Visions of Livet

det finns ingenting att vara rädd för

2009-12-18T14:46:00.005+01:00

Jag vill inte ha något ärofyllt jobb där jag tjänar en massa pengar och får människors "respekt"

Jag vill inte ha en "god utbildning" som kommer att "leda till trygghet"

Jag vill inte vara omtyckt av alla runt omkring mig

Det finns ingenting som jag kan "äga". Det är bara jag själv som tror att jag gör det.

Jag kan köpa något för de papperslappar som vi kallar för 'pengar' men det kommer aldrig att bli "mitt"

Allt är förgängligt.

Och hur långt man än kommer i livet så blir man ändå aldrig nöjd om det inte kommer inifrån.

Man kommer aldrig sluta stressa om lugnet inte kommer inifrån. Det hjälper inte att dra ner på det som stressar en för det sitter bara inuti.

Det finns ingen lyckligare tid än nu. Ingen bättre tid än nu.

Jag vill inte ha en massa pengar

Inte andras acceptans

Jag vill bara vara lycklig

Inuti, som ett ljus

Som jag tror att det är menat att ett liv ska levas

2009-12-18T12:11:00.002+01:00

Jag kan verkligen inte få grepp om detta. Ofattbart. Det är det enda jag kan säga.

Jag har varit här i ett helt år.
Om knappt 4 dagar kommer jag inte att vara här längre.
Jag kommer inte att växla mellan 3 språk dagligen.
Jag kommer inte att befinna mig bland myllret av japaner konstant.
Jag kommer inte att åka tunnelbanan och tåget varje morgon och eftermiddag. Inte gå min vanliga väg förbi super-marketen, ramen-affären. Gå och köpa ett äpple.

Min mobil stängde vi av idag. Jag sa farväl till Linn.
Så alldeles underligt.

Ont i öronen idag

2009-12-17T09:48:00.003+01:00

Tänk om man skulle ligga på sin dödsbädd en dag, med tanken;
"Jag levde mitt liv för att få uppskattning av andra människor,
För att tillfredställa andra människor
Jag har levt i en utskuren mall av den människa som vårat samhälle tyckte att jag skulle vara
Som min omgivning förväntade sig att jag skulle vara
Som jag tolkade det att min omgivning förväntade sig att jag skulle vara
Alltid jobbat, stressat mot utsatta mål, tänkt att 'efter detta är avklarat så blir det bra'
'efter detta är avklarat så får jag vila'
Men i den stunden som man avklarat det ena, kom det inte alltid direkt någonting annat?
Det sätt jag egentligen velat leva på har känts för skrämmande
Som om det inte vore möjligt att leva så. Som om det inte vore möjligt att göra det.
Varför levde jag inte så."

Jag måste bryta mig loss.

God natt

2009-12-16T14:09:00.004+01:00

Jag känner mig väldigt lycklig.
Den medvetna närvaron och kärleken till livet i alla dess former är svaret på allt.
Det spelar ingen roll var man är, vad man gör, vad man har. Man uppskattar bara att få finnas till.
Jag tränar och övar varje sekund på detta fantastiska tillstånd.

Det är jag som har kontroll över mitt liv. Det finns ingen väg som är rätt eller fel. Det finns ingen tur eller otur. Det är jag som skapar rörelsen, riktningen.

Det har verkligen hänt mycket bara de senaste dagarna. Livet förändras. Hela tiden.
Det enda som finns är just här och nu. Och det är ju fulländat precis så.

har jag inte alltid älskat att skriva knasiga berättelser

2009-12-16T13:21:00.003+01:00

Det var en gång ett rum. Vid första anblicken kunde man tro att där bodde ingen, men faktum är att det gjorde det faktiskt.

I rummet bodde en kvinna, men man såg ytterst sällan till henne. Hon brukade hålla till på de mörkaste ställena så hon skulle slippa synas. Till exempel under bardisken.

Men var det verkligen så? var det många som undrade. Hade hon hållit till under bardisken hade vi ju lagt märke till henne, sa de. Jag skakade på huvudet. När jag märkte att de inte förstod vad jag menade sade jag; "Vill man inte bli upptäckt så blir man inte upptäckt."

Vem var denna kvinna?

Fram till denna dag är det ingen som vet. Inte ens hennes namn är det någon som känner till.

Men faktum är att en dag var det en man som fick syn på henne, utanför sitt rum. I ett annat rum.

Faktum är att hon befann sig i hans rum.

"Vad gör du här?", frågade han med ett uttryck av förundran. "Vem är du?"

En liten stund av tystnad följdes av svaret som löd; "Jag vet inte"

Svaret

2009-12-15T06:27:00.003+01:00

Jag har inte varit så här djupt lycklig på länge.
När man älskar så finns det ingen rädsla! Ingen rädsla. Jag känner mig inte rädd nu. Jag tränar, jag övar på det. Men det är så lätt att glömma bort kärleken i ett samhälle där man får allt serverat för sig. Där allting går i en sådan fart att man inte hinner stanna upp och tänka efter.
Träden, himlen, maten som jag får på mitt "bord", vattnet, människorna runt omkring mig. Jag själv.
Det är ju kärlek. Älskar man inte så finner man konstant nya problem. Klagar på allt. Känner sig ensam.
Allt är fulländat, precis som det är nu. Jag är fulländad.

Jag ska öva på kärlek varje sekund. Det tar tid men det är så värt det så jag skulle vilja tatuera in det på min hand.

Har varit på sjukhuset i princip hela dagen idag. Undersökte anledningen till att mina ben gjort så fruktansvärt ont - röntgade mina ben och min rygg och -
A-ha!

Så här ser min ryggrad ut framifrån. Jag har alltså haft scolios i många herrans år utan att veta om det.
Snacka om att jag blev chockad när jag fick se röntgenbilden!!!!!! :O
Men när doktorn berättade att det inte är så farligt så blev jag lugn. Jag känner mig mycket nöjd och glad. Tänk, vad mycket som förklaras av detta! Alla gånger som jag haft sådana problem med att sitta länge för att benen börjar göra så otroligt ont, exempelvis på bilresor - här har vi ju orsaken! Gud så intressant.
Undrar om jag haft det ända sen jag var liten eller om det blivit så med tiden ... läkarn sa att jag troligen haft det sedan barnsben men jag undrar verkligen.
Tyvärr går det inte att göra någonting åt men då får så vara! Det är ändå någonting speciellt att ha en ryggrad som har en form som inte så många andra har ;) Den är ju jag! Migränen är också en del av mig. Alla "negativa" sidor vill jag omfamna.

Sedan var läkarn den bästa läkare jag någonsin mött tror jag! Jag blev lite kär i honom! Hehe =^) Så trevlig och brydd om patienten. Känner mig mycket lyckligt lottad att jag fått träffa en sådan läkare, hittills vete tusan om det har hänt. Skulle vara Mediha i såna fall!

Var snäll och älska dig själv precis så som du är och allt omkring dig precis som det är! <3 Det är den sanna lyckan. Tror Jag.

2009-12-14T09:43:00.003+01:00

Det kanske låter sorgligt men det är bara ett faktum. Att växa upp som den "duktiga flickan" med dålig självkänsla och negativ syn på livet, leder till en självbild som är självdestruktiv.
Jag har ju faktiskt brytit ner min kropp. Åh, den har så lite krafter kvar. Jag har ont precis överallt. Musklerna är alldeles ömma. Är iskall, har blå fingernaglar. Känner hjärtat slå fastän jag bara ligger i sängen.
Och när jag hade ångest som värst i somras sprang jag sönder mina ben ... jag insåg inte min egen kapacitet.
Och det har ju ingenting med var i världen jag är. Det har med min självsyn att göra. Mina tankar om mig själv.

