Jag borde ju egentligen inte börja skriva så här långt innan jag far. Men jag måste säga att det känns som att jag vill göra det ändå.
68, eller 67 dagar kvar nu, beroende på hur man ser det. (skaffade mig en nedräknings-kalender för några dagar sen .. eller ja, ett word-dokument ;))
Det är både jättelänge kvar, och samtidigt också väldigt nära. Men det jag mest av allt vill säga är att det just nu, mer än någonsin förr, känns så osannolikt att jag överhuvudtaget kommer iväg till Japan. Den här förbannade nackvärken ... yrseln, huvudvärken, och så oron som drar mig längre och längre ner. Jag trodde att jag hade lärt mig att hantera dom här förbaskade onda cirklarna.
Jag måste säga att det var länge sen jag tyckte att livet kändes så obehagligt skumt och skrämmande. Jag vaknar på nätterna och får för mig att livet egentligen har drivit med mig hela tiden. Någon sorts sådan känsla.
Min kropp är ju liksom förutsättningen för att jag ska kunna leva. Särskilt min hjärna. Jag vill ju få fortsätta vara jag, åtminstone några år till. Jag vill verkligen inte att mitt medvetande ska snurra iväg ut i världsrymden när det bara var 18 år sen jag föddes.
Ja, jag är rädd. Det är jag verkligen, och jag borde inte vara det för det finns ingen anledning. Jag borde inte sitta här vid datorn egentligen heller, jag skulle ju inte göra det hade jag sagt...!
Jag hoppas att jag kommer att se tillbaka på den här perioden av skit som något otroligt hoppfullt - det blev bättre även om det kändes som att jag alltid skulle känna så här. Ändå vågar jag inte tro. Jag vågar verkligen inte det. Tänk vad lätt det är att glida ner.
ungefär så här skulle man kunna säga att
mitt medvetande känns just nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar