kanske den största vändpunkten

Jag är inte ensam.

Jag bara känner mig väldigt väldigt ensam. Och vilsen.

Samtidigt som jag på något sätt känner att jag nu tvingats göra det som jag gått runt och velat så länge. Jag känner mig alldeles, alldeles fri. Jag känner mig lugn. Det finns ingenting jag måste känna, ingenting jag måste göra.

Vi har gjort slut.
-

Till en början, fruktansvärt. Ångest.

Jag gjorde något dumt. Samtidigt så var det ju på något sätt också alldeles rätt. För det var meningen att det skulle bli så här. Hela tiden.

Det var första gången jag på allvar FÖRSÖKT kräkas med mening. Med en tandborste.
För att straffa mig själv. Ångesten fann inga gränser.

Men sedan.

Sov 12 timmar inatt. Har gått, gått och gått i princip hela dagen idag.

Det var meningen att det skulle bli så här. För det känns som att något har släppt.
Och av någon konstig anledning känner jag mig mer hemma här nu än jag någonsin gjort tidigare. Jag känner mig lugnare, tryggare.
Samtidigt inte.
Samtidigt ja.
Samtidigt nej.

här nedan är en liten film även om det ser helt svart ut
*

















kines















klass















kouenji med skotte















korean





























det var fint väder den morgonen














finn ett fel





























jag har besökt 7 olika stadsdelar idag
till fots