Gud vad det är svårt att göra sig fri från en självbild baserad på prestation. Den finns där konstant. Svävar bakom mig som en skugga, ett moln. "Gör du inte bäst ifrån dig så får du inte beröm och uppskattning och vad är du då värd?! Bara en liten tjockis som ingen vill ha!"
Det tankesätt man vuxit upp med tar förvånansvärt lång tid att ändra på. Men det går. Jag ska vara ett levande bevis på att det går. Jag vet att det går.

Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa.
Men jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv.

Lite senare;
Idag har varit den kanske mest skrämmande dagen när det gäller min kroppsliga kondition. Benen smärtade något fruktansvärt, kändes flera kilo tyngre, det var nästan omöjligt att gå. Smalbenen domnade av.
Jag vill skriva om detta - jag vill berätta min historia. För jag vet hur vanligt det är. Att bli - "Utbränd". Och det är så förjävligt sorgligt, det är så förbaskat sorgligt. ÄR DET SÅ HÄR VI VILL LEVA VÅRA LIV?
Att vi har helt tappat kärleken. Kärleken till Livet, kärleken till naturen, träden, gräset, himlen, havet - mest av allt oss själva. Vi springer runt som för att försöka få oss själva att glömma bort någonting som vi skalat bort - kärleken. Den som finns överallt.

Jag har gått och spänt min kropp, alltså HELA kroppen, under en väldigt lång tid. Inte bara nacke och axlar utan HELA. Blev orolig förr när jag skulle gå på toa och slappnade av "mellangärdet" eller vad man kallar det, för det gjorde så jädra ont och började krampa. Men det är väl inte konstigt när man spänner det konstant.
Får ryckningar och så i musklerna ibland. Världen gungar, gungar. Ibland känns kroppen så frånvarande. Iskall, sedan plötsligt alldeles varm. Kroppen är helt ur balans. Den förstår ingenting.

Allting för att bli omtyckt av människorna runt omkring en.
Till vilken nytta?

fin söndag

2009-12-13T04:02:00.002+01:00

Nej, idag känner jag mig på hugget.
Den hemska huvudvärken har gett med sig ganska bra -det här blir bra känner jag. Mår bra idag. Känner mig lugn i själen. Till våren ska jag läsa film. Vill göra film på egen hand också. Har så många idéer, så mycket jag vill säga. Hur kommer det sig att jag tappar det så ofta, det är underligt. Jag tappar tron på min kapacitet lätt.

Klockan är visserligen bara tolv på förmiddagen men har redan hunnit med mycket! Gick ut i Asakusa-vimlet, hittade intressanta julklappar, vykort, talade med en "träsnidare", köpte mig inte bara en chokladdoppad banan utan också en honungsdoppad riskaks-pinne och till sist en pannkaka med bönkräm! Idag har det verkligen njutits av Japans läckerheter.
Ikväll ska jag dessutom äta middag med Ida Ågrahn från min gamla klass som är här ett tag och modellar!! Ska bli jättekul - jag bjöd henne hit till Asakusa och ska ta henne till en izakaya har jag tänkt.

Ska plugga inför alla prov som täcker hela nästa vecka! Fortsätta sålla bland kläder och småkrafs som jag har ;) Vilka minnen ska man spara - vilka ska man inte spara. Vilka minnen finns sparade inuti mig.

Glad 3:e advent allihopa :) <3

EN VECKA KVAR

2009-12-12T02:44:00.004+01:00

Happ, och så har jag insett anledningen till att jag har haft så ont i öronen, bak runt nacken och uppe i pannan - det är ju mina käkar ....... plus nacken förstås men det är ju givet.

Dock käkarna .. har jag inte riktigt övervägt tidigare. Men nu när jag tänker på det så minns jag när jag var hos tandläkarn för nån månad sedan och skulle hålla munnen öppen - det gick förbaske mig inte att hålla den uppe länge alltså, utan att det kändes för svagt och gjorde ont. Gör väldigt ont att öppna munnen nu. Går hela vägen upp till öronen och ... det intressanta var att efter att ha tränat käkarna litegrann alldeles nyss så såg jag dubbelt en lång stund!!

Jag hoppas verkligen att det är dagliga spänningar och inte nattliga för vete fasiken hur jag ska hjälpa det då. Om jag typ gnisslar tänder eller nåt sånt på nätterna menar jag.

Nej men jag får bara försöka att tänka på att slappna av i käkarna hela tiden och se vad som händer.

Gud vad jag har mått dåligt tänker jag. Jag mediterade just, visualiserade allt som hänt i Uguisudani, hur jag fram tills bara för några dagar sedan fortfarande hade honom i tankarna - som något fint. HUR ÄR DETTA MÖJLIGT?!

I allt svärtat samvete, naivitet, sorg, ensamhet - herregud det fortsätter ju i all evinnerlighet. Mörker, bara mörker. Hur kan man inte själv fatta att någonting är mörker?!
När jag tänker på det så har jag enbart mörka minnen med honom. Inte ett enda fint minne. För jag mådde konstant dåligt. Konstant dåligt samvete.
Hur förbanne mig kunde jag vilja STANNA I DET?!! Det är ju ....
Och så tänker jag - det var ju så han ville ha det. Inte mitt mående men han ville ända från början ha situationen som sådan. Han övervägde inte ens något annat.
Gud jag känner mig så ... mentalt antastad. Även om han menade väl många gånger så gick allting precis enligt hans vilja.
Folk som vet att de kan få vad de vill ha vet ni ...
Jag har ingen aning om vad av det han sa som var sant.

Men det är ju över nu Emma, det är ju över.

Ska till Ebisu Garden idag tillsammans med Linn och hennes kompis. Det ska bli trevligt! Hade dock varit ännu trevligare om jag inte hade haft så jädra ont i pannan och öronen och kände mig helknäpp i huvudet, men jag vet ju varför.

Får gå runt som Janne Schaffer och vagga med käkarna från sida till sida =D HAHA!

Undrar om jag skulle få blickar eller hur ;) Som om man inte får nog för att man är viting ...

njuter av tiden!

2009-12-11T05:48:00.003+01:00

Jag mar ganska bra idag.
Jag har insett att jag desperat hallit fast vid mitt sar i hjartat alldeles for lange. D e t saret. Utan att jag fattat det sjalv. Lurat mig sjalv i all evinnerlighet. Hur kunde jag gora det.
Och jag har insett att den som jag trodde ville sara mig av avundsjuka faktiskt enbart har burit ett eget sar, kanske djupare an mitt eget, av att jag utsatt mig sjalv for destruktivitet sa lange. Det var bara darfor.

träning

2009-12-09T04:21:00.003+01:00

Jag kom att tänka på en sak denna morgon.
Det talas ju ofta om att har man ett mål, något att sträva mot, en dröm, så klarar man vad som helst. Då mår man bra. Väldigt förenklat.

Men handlar det inte egentligen mer om att visualisera för sin hjärna att man är på väg någonstans? Att man visualiserar målet för sin hjärna, hjärnan uppfattar det som verklighet och det utsöndras ... ja, nu är jag ju inte bra på den rent kemiska biten men ... någonting som gör att man mår bra utsöndras.

Det vill säga. Är man väldigt medveten om skillnaden mellan sina känslor, verkligheten och hur man kan påverka sin egen hjärna, så kan man ju egentligen visualisera istället för att "göra". Exempelvis, detta destruktiva förhållande som jag haft. Då kunde jag ju ännu inte separera mina känslor från verkligheten riktigt ordentligt. Det var väldigt väldigt mycket ångest.

