Men ska jag säga vad jag tror så tror jag att det än en gång är the work of The Stress. Precis som vanligt. Precis som alla gånger förr jag funderat på vad jag dratt på mig.
Tänker jag tillbaka på det här året kan jag inte förstå hur många destruktiva människor jag umgåtts med, hur mycket jag gjort som varit så destruktivt och illa mot mig själv, hur jag har behandlat mig själv som skit för att jag, nej jag vet inte. Jag tappade väl bort mig själv. Hade ingen aning längre vad jag var menad att göra. Hade ingen aning om hur jag skulle fylla det där stora jädra hålet inombords, hur??
Jag har gjort så jädra mycket destruktiv skit. Som jag får betala för nu i efterhand.
Tänker, tänker - hur kunde jag behandla mig själv så?? Hur kunde jag det?
Men det är ödet. Det var menat att bli så. Och det finns inget jag ångrar, för allting var ju menat att hända. Det finns ingen anledning att ångra. Det finns ingen anledning till svåra känslor angående det förflutna, för det är bara onödigt, det ger ingenting nödvändigt.
Det enda jag kan göra är att så gott som möjligt försöka reparera det jag åstadkommit.
Och det kommer att bli till det bästa jag någonsin gjort.

Det är ju bara för intressant hur ...
Nej. Jag finner inga ord. Jag kan inte beskriva hur mycket jag har fått uppleva hur stress, mental ohälsa påverkar kroppen, påverkar allting, driver en till vansinne, till den yttersta ohälsan.
Men mina kära, mina allra käraste hemma i Sverige (och Frankrike förstås), som jag håller närmast hjärtat av allt i hela världen - Att jag har tagit mig igenom detta, kämpat så in i helvete över min egen kapacitet, över det jag trodde var min yttersta kapacitet, att jag hållit näsan ovanför ytan under hela tiden och försökt göra det bästa av varje situation, trots att min själ varit så tyngd av meningslöshet att den sökt bekräftelse i destruktivitetens mörka fälla till guldkammare (vilket dramatiskt uttryck jag knåpade ihop där!!). Det är så att jag inte kan ... nej. Jag kommer nog aldrig förstå hur jag klarade av detta. Men det får mig att känna att jag kan klara av vad som helst.

Så underligt. Med ens blir allting så uppenbart.
Varför ville jag så desperat komma hit till Japan, i början?
Själen sökte desperat efter mening, något meningsfullt, något att fylla det tomma hålet med.
Det kändes meningsfullt att komma hit.
Trots att jag själv inte riktigt förstod varför jag ville det så intensivt där i början så förstår jag det helt och fullt nu.

If we care for nothing, we will care about nothing, and this applies as much to caring for ourselves as anything else. If we don't take care of ourselves or do things for ourselves, then by our actions we say we are worth nothing, and it should be no surprise that we feel worthless as a result!

Accept your fears and you will move past them.

I've heard that some people have a saying: "Pain is weakness leaving the body." If that's true, then fear is also weakness leaving the mind. So, go ahead and do what you're afraid you can't. It's not the way to an easy life, only a worthwhile one.