Liten uppdatering

Man måste själv välja sina relationer.
Och det här året har jag verkligen valt med underliga ögon ...

Hittills har det i princip bara varit fina människor i grund och botten. Det är relationerna som har varit extremt komplicerade.
Till och med min kära vän Ingyu inser jag denna morgon att jag till sist måste bryta med. Jag måste.
För hur fin han än är, hur mycket han än vill hjälpa mig, finnas för mig, tänka sig in i mitt huvud - jag har inte insett hur mycket det tär på mig på samma gång, hur mycket last han lägger på mina axlar. Han kräver att jag ska göra samma sak för honom. Kräver att jag ska älska honom. Jag orkar inte älska med så stort hjärta när det fortfarande är så svårt i mitt huvud, med mina tankar.
Och i honom finns det fortfarande kvar djupa sår från allt skit som hänt, mycket mycket djupare än vad jag förstod. Som gräver i mig på samma gång.

Jag tror att för oss båda är det bäst att jag bryter relationen här.
Det måste bli så. För nu har jag inte kunnat sova mer än 3, 4 timmar på hela veckan.
Och huvudvärken är inte nådig. Men jag vet ju varför.

Jag tror jag skulle behöva att det inte hände i princip någonting i flera år hädanefter ........ (0_0)

jaha

Är det inte intressant tänker jag, hur man ställs inför prövningar.
Omständigheterna ska inte få styra mig, säger jag.
Och så ovanpå det faktum att jag har så ont i min kropp och särskilt mina ben att jag kan ta mig så pass till och från affären, och att min närmsta vän här i Japan nu vänt mig ryggen,
så fick jag veta idag att person X:s (inte jag självfallet, utan en viss lång mans) tumör på halsen kan vara cancer. Och jag kan inget annat göra än att be.

Jag måste iakta det som så. Det är prövningar som testar huruvida jag kan kämpa med min positivitet.

Men det är rent ut sagt så förbannat jävla skitsvårt att det är inte sant.
Men jag tänker inte ge upp.

Jag har hopp

Livet är enbart inställningen.
Enbart.
Omständigheterna styr inte mig.
Jag tror att man kan vara lycklig och nöjd varje dag bara man bestämmer sig för det. Och kämpar.
Det är så enkelt men ändå så svårt. Jag lyckas glömma det gång på gång. Men nu börjar jag om igen.

När jag sitter och tittar igenom alla gamla bilder och söker efter äkta leenden så inser jag att jag varit ett olyckligt barn. Destruktiv, negativ, sorgsen. Trots att jag haft de bästa föräldrar man någonsin kan tänka sig. Det är intressant hur det kan bli. Och det är fantastiskt att jag kommit dit jag är idag.
Att jag varit så olycklig i mitt liv. Jag har inte förstått det själv. Eller vad är det jag inte har förstått ... jag har inte förstått att det funnits något annat.
Har haft så många destruktiva tankar, beteenden. På något vis måstat bygga mitt liv på rutin för att inte spåra ur, för att inte försvinna i panik, i meningslöshet, inte tappa kontrollen.
Kanske har mitt liv byggt mestadels på andra människors tillfredställande.
Vad gör man då när man plötsligt själv måste välja den rätta vägen?
Är det inte skrämmande så säg. Eller rättare sagt, Var.

Herregud vad konstigt det känns att titta på de gamla bilderna. För jag minns hur jag tänkte förr. Jag minns plötsligt den jag var.
Det är inte samma bilder jag ser nu som jag såg då. Och jag ser så mycket sorg och frustration i bilderna som jag inte ens förstod att jag hade.

Men dessa bilder nedan är bara hoppfulla.
Jag tror på dig Emma. Jag vet att du har kraften inom dig att vända. Att hela din sjuka kropp igen.

finns det något som kan rädda mig

Emma, du är stark. Även om du faller för 100:e gången, ställ dig upp igen. För du är stark. Jag tror på dig. Jag vet att du klarar det. Jag vet att du klarar det. Alla gör vi misstag. Du klarar det. Du klarar det.

Ställ dig upp!!
Känn ensamheten, känn saknaden!
Påminn dig själv om att
Du Behöver Inte Destruktiviteten
Du Behöver Inte Utfyllnaden
För det ger dig ingenting konstruktivt
Det ger dig Ingenting

Emma!!
Du klarar det.