Men istället för att träffas på riktigt så visualiserar jag bara bilden av honom framför mig. Och så känner jag mig glad. Jag visualiserar att jag skickar ett meddelande istället för att göra det på riktigt. Förr tyckte jag det kändes oerhört sorgligt att tänka så men det är ju inte det. Inte nu.

Det spelar ju ingen roll vad man visualiserar egentligen eller hur. Bara man känner att det ger en något. Hjärnan är så lättlurad så.
Jag visualiserar mannen som jag inte träffat på länge, jag visualiserar hur ska jag klippa mitt hår (även om jag kanske inte kommer göra det ens), jag visualiserar filmen jag ska göra, jag visualiserar hur det känns i kroppen när den är frisk ....

en balans

2009-12-07T07:29:00.003+01:00

Man skulle kunna säga att jag har återfötts. Det känns nästan som så.

Men jag tror att jag har gjort en lite för ordentlig djupdykning i mitt eget psyke. Jag har nästan helt separerat mig från mina känslor - jag uppmärksammar sedan den där dagen, alla mina känslor som reaktioner på faktiska psykologiska/från hjärnan utsända signaler av olika anledningar - det här beror på det här, det där beror på det där. Det är på ett sätt som att ha insett vad livet handlar om - jag vill utmana min hjärna, utnyttja dess kraft, jag känner mig knappast rädd för något.

Samtidigt känns just det skrämmande. Jag har börjat analysera allting ur ett psykologiskt perspektiv. Jag ifrågasätter Allting.
Jag är en organism. Den mänskliga Hjärnan är fullkomligt fantastisk. Hur kunde det bli en sådan fantastisk sammansättning av en ren slump?
Jag kan påverka min hjärna med en annan del av min hjärna att tycka om saker som "jag" "inte tycker om"
Men vem är då "jag"?
Jag är en ytterst föränderlig organism.
Och så vidare ......

Jag tror det är väldigt bra för mig att komma ifrån djupdykningar i mina känslor, att få lite perspektiv på dem och se dem för vad de egentligen är. Att förstå min egen hjärna - hur fullkomligt fantastisk den är och hur jag, med hjälp av att få den att föreställa sig saker, kan påverka mitt liv så otroligt mycket. Sedan jag börjat lura min hjärna att min kropp är frisk har jag banne mig varit piggare än jag varit på väldigt länge. Huvudvärk har jag väl i princip inte heller, förutom litegrann av antibiotikan.
Samtidigt ....
Samtidigt så måste jag få balans i detta. För jag tror jag kommer bli lite knäpp om jag fortsätter så här.
Det snurrar de mest djupa filosofiska tankar i mitt huvud dygnet runt. Och de gör mig inte stressad men väldigt ...... Jag vet inte. Det känns läskigt. Det är så stort allting. Universum. Liv och Icke-liv. Jag vill vara medveten om livet men inte riktigt så här medveten kanske.
Man blir så ensam på något vis.
Vilken underlig människa jag är alltså. Hoppar från den ena extrema kanten till den andra. Det verkar ju vara min grej lite det. Jag kan inte riktigt vara i "mitten". Bara "vara".
Som "Alla andra människor".

David Bowie ska få vara min förebild en liten stund.
Jag ska träna på att få balans.

Idag hade jag rött läppstift bara för skojs skull.
Och jag insåg dessutom att det är 100% upp till mig att skapa mitt eget liv, med det menar jag leva det som jag vill leva det. Utforska mitt eget liv. Välja mina relationer. Stå upp för mig själv och det jag tycker, tänker, vill. Det finns ju verkligen Ingenting att skämmas för.
Tänk det som ett spel. Det är ett experiment. En utmaning.

ja

2009-12-05T10:38:00.003+01:00

Gud, det ÄR ju därför. Det ÄR ju därför.
Det är därför jag är sjuk. Överallt.

För jag har själv gjort mig själv sjuk.
Jag har fått min hjärna att tro att jag är sjuk genom min oro, och så har jag rent fysiskt
BLIVIT sjuk.

Det är helt fantastiskt. Hjärnan är helt fantastisk. Man lurar sin egen hjärna med sin egen hjärna ......
Mitt liv har förändrats så otroligt bara sedan igårkväll.
Det är så intressant också för jag har ju hört och läst detta många många gånger i mitt liv men aldrig på riktigt INSETT att det ÄR ju verkligen så.

Jag utmanar min egen hjärna.
Säger jag till den att jag är frisk så blir jag frisk.
Fantiserar jag om att jag är frisk så blir jag frisk.
Fantiserar jag om fina känslor så tror min hjärna att jag faktiskt upplever det på riktigt.
Jag är trots allt enbart en organism.
Liv.

Jag börjar bli så djup så det är nästan läskigt på ett sätt ibland. Jag förstår verkligen varför filosofer, tänkare, vetenskapsmän och konstnärer ofta blir galna till sist. Man analyserar den mänskliga hjärnan så att man blir galen.
Helst vill jag inte bli galen. Men det skrämmer mig inte heller.

en liten stund senare ~~

2009-12-04T12:18:00.003+01:00

Skrev inlägget nedan för bara kanske någon timme sedan men så hände det plötsligt någonting. Efter att jag skrivit.

Det är ju bara känsla. Allt är ju bara en känsla.
Ångesten är bara en känsla. En ytterst subjektiv reaktion på någonting som jag upplever runt omkring mig. Och en total djupdykning i den känslan.
Inser man det till 100% så är ju faktiskt INGENTING direkt skrämmande.
Det är självklart samtidigt som det är precis tvärt emot mitt eget tidigare levnadssätt.

På ett sätt känns det alldeles lugnt när jag tänker så. Och på ett sätt känns det i sig som det kanske underligaste befinnande jag någonsin upplevt. Känslorna är så logiska. De är så baserade på instinkt, på uppfostran, på tidigare upplevelser. Känslan är ju inte verkligheten.

Jag tog en dusch alldeles nyss och insåg att även ljumskarna gör ont. Där har vi även lymfkörtlar.
Och så tänkte jag på lymfarna på halsen
och i nacken som gör ont
Och så tänkte jag på en viss persons tumör på halsen
Och så tänkte jag på andra sjukdomar som kan ha med det och göra
Och så tänkte jag ~~

Ja. Det är verkligen typiskt mig.
Och så känner man hur hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir kortare - man spänner sig.
Man får ångest.
Och så tänkte jag ~~
Det är ju bara en känsla. Ångesten är en känsla. Min hjärna får för sig att jag är jättesjuk. Att jag kanske till och med ska dö, snart, nu. Eftersom det är på det jag tänker - det är dit som mina tankar vandrat. Den mänskliga hjärnan är fantastisk men samtidigt är den också lite efterbliven...
Den kan inte skilja på tankar och verklighet helt och fullt.

Vad är verkligheten? Jag står i duschen. Jag har lite ont. Finns det något jag behöver tänka på? Något jag behöver göra?
Egentligen inte.
Förutom att ta hand om mig själv.

