tankar om sömnlöshet

Jag förstår egentligen inte vad det är jag är rädd för. Med det här med sömnen ... det är fruktansvärt att den allra viktigaste vilan ska bli det största stressmomentet.

Vad är det jag är rädd för ... jag måste bena i det här. För det första tror jag inte att jag riktigt låter det komma fram, att jag faktiskt också är väldigt sorgsen och behöver bearbeta uppbrytningen med Yugo. Det finns där inne, ligger där och vilar förstås.

Sen så ... är jag ju rädd för en massa saker. Man blir ju helt knäpp av att inte få sova. Det är så mycket man kan åstadkomma när man får sova ordentligt. Och det är så mycket man inte kan åstadkomma när man inte gör det.
Man får så jäkla pissiga förutsättningar när man inte sover.

Det är det som skrämmer mig. Jag vill inte ha ont i min kropp, jag vill inte vara snurrig, jag vill inte vara jättetrött, jag vill inte känna mig ledsen och deppig och sömnig och sorgsen och frustrerad och kraftlös. Det är det som händer när man inte får sova.
Men hur komma över denna rädsla ... det är inte lätt. Egentligen är det ju så enkelt, jag menar vila och sova gör man ju när man är trött. Kroppen ska ju ta hand om det där själv.
Och så är det nånting som inte funkar som det ska.

Sen är det ju så djävulskt frustrerande när jag verkligen vill sova och så hör jag hur nån börjar prata och skratta här utanför eller spela tv-spel eller titta på tv ... jag skulle behöva min egen plats i det här skedet i mitt liv skulle jag tro. En lugn plats där jag får vara ifred.

Samtidigt är detta den enda trygghet jag har i princip.

Sen undrar jag på tal om ingenting varför jag varje morgon vaknar exakt klockan 6.15?!?! Det är förjäkligt underligt ... jag undrar om det är nåt ljud som kommer just då varje morgon eller vad tusan ...

Nej men i alla fall. Det jag är rädd för är att förstöra min kropp. Och så är det så mycket jag vill göra, som jag inte kan göra om det fortsätter så här. Det är så fruktansvärt att tänka så.