Tittade bland alla gamla bilder.

Älskade Uguisudani. Du förblir alltid i mitt hjärta
















Älskade Kyoto

Idag, ännu en dag

Vad gör man när man än en gång är på väg att tappa greppet, tappa hoppet om att kroppen ska få må bra igen?

Man går inte ut och köper sötsaker,

Man skriver inte ett meddelande till någon som man egentligen inte borde skriva till,

Man lägger sig inte ner och tycker synd om sig själv och gråter,

Man tar sig själv samman, övertygar sig själv till 100% att kroppen kommer att bli frisk och

DANSAR
!!!!!!!!!!!!!!!!

Ännu en dag

Och så kom jobbet tillbaks igen. Haha.

Men livets mening verkar vara lika lätt att tappa bort som ett nyfunnet mjällkorn i en snöhög ...
Och då hänger kroppen med.

När kommer jag någonsin hitta min väg

Hur någon kan lura en till att ta ett sådant otroligt viktigt beslut, att säga att bara jag gör det ena eller andra så får jag jobbet (inget konstigt eller olagligt, bara väldigt stort), bara för att testa en och sedan säga att man inte räcker till är för mig obegripligt ...
Nu blir det problematiskt kan man ju säga.

Men men. Det finns inget att göra åt. Det blev till en värdefull lärdom och insikt.

Så var man utan jobb innan man ens hade börjat på riktig. Känner sig otillräcklig men vet att -
Jag gjorde mitt allra allra bästa. Bättre hade jag inte kunnat göra. Det är verkligen ingenting att älta.

Men att bli lurad är ju aldrig kul.

Jag kan säga som så att det är inte lätt att först sova 4 timmar, kliva upp klockan sju, flyta genom havet av Tokyo-bor en timme på väg till skolan, jämsides med dagens lektioner springa fram och tillbaka till skolans kontor och postkontoret för att fixa med visumproblem ~~
För att sedan direkt efter det dras in i det nya jobbet (!!!!!) - HUR kom det sig att jag plötsligt blivit TANDSKÖTERSKA?!?!
Ja de är intressant ... och herregud så otroligt svårt. Sitta i receptionen, välkomna patienterna, hantera diverse kort hit och dit, fixa med försäkringar (förstås allting i KANJI, både skriva och läsa), boka nya tider, bokföra ~~
Sedan inte nog med DET - ALLT som ingår i att vara TANDSKÖTERSKA!!!
ALLT! Och då menar jag ALLT.
Det hade ju varit nog så svårt på SVENSKA ... tycker jag.
Och allt detta har jag fått lära mig idag, på 5 timmar. Eller lärt och lärt ...

VILKEN UTMANING!!!

Det är härligt när det vänder, även om det tar tid

Huvudvärken börjar te sig Riktigt Bra på senaste!!! (^O^)/
Känns fantastiskt. Det bådar gott.

Dock har jag dragit på mig bland annat en infektion bak i tungan, allergisk reaktion på fötterna av ett par sandaler jag hade förrut ... går fortfarande till gynekolog (men det börjar komma på bättringsvägen med det nu!), fått tillbaka mitt atopiska eksem på ena hälen, haha ... vilket har kostat en del pengar men jag är glad att jag har kollat upp allting nu! Och jag måste säga att man blir hårdhudad av att genomgå den ena behandlingen efter den andra på egen hand här i Japan ... att exempelvis gå till gynekolog hemma i Sverige kommer hädanefter vara en barnlek!!
Bland annat fått en slang upp i urinröret var ju trevligt!!!!
Jag kan säga som så att det är bekvämast att göra urinprov efter den månadsenliga cykeln är avklarad ...........

Men det är i alla fall det man får ta när man utsätter kroppen för sådan stress. Det kan inte hålla på i all evighet.
Men att min huvudvärk stegvis lämnar mig bådar så gott att allting annat får stå i skuggan.