Ett annat exempel.
Jag ligger i sängen och vill sova. Men det är någon som stör i rummet bredvid.
Sedan, gud vad tankarna DIREKT flyger iväg.
Gud, vad han stör ... varför tänker han inte på att jag måste sova?!?
Varför pratar han så här sent?!
Åh vad alla skiter i mig ~~
Åh vad ensam jag är ~~
Får jag inte sova så kommer jag bli ~~
bla bla bla
och det kommer sluta med att jag till sist är så hjärndöd att jag inte kan tänka ordentligt och det kommer aldrig gå att reparera och ---

Är det inte fantastiskt. Hur man kan tänka.
Den kanske intressantaste inbillningen av alla - Jag kan inte sova när han pratar.
Varför skulle jag inte kunna det? För att det är en vana att tänka så, för jag varvar upp mig så förbannat varje gång att det självklart inte går att sova.
Men det är väl klart det går att sova. Tänk på djur som kan sova var som helst när som helst.
Och sover jag inte så gör det heller ingenting så länge man älskar sig själv oavsett. För då spelar det ju ingen roll om man är trött och inte klarar provet dagen efter eller om man inte känner att man kan kommunicera ordentligt. Det spelar ju ingen roll. För jag är bra i alla fall.

Ett annat exempel.
Jag ska välja något att äta. Åh vad jag vill välja det där goda jordnötsmörsfyllda brödet istället för något som är riktigt bra för min kropp.
Men varför dras jag till det så extremt?
Det är bara en känsla. Det beror på att min kropp är van att få socker och fett när den har ångest.
Man kan vända på det också och fråga sig, varför vill jag välja att äta för lite för att gå ner i vikt?
Det är också bara en känsla. En reaktion på att jag inbillat mig att jag skulle vara lyckligare av att vara smal och ha hårda beniga axlar.

Tänker man så så blir ju allting så enkelt. Samtidigt så blir livet lite som en kemisk formel.
Det är ju så logiskt allting

ännu en liten insikt

2009-12-04T10:11:00.005+01:00

Herregud, jag är ju ......

Jag måste verkligen ..... fortfarande avsky mig själv alltså. Fortfarande.

Jag är ju förbanne mig stenhård med mig själv.

Jag kan på något vis inte förlåta mig själv.

Jag vet inte hur man ska ta hand om sig själv. Jag kan bara inte.

Jo, jag kan visst. Jag vet att jag kan.

Det är bara så sorgligt att jag ...

Jag vet inte.

Har väl aldrig riktigt kunnat det, men haft så fina människor runt mig. Som vetat mitt bästa. Som alltid lyft mig.

Man inser ju hur lite man brytt sig om sig själv när man har

infektion i halsen,

svullna onda halsmandlar,

svullna lymfkörtlar på halsen, eller om det är muskler jag vet inte .... varmt och ont

huvudvärk varje dag (som dock är mycket bättre än den var förr),

svidande torra ögon,

stela käkar,

yrsel,

muskelvärk och stelhet i axlar, armar och nacke så det bara knakar när jag roterar på den, så ont så ont ...

smärta i rygg,

höfter som gör ont när jag sitter och går och när man håller handen mot så känner man hur det är något som hoppar ur led eller nåt liknande,

trolig inflammation i både lår och smalben ...

smalben som ibland gör så ont så de domnar av när jag går (även om det har blivit lite bättre dom senaste dagarna)

samma sak med fötterna,

tarmar som är helt ur lag och som ibland gör så helvetiskt ont,

magkatarr som bränner och gör ont (dock inte så farligt),

har så otroligt lätt till tårar.

Låg 6 timmar i sängen igår innan jag äntligen somnade.

Var bara tvungen att skriva det där. För det är tungt att bära det själv just nu.

Tänk om jag skulle kunna hjälpa åtminstone en människa att slippa detta. Tänk.

Gud vad ska jag göra. Gud hjälp mig.

Hjälp mig att älska mig själv. Hjälp mig att slippa ångesten.

Jag vet att jag klarar det men det är bara så jäkla svårt. Och det är ju lögn att säga att det kommer att lösa sig bara för att jag åker hem, för det är ju bara i mig själv.

Men det blir lättare för mig att vila. Jag kommer tillbaka till dem jag älskar på riktigt.

Det är så svårt att vara ensam med detta. Och nu är jag verkligen nästan helt ensam. För jag har varit tvungen att bryta de destruktiva relationer jag haft.

Det är så lätt att manipulera en människa som inte vet sitt eget värde.

Varför är jag så ensam egentligen?

Därför att jag kan inte ta hand om mig själv. Jag varken litar på mig själv eller älskar mig själv.

En sån vill man väl inte hänga ihop med. Och en sån känner man sig väl inte trygg med när man blir sjuk.

För jag håller inte löften till mig själv och jag behandlar inte mig själv väl.

Gud jag inser detta nu. Jag bryter löften till mig själv konstant. Det är därför det är så skrämmande allting.

Det är verkligen den ultimata prövningen. Det är inte länge kvar men jag simmar så pass med näsan ovanför vattenytan.

Men det jag är bra på är i alla fall att

inte ge upp.

Nu får du börja ta hand om dig själv Emma. För så här kan du inte leva.

Det är svårare att ta sig ur destruktiviteten än att stanna kvar i den.

Det är förbaskat förbannat skitsvårt,

Ju längre ner man kommit desto svårare,

Men när man tagit sig därifrån.

Då är man -

Jag kan inte komma på något ord. Det är bara en känsla. Jag kan inte hitta ordet.

Jag är inte perfekt. Jag blir aldrig perfekt. Och det är inte det som är meningen heller.

Nu är jag ~~

2009-12-03T01:26:00.003+01:00

Det finns många anledningar till att jag gör det så svårt för mig själv. Att jag har så lätt för att må dåligt.
Men två stora faktorer är följande

Jag har alltid haft så svårt att göra skillnad på känslor och verklighet

Jag är så svag, tycker synd om mig själv alldeles för mycket och är i grunden väldigt negativ.

Det blir väl så när man växer upp utan större svårigheter i en ombäddad tillvaro. Men det är ju mitt eget fel på sätt och vis.
Det är ödet. Med ödet menar jag att det finns ju ingenting att göra åt saken. Det enda som finns är ju nu.

Tänk exempelvis om jag inte hade kunnat fara någonstans framöver. Jag var tvungen att jobba utifrån de förutsättningar som jag har just nu. Även om jag vore sjuk så skulle jag vara tvungen.

Att vara uppväxt i det land som är nummer två på listan av bekvämaste land att bo i i hela världen, kan man ju dra slutsatsen att resultatet inte är en lyckligare människa.

Har sovit kanske i genomsnitt 4 timmar per natt i två veckor nu. Sjukdomar hit och dit. Ny medicin, prov som hägrar. En relation som måste brytas en gång för alla.
Tänkte stanna hemma från skolan idag men jag ska banne mig fara. Har ont i huvudet och är trött som ......
Nej se där. Nu börjar man igen, med klagan. "Åh vad det är synd om mig"
Det är inte synd om mig.

Nej nu ska jag fara till skolan.
Det regnar idag. Grått.

Ja. Kanske är det därför som jag ville stanna kvar här också. På något sätt fortfarande inte kan släppa den här platsen. För att det är så här livet är på riktigt. Utanför den vadderade tryggheten.
Samtidigt, är det inte förbaskat att ... nej jag vet inte.
Är det inte lite idioti i att kämpa så länge att man är i bristningsgränsen, att förstöra sin kropp när den skulle kunna få vila? Jag vet faktiskt inte. Kanske skulle det också vara möjligt att ta sig upp på egen hand.
Det är ju det där. Valmöjligheterna.
Livet.

det blir inte bra när man inte får sova

2009-12-01T08:53:00.004+01:00

Hur kommer det sig att jag håller på så här fortfarande ...

Har så ont i mina ben, i mina fötter, rygg, axlar och nacke och armar är inte att tala om ... huvudet, förstås. Som en nervbomb,
Har sovit så dåligt den här veckan. Är helt slut.
Har haft stort jädra prov hela förmiddagen. Efter en insomnia-natt som kanske fick sin ände runt 3-tiden eller så.

Var till sjukhuset nyss. Fick förkylnings-antibiotika och några andra konstiga piller för mina svullna halsmandlar och lymfkörtlarna.
Får jag svamp igen av detta så blir jag ............................

Hur kommer det sig att jag, efter att ha klarat det så bra, inte kan sluta med mina jävla förbannade destruktiva beteenden som ger mig sådan ångest efteråt
Till exempel att vandra förbi en viss persons jobb, desperat längtande efter att någon ska hålla mina iskalla händer, eller äta upp en hel chokladpåse i ett enda svep samtidigt som tårarna rinner och man fortsätter att stoppa in i munnen och tugga trots att man börjar må illa
Hur kommer det sig att jag kämpar så otroligt otroligt hårt med min inställning, konstant, med mina tankar, med mina framtidsplaner, att jag kommit så långt, och ändå ...........
Ändå så kommer det dagar då jag faller hårt som en sten i marken.
Ändå så får jag för mig att jag kommer att jag kommer att kollapsa åtminstone en gång varje dag - att jag ska gå under, att min hjärna ska kortslutas av stress och brist på sömn.
Och så kämpa - kämpa, kämpa kämpa. Ta sig upp igen.
Jag har ju gjort det så många gånger förr. Men fortfarande är jag inte på långa vägar läkt.
Särskilt inte om jag inte får sova.

Det var ju så himla bra ett tag. Vad var det jag hade då ...
Jag flyttade hit till Asakusa. Flyttade bort från det destruktiva, började om på nytt. Började få sömnen att fungera riktigt bra, med tidiga morgnar och kvällar. Det var så tyst och lugnt här. Så fridfullt för själ och hjärna.
Fick in bra rutiner med mat och hela den biten. Gick ner i vikt (och det är ju verkligen min akilles-häl. Som om jag verkligen skulle behöva det ... det gör jag inte. Ändå ...)
Och så kom plötsligt smärtan i kroppen. I benen, ryggen, överallt. Kunde inte längre gå mina älskade promenader. Stress och rädsla. Återigen ångest. Nya människor flyttade in i huset - stegvis försvann känslan av den lugna, trygga återhämtningsplatsen. Stökigt på nätterna, hög dundermusik och det ena med det andra.
Och så stegvis de destruktiva beteendena återigen ... ja men visst är det så. Så stegvis det har gått. Och sömnen följer med. Delvis det, delvis att jag inte får tystnad. Och så måste jag upp tidigt även om folk i huset väljer att sluta ljudas kring 2 på natten. Och då kan man ju säga som så att själen är inte avslappnad när man legat i sängen i kanske 4 timmar och vänt och vridit på sig.
Gud vad det smyger sig på. Så slugt det är.

Jag måste få tillbaka rutinerna. Jag får inte vara rädd. Det kommer ordna sig.
Det du måste göra Emma är att varje gång du är på väg in i en destruktiv handling, reflektera över hur du kommer att känna dig efter du gjort det. När du svikit dig själv igen. Du vet ju att det alltid är samma. Alltid. Även om det känns som att du inte kan stå ut - det kommer bli ännu värre sen om du gör det.
Glöm inte ångesten över att svika dina egna löften Emma.

Gud hjälp mig. Jag måste få vila. Jag orkar inte falla ensam igen. Det gör för ont.
Jag orkar inte kämpa mer med alla som jag älskar på andra sidan jorden.
Vill bara sova.

Jag vill så gärna tycka om mig själv. Och jag kämpar så hårt, det gör jag verkligen. Varje dag, varje minut.
Jag vill så gärna älska mig själv, acceptera mig själv även om jag inte har en tunn kropp
Jag vet. Jag är trött, det är bara det. Jag är så trött. Så trött på att vara så långt borta från alla som jag älskar. Så trött på att vara stressad. Så trött på att gå an som om livet vore en tävling.
Det är inte detta livet är till för. Livet är en gåva. Varje sekund är värdefull.

Jag önskar att jag kunde hjälpa någon annan så jag slapp ha mitt egna brustna hjärta i fokus dagen lång.
Önskar att jag hade en elgitarr. Önskar att jag kunde spela och sprida ett budskap om liv och frid. Om storleken av universum. Jämfört med universum är jag -
- ingenting.
Och ändå i min egen värld är jag allt.

2009-11-29T11:49:00.000+01:00

Liten uppdatering

2009-11-27T01:05:00.005+01:00

Man måste själv välja sina relationer.
Och det här året har jag verkligen valt med underliga ögon ...

Hittills har det i princip bara varit fina människor i grund och botten. Det är relationerna som har varit extremt komplicerade.
Till och med min kära vän Ingyu inser jag denna morgon att jag till sist måste bryta med. Jag måste.
För hur fin han än är, hur mycket han än vill hjälpa mig, finnas för mig, tänka sig in i mitt huvud - jag har inte insett hur mycket det tär på mig på samma gång, hur mycket last han lägger på mina axlar. Han kräver att jag ska göra samma sak för honom. Kräver att jag ska älska honom. Jag orkar inte älska med så stort hjärta när det fortfarande är så svårt i mitt huvud, med mina tankar.
Och i honom finns det fortfarande kvar djupa sår från allt skit som hänt, mycket mycket djupare än vad jag förstod. Som gräver i mig på samma gång.

Jag tror att för oss båda är det bäst att jag bryter relationen här.
Det måste bli så. För nu har jag inte kunnat sova mer än 3, 4 timmar på hela veckan.
Och huvudvärken är inte nådig. Men jag vet ju varför.

Jag tror jag skulle behöva att det inte hände i princip någonting i flera år hädanefter ........ (0_0)

jaha

2009-11-25T11:52:00.004+01:00

Är det inte intressant tänker jag, hur man ställs inför prövningar.
Omständigheterna ska inte få styra mig, säger jag.
Och så ovanpå det faktum att jag har så ont i min kropp och särskilt mina ben att jag kan ta mig så pass till och från affären, och att min närmsta vän här i Japan nu vänt mig ryggen,
så fick jag veta idag att person X:s (inte jag självfallet, utan en viss lång mans) tumör på halsen kan vara cancer. Och jag kan inget annat göra än att be.

Jag måste iakta det som så. Det är prövningar som testar huruvida jag kan kämpa med min positivitet.

Men det är rent ut sagt så förbannat jävla skitsvårt att det är inte sant.
Men jag tänker inte ge upp.

Jag har hopp

2009-11-24T08:17:00.005+01:00

Livet är enbart inställningen.
Enbart.
Omständigheterna styr inte mig.
Jag tror att man kan vara lycklig och nöjd varje dag bara man bestämmer sig för det. Och kämpar.
Det är så enkelt men ändå så svårt. Jag lyckas glömma det gång på gång. Men nu börjar jag om igen.

När jag sitter och tittar igenom alla gamla bilder och söker efter äkta leenden så inser jag att jag varit ett olyckligt barn. Destruktiv, negativ, sorgsen. Trots att jag haft de bästa föräldrar man någonsin kan tänka sig. Det är intressant hur det kan bli. Och det är fantastiskt att jag kommit dit jag är idag.
Att jag varit så olycklig i mitt liv. Jag har inte förstått det själv. Eller vad är det jag inte har förstått ... jag har inte förstått att det funnits något annat.
Har haft så många destruktiva tankar, beteenden. På något vis måstat bygga mitt liv på rutin för att inte spåra ur, för att inte försvinna i panik, i meningslöshet, inte tappa kontrollen.
Kanske har mitt liv byggt mestadels på andra människors tillfredställande.
Vad gör man då när man plötsligt själv måste välja den rätta vägen?
Är det inte skrämmande så säg. Eller rättare sagt, Var.