En regnig måndagskväll med huvudvärk, snurrighet, fotsvamp, annan svamp, nåt konstigt på tungan, ont i magen och säkert lite annat

Men herregud.
Jag kan inte fatta detta. Jag kan alltså inte förstå ...
Hur kan det komma sig att jag förbaske mig inte haft en filmkamera på snart ett år?!
Det är så att jag inte kan fatta det.
Jag tittar på de filmer jag tagit med mig från förr - allt gammalt material, alla gamla minnen.
Inser hur VERKLIGT destruktiv jag varit under den här tiden.
Jag har själv inte förrän nu insett hur fruktansvärt dåligt jag har mått, till och med de dagar jag tyckt att jag mått bra har inte ens varit i närheten av den trygghet, känsla av mening och tillfredställelse som jag kunde känna förr i världen.
Innan jag gick ut gymnasiet. Innan jag gick vilse ...
Hur kan jag ha gått så vilse att min kropp blivit så nedbruten som den är? Eller nedbruten och nedbruten ... den är inte frisk, inte på långa vägar och har inte varit det på länge.
Faktum är att jag fortfarande på senaste haft det ena symptomet efter det andra, av olika slag. Självklart skrämmer det. I munnen, utanför munnen, på fötterna, på kvinnliga ställen så att säga ...
I magen förstås.
I huvudet. På huvudet.
Men ska jag säga vad jag tror så tror jag att det än en gång är the work of The Stress. Precis som vanligt. Precis som alla gånger förr jag funderat på vad jag dratt på mig.
Tänker jag tillbaka på det här året kan jag inte förstå hur många destruktiva människor jag umgåtts med, hur mycket jag gjort som varit så destruktivt och illa mot mig själv, hur jag har behandlat mig själv som skit för att jag, nej jag vet inte. Jag tappade väl bort mig själv. Hade ingen aning längre vad jag var menad att göra. Hade ingen aning om hur jag skulle fylla det där stora jädra hålet inombords, hur??
Jag har gjort så jädra mycket destruktiv skit. Som jag får betala för nu i efterhand.
Tänker, tänker - hur kunde jag behandla mig själv så?? Hur kunde jag det?
Men det är ödet. Det var menat att bli så. Och det finns inget jag ångrar, för allting var ju menat att hända. Det finns ingen anledning att ångra. Det finns ingen anledning till svåra känslor angående det förflutna, för det är bara onödigt, det ger ingenting nödvändigt.
Det enda jag kan göra är att så gott som möjligt försöka reparera det jag åstadkommit.
Och det kommer att bli till det bästa jag någonsin gjort.

Det är ju bara för intressant hur ...
Nej. Jag finner inga ord. Jag kan inte beskriva hur mycket jag har fått uppleva hur stress, mental ohälsa påverkar kroppen, påverkar allting, driver en till vansinne, till den yttersta ohälsan.
Men mina kära, mina allra käraste hemma i Sverige (och Frankrike förstås), som jag håller närmast hjärtat av allt i hela världen - Att jag har tagit mig igenom detta, kämpat så in i helvete över min egen kapacitet, över det jag trodde var min yttersta kapacitet, att jag hållit näsan ovanför ytan under hela tiden och försökt göra det bästa av varje situation, trots att min själ varit så tyngd av meningslöshet att den sökt bekräftelse i destruktivitetens mörka fälla till guldkammare (vilket dramatiskt uttryck jag knåpade ihop där!!). Det är så att jag inte kan ... nej. Jag kommer nog aldrig förstå hur jag klarade av detta. Men det får mig att känna att jag kan klara av vad som helst.

Så underligt. Med ens blir allting så uppenbart.
Varför ville jag så desperat komma hit till Japan, i början?
Själen sökte desperat efter mening, något meningsfullt, något att fylla det tomma hålet med.
Det kändes meningsfullt att komma hit.
Trots att jag själv inte riktigt förstod varför jag ville det så intensivt där i början så förstår jag det helt och fullt nu.

If we care for nothing, we will care about nothing, and this applies as much to caring for ourselves as anything else. If we don't take care of ourselves or do things for ourselves, then by our actions we say we are worth nothing, and it should be no surprise that we feel worthless as a result!

Accept your fears and you will move past them.

I've heard that some people have a saying: "Pain is weakness leaving the body." If that's true, then fear is also weakness leaving the mind. So, go ahead and do what you're afraid you can't. It's not the way to an easy life, only a worthwhile one.