Herregud vad konstigt det känns att titta på de gamla bilderna. För jag minns hur jag tänkte förr. Jag minns plötsligt den jag var.
Det är inte samma bilder jag ser nu som jag såg då. Och jag ser så mycket sorg och frustration i bilderna som jag inte ens förstod att jag hade.

Men dessa bilder nedan är bara hoppfulla.
Jag tror på dig Emma. Jag vet att du har kraften inom dig att vända. Att hela din sjuka kropp igen.

finns det något som kan rädda mig

2009-11-23T05:15:00.002+01:00

Emma, du är stark. Även om du faller för 100:e gången, ställ dig upp igen. För du är stark. Jag tror på dig. Jag vet att du klarar det. Jag vet att du klarar det. Alla gör vi misstag. Du klarar det. Du klarar det.

Ställ dig upp!!
Känn ensamheten, känn saknaden!
Påminn dig själv om att
Du Behöver Inte Destruktiviteten
Du Behöver Inte Utfyllnaden
För det ger dig ingenting konstruktivt
Det ger dig Ingenting

Emma!!
Du klarar det.

2009-11-21T10:52:00.008+01:00

Tittade bland alla gamla bilder.

Älskade Uguisudani. Du förblir alltid i mitt hjärta

Älskade Kyoto

Idag, ännu en dag

2009-11-20T14:14:00.003+01:00

Vad gör man när man än en gång är på väg att tappa greppet, tappa hoppet om att kroppen ska få må bra igen?

Man går inte ut och köper sötsaker,

Man skriver inte ett meddelande till någon som man egentligen inte borde skriva till,

Man lägger sig inte ner och tycker synd om sig själv och gråter,

Man tar sig själv samman, övertygar sig själv till 100% att kroppen kommer att bli frisk och

DANSAR
!!!!!!!!!!!!!!!!

Ännu en dag

2009-11-15T06:53:00.003+01:00

Och så kom jobbet tillbaks igen. Haha.

Men livets mening verkar vara lika lätt att tappa bort som ett nyfunnet mjällkorn i en snöhög ...
Och då hänger kroppen med.

När kommer jag någonsin hitta min väg

2009-11-12T11:27:00.003+01:00

Hur någon kan lura en till att ta ett sådant otroligt viktigt beslut, att säga att bara jag gör det ena eller andra så får jag jobbet (inget konstigt eller olagligt, bara väldigt stort), bara för att testa en och sedan säga att man inte räcker till är för mig obegripligt ...
Nu blir det problematiskt kan man ju säga.

Men men. Det finns inget att göra åt. Det blev till en värdefull lärdom och insikt.

Så var man utan jobb innan man ens hade börjat på riktig. Känner sig otillräcklig men vet att -
Jag gjorde mitt allra allra bästa. Bättre hade jag inte kunnat göra. Det är verkligen ingenting att älta.

Men att bli lurad är ju aldrig kul.

2009-11-09T12:42:00.003+01:00

Jag kan säga som så att det är inte lätt att först sova 4 timmar, kliva upp klockan sju, flyta genom havet av Tokyo-bor en timme på väg till skolan, jämsides med dagens lektioner springa fram och tillbaka till skolans kontor och postkontoret för att fixa med visumproblem ~~
För att sedan direkt efter det dras in i det nya jobbet (!!!!!) - HUR kom det sig att jag plötsligt blivit TANDSKÖTERSKA?!?!
Ja de är intressant ... och herregud så otroligt svårt. Sitta i receptionen, välkomna patienterna, hantera diverse kort hit och dit, fixa med försäkringar (förstås allting i KANJI, både skriva och läsa), boka nya tider, bokföra ~~
Sedan inte nog med DET - ALLT som ingår i att vara TANDSKÖTERSKA!!!
ALLT! Och då menar jag ALLT.
Det hade ju varit nog så svårt på SVENSKA ... tycker jag.
Och allt detta har jag fått lära mig idag, på 5 timmar. Eller lärt och lärt ...

VILKEN UTMANING!!!

Det är härligt när det vänder, även om det tar tid

2009-11-05T06:16:00.003+01:00

Huvudvärken börjar te sig Riktigt Bra på senaste!!! (^O^)/
Känns fantastiskt. Det bådar gott.

Dock har jag dragit på mig bland annat en infektion bak i tungan, allergisk reaktion på fötterna av ett par sandaler jag hade förrut ... går fortfarande till gynekolog (men det börjar komma på bättringsvägen med det nu!), fått tillbaka mitt atopiska eksem på ena hälen, haha ... vilket har kostat en del pengar men jag är glad att jag har kollat upp allting nu! Och jag måste säga att man blir hårdhudad av att genomgå den ena behandlingen efter den andra på egen hand här i Japan ... att exempelvis gå till gynekolog hemma i Sverige kommer hädanefter vara en barnlek!!
Bland annat fått en slang upp i urinröret var ju trevligt!!!!
Jag kan säga som så att det är bekvämast att göra urinprov efter den månadsenliga cykeln är avklarad ...........

Men det är i alla fall det man får ta när man utsätter kroppen för sådan stress. Det kan inte hålla på i all evighet.
Men att min huvudvärk stegvis lämnar mig bådar så gott att allting annat får stå i skuggan.

En regnig måndagskväll med huvudvärk, snurrighet, fotsvamp, annan svamp, nåt konstigt på tungan, ont i magen och säkert lite annat

2009-11-02T11:49:00.005+01:00

Men herregud.
Jag kan inte fatta detta. Jag kan alltså inte förstå ...
Hur kan det komma sig att jag förbaske mig inte haft en filmkamera på snart ett år?!
Det är så att jag inte kan fatta det.
Jag tittar på de filmer jag tagit med mig från förr - allt gammalt material, alla gamla minnen.
Inser hur VERKLIGT destruktiv jag varit under den här tiden.
Jag har själv inte förrän nu insett hur fruktansvärt dåligt jag har mått, till och med de dagar jag tyckt att jag mått bra har inte ens varit i närheten av den trygghet, känsla av mening och tillfredställelse som jag kunde känna förr i världen.
Innan jag gick ut gymnasiet. Innan jag gick vilse ...
Hur kan jag ha gått så vilse att min kropp blivit så nedbruten som den är? Eller nedbruten och nedbruten ... den är inte frisk, inte på långa vägar och har inte varit det på länge.
Faktum är att jag fortfarande på senaste haft det ena symptomet efter det andra, av olika slag. Självklart skrämmer det. I munnen, utanför munnen, på fötterna, på kvinnliga ställen så att säga ...
I magen förstås.
I huvudet. På huvudet.
Men ska jag säga vad jag tror så tror jag att det än en gång är the work of The Stress. Precis som vanligt. Precis som alla gånger förr jag funderat på vad jag dratt på mig.
Tänker jag tillbaka på det här året kan jag inte förstå hur många destruktiva människor jag umgåtts med, hur mycket jag gjort som varit så destruktivt och illa mot mig själv, hur jag har behandlat mig själv som skit för att jag, nej jag vet inte. Jag tappade väl bort mig själv. Hade ingen aning längre vad jag var menad att göra. Hade ingen aning om hur jag skulle fylla det där stora jädra hålet inombords, hur??
Jag har gjort så jädra mycket destruktiv skit. Som jag får betala för nu i efterhand.
Tänker, tänker - hur kunde jag behandla mig själv så?? Hur kunde jag det?
Men det är ödet. Det var menat att bli så. Och det finns inget jag ångrar, för allting var ju menat att hända. Det finns ingen anledning att ångra. Det finns ingen anledning till svåra känslor angående det förflutna, för det är bara onödigt, det ger ingenting nödvändigt.
Det enda jag kan göra är att så gott som möjligt försöka reparera det jag åstadkommit.
Och det kommer att bli till det bästa jag någonsin gjort.

Det är ju bara för intressant hur ...
Nej. Jag finner inga ord. Jag kan inte beskriva hur mycket jag har fått uppleva hur stress, mental ohälsa påverkar kroppen, påverkar allting, driver en till vansinne, till den yttersta ohälsan.
Men mina kära, mina allra käraste hemma i Sverige (och Frankrike förstås), som jag håller närmast hjärtat av allt i hela världen - Att jag har tagit mig igenom detta, kämpat så in i helvete över min egen kapacitet, över det jag trodde var min yttersta kapacitet, att jag hållit näsan ovanför ytan under hela tiden och försökt göra det bästa av varje situation, trots att min själ varit så tyngd av meningslöshet att den sökt bekräftelse i destruktivitetens mörka fälla till guldkammare (vilket dramatiskt uttryck jag knåpade ihop där!!). Det är så att jag inte kan ... nej. Jag kommer nog aldrig förstå hur jag klarade av detta. Men det får mig att känna att jag kan klara av vad som helst.

Så underligt. Med ens blir allting så uppenbart.
Varför ville jag så desperat komma hit till Japan, i början?
Själen sökte desperat efter mening, något meningsfullt, något att fylla det tomma hålet med.
Det kändes meningsfullt att komma hit.
Trots att jag själv inte riktigt förstod varför jag ville det så intensivt där i början så förstår jag det helt och fullt nu.

If we care for nothing, we will care about nothing, and this applies as much to caring for ourselves as anything else. If we don't take care of ourselves or do things for ourselves, then by our actions we say we are worth nothing, and it should be no surprise that we feel worthless as a result!

Accept your fears and you will move past them.

I've heard that some people have a saying: "Pain is weakness leaving the body." If that's true, then fear is also weakness leaving the mind. So, go ahead and do what you're afraid you can't. It's not the way to an easy life, only a worthwhile one.

En snabbis

2009-10-31T01:18:00.003+01:00

Jag måste bara säga, Gud vad jag älskar det här stället!!!!! =D
Från mitt fönster räknat är det kanske högst en halvmeter till nästa trasiga husvägg, och jag har nästan alltjämt fönstret öppet, ser ingenting men hör rösterna från de som bor bredvid som om det vore från tv:n framför mig. Ibland lyckas jag vara hemma när en man duschar som alltid sjunger så vackert - jag blir så glad. "konnichiwa" hit och dit, glada hälsningar, andra bråkar och stojar, men allt som oftast är det verkligen helt kolugnt. Jag hade tur denna gång.

En liten konversation;
postbud av något slag- *knack knack* "Goddag. Goddag!! Goddag?!"
duschande man- "Jag duschar, så ~~"
postbud- "Ah, jag förstår. Tja, då kommer jag tillbaka senare. Ursäkta"
*en liten stund senare*
postbud- *knack knack* "Goddag!"
*en stund senare*
postbud - "Goddag?! Goddag!!!! Ursäkta?!"
Här hörde jag inte vad som hände ----
postbud- "Ah, ursäkta, ursäkta"
man- "Nej, ursäkta ursäkta"
Det här fortsatte ett tag ........~~
postbud- "Nej ursäkta, ursäkta så mycket. Tack så mycket!!"

Borde inte sitta vid datorn

2009-10-29T07:50:00.003+01:00

Ni får ursäkta mig återigen för min dåliga kommunicering den här veckan,
Sedan i tisdags har jag haft en konstant migrän som inte vill ge sig. Den är inte så himla stark men jag kan inte röra mig för snabbt och inte tänka för mycket ... ;)
Men jag tycker att det är ganska logiskt. För första gången på extremt lång tid får min själ lite lugn och ro, allting varvar ner, jag landar här i mitt nya hem ~~ då kommer det ju. Konstigare skulle det vara om ingenting hände efter en sådan här själsligt urjobbig tid.
Gud vad jag är glad att jag flyttade.

Jag måste bli vuxen nu. Kan inte hålla på och bete mig som en bäbis i all evighet.

PS-

2009-10-27T23:45:00.003+01:00

NU kom jag på vem gynekologen påminde så mycket om!!!!
Det var ju Mediha!!!!!!! XD

Både lite till utseendet och sättet ...
Hur hon, när undersökningen var över och jag låg med bräsade ben, ställde fråga på fråga om Sverige samtidigt som hon lutade sin armbåge mot mitt knä ~~ (^0^)

Nä nu måste jag springa till skolan!!!!

ja livet är då allt bra lustigt

2009-10-27T08:59:00.005+01:00

Är det inte lite lustigt att den här trevliga grabben som jobbar på ramen-stället här intill är exakt samma ålder som person x -> han har samma titel som tencho (boss på stället där han dessutom jobbar med att laga mat), och han har just gift sig ......
Och att han säger precis samma fras: "är det bara nånting, har du något problem eller vad som helst, kom till mig så hjälper jag dig"

Jag måste hålla mig långt bortaaaaaaaaaaaaaa~~
Haha .... ja herregud.

Hade det varit med i en film hade det ju bara varit för kliché!!
Ungefär som den där kvällen när jag såg den enorma stjärnan falla,
eller som när jag skickade mailet på tåget som kom tillbaka direkt några sekunder efter.

Jag tänker INTE bli intresserad av en upptagen man igen!!!!!!!!!
Dock har jag lovat att komma tillbaka eftersom han tvingade mig att inte betala (T^T)
Hohooo men är det då EN läxa jag lärt mig ordentligt .......... så är det ---
Nej jag vet inte (>_<) ~~ Herrejisses. Livet är intressant!
Men jag fick i alla fall gratis ramen som fyllde upp min mage till dubbel storlek ungefär!!!!!!!!

-
Sen var jag till ett mycket intressant sjukhus idag! Det var nästan som om jag hoppat tillbaks 10 år i min livstid till då jag, Jenny och Maria lekte - som om vi byggt upp något som skulle föreställa ett sjukhus i typ gillestugan ungefär. Det var mycket intressant ... men mycket bra och allting löste sig finfint!! =)
Edit; HAHAHAHA, Maria ändrade lite i beskrivningen där i slutet!!!!!! ;D XD Haha herregud .... tänkte inte ALLS på hur det framstod :D!!!

~~

2009-10-25T10:42:00.003+01:00

Nu bestäms målen. Vad vill jag jobba för? Vad vill jag uppnå?
På så sätt blir alla val så mycket enklare. Varje minut har betydelse. Jag tänker inte överlåta mitt liv till slumpen.

det är synd att jag har så få bilder av dig. för trots att det var skitjobbigt är det bara fina minnen som stannar kvar. det svåra är lärdom, insikt.
resultatet är styrka. som honung för Bamse.
med den skillnaden att dricka honung inte är särskilt påfrestande kanske ...

Finns det kärlek finns det ingen destruktivitet

2009-10-13T07:31:00.006+02:00

Jag nådde min botten.
Och jag tog mig upp igen.
Den natten. Det var något som hände.

Nu har jag kommit hem. Nu läker jag.
Faktum är att jag redan läkt riktigt väl.
Den dagen kom trots allt. Jag kan knappast förstå det.

Jag har funnit min väg. Det är så mycket jag insett.
Jag måste följa de val som jag gör.
Jag har insett att kärleken är med mig hela tiden. Och kärleken älskar allting med mig, och förlåter allting som jag gör, och vill enbart att jag ska vara lycklig och frisk.

Jag kräver inte mycket av livet. När man gått igenom en kris som denna inser vad det är man värdesätter egentligen.

adjö

mitt nya hem är som en dröm
men det har egentligen inte så mycket med platsen att göra

tv på rummet har man också!!!!!!!!!!!!

jag och Ingyu for på festival i shottahejti (stavningen där alltså ... är jag lite osäker på)

hitta meningen, älska sig själv

2009-10-08T07:06:00.004+02:00

När man har nått botten finns det ingen annan väg än upp.
Ingen annan väg än upp.

Därför lovar jag er, er som jag älskar, att jag ska bli lycklig. Jag ska älska mig själv, ta hand om mig själv. För er skull kommer jag att kämpa! Det är ett löfte som jag inte bryter. Jag tänker inte bryta löften längre. Jag tänker inte behandla mig själv som skit längre.
Jag tänker kämpa för dom som jag älskar, och som älskar mig.

Och jag kan inte förstå hur jag kan ha så fantastiska människor vid min sida,
Från och med idag kommer mitt liv att förändras.
För nu bryter jag inga löften mer
Det finns inget annat val.

Jag ska ta hand om mig själv som om jag vore er.
Jag ska se på mig själv som om jag vore er. Det kanske är det enda sättet att på riktigt förstå mitt eget värde.
Jag ska ta hand om mig själv som om jag vore er, för ni finns långt borta och kan inte hålla min hand. Men jag ska hålla min hand som om jag vore er. Ge mig själv det som ni skulle ge mig.
Jag lovar.

2009-10-06T11:47:00.002+02:00

här ska INTE tyckas synd om sig själv!

här ska åter stigas upp med nya krafter!

Blir liggande med lite urinvägsinflammation men med medicinen läker det och det kommer bli bra. Allt blir bra.

doushite darou

2009-10-05T09:29:00.001+02:00

fortsättning på det överdrivet privata

2009-10-02T15:12:00.003+02:00

Jag saknar dig

Jaså?? Vad tror du jag gör då?!
Jag spenderar varenda jävla minut att försöka låta bli att tänka på dig
Låta bli att känna smärtan av att inte ha dig vid min sida
När jag hade kunnat göra det till min uppgift att göra dig lycklig
När jag är i så förbannat behov av mening, sammanhang
Mitt i centrum av ensamheten
Spenderar varenda förbaskade minut med att försöka hålla tankarna på din närhet borta
En hand på mitt huvud när det gör så ont
Att sakna den beröringen, den oron och omtanken om mig
Konstant beskyddad
Trygghet, närhet
Att sakna det som om det vore luften jag behövde för att andas
Och du säger att du saknar mig.
När du har henne vid din sida.
När jag ligger här i sängen och huvudet värker så att jag bara vill fly ut ur min kropp
Jag skulle bli arg om jag inte vore så trött att jag knappt kan sitta upp just nu
Så det kanske är likväl.
Jäklar alltså ...

Ja, hur ska man hitta meningen. Vilken fantastisk resa, vilket äventyr mot ett fantastiskt liv. För jag vet att det kommer.
Det är bara att det tar sådan tid. Och det är så svårt, det är en sådan svår väg när man är som jag, när man är så kaotisk i sin personlighet.
Och så tänker jag på min familj och mina fantastiska vänner, obeskrivliga, som älskar och bryr sig om mig så mycket att jag inte finner några ord. Som finns på andra sidan jorden.

~~

2009-10-02T08:14:00.004+02:00

Hur kan man bara döpa ett meddelande till "Love is over"?!?!?!?
Hur kan man göra det?!?????????????

Jag tror att jag trillar av pinn ...

Vad ska jag ta mig till. Vad ska jag göra.
Var ska jag ta vägen.
Varför kan jag inte bestämma mig för någonting?

Varför är jag så otroligt dålig på att leva ordentligt?!?

Jag måste vara världens mest komplicerade person.
Med den meningen att jag gör livet otroligt mer komplicerat än det skulle behöva vara.
Livet är ju en fantastisk GÅVA FÖR FASIKEN!!
Vad är det jag håller på med egentligen ...

Hela mitt liv har varit en enda röra av kaotiska känslor.
En röra av kaos
Säg mig, hur ska jag gör för att orka.
När man inte vet vad man egentligen är här för?
Och varför måste det finnas en anledning?
Och varför måste man fokusera på all skit istället för allt fantastiskt?
Och varför ... varför

"jag förstår hur du känner
men det jag förstår minst av allt är
varför du inte vill göra den sista korta tid som är kvar till något fint
varför oroar du dig för ett sådant resultat
hur kunde jag skapa så mycket tid för oss, kämpa så hårt för att du inte skulle känna dig ensam
och trots det inte lyckas att ändra ditt tankesätt
varför vill du inte utnyttja den sista korta tiden som är kvar till att känna glädje och närhet
jag vill enbart skydda och vädja om den som jag tycker om
om så bara jag kan ge lite lycka så vill jag
under den lilla tid som finns kvar vill jag göra dig så lycklig som jag kan
men jag hade fel
jag hade fel
jag kan inte ändra på ditt tankesätt
du var alltid olycklig när jag inte fanns där
det är det enda som jag inte kan ge dig
jag är mannen som inte kan lova dig lycka
~~"
"i mitt liv kommer det inte komma några fler sådana här möten
jag skulle aldrig kunna stå ut med detta resultat en gång till"
Det som kom sedan är bara för tungt

Vad ensam och skörbar man blir i kärlekens vimmel
Det är bara ett enda stort kaos

Jag vill inte ha med sådan skörbar kärlek att göra på ett tag nu
Det gör för ont

"du frågar mig, hur kommer det sig att du lägger ned så mycket kraft och tid, men för mig är det i slutändan ändå inte nog
svaret är komplicerat men jag tror att du vet
får jag drömma så skulle jag verkligen önska att det räckte
verkligen verkligen verkligen
för jag förstår hur du tänker
men hur många gånger jag än försöker desperat att gå den vägen så misslyckas jag varenda gång
det som inte räcker för mig är inte det att du inte konstant finns vid min sida
det kräver jag verkligen inte
~~blablablablabla........
~~du har sagt så många gånger "det finns inget att göra åt"
verkligen???
det finns inget att göra åt??
du har bestämt alldeles själv. vem vill du vara med? henne. okej, jag förstår. jag kan ingenting göra.
jag vill också ställa en fråga. varför? hur kan du uttrycka en sådan känsla för mig men trots det går situationen inte att ändra?
trots det kommer du för alltid finnas vid hennes sida?
om hon skulle bli sjuk, om hon föder ditt barn, du finns alltid vid hennes sida
vid min sida finns det ingen
du uttrycker detta för mig
men till kvällen återvänder du till en annan kvinna
du vaknar tillsammans med en annan kvinna
jag är alldeles för trött nu. jag har ingen kraft kvar."

Jag tror det jag skrev i det meddelandet skulle kunna stå för det som alla "de andra kvinnorna" känner, våndas över
Vilka erfarenheter jag får. Jag är innerst inne väldigt tacksam över det.

Vilket drama. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag skriver det här här så att alla kan se.
Eller jo, jag har visst en aning om varför. Jag känner mig frukansvärt ensam med allt det här.

Idag, ännu en vändpunkt, ännu ett livsviktigt val

2009-09-30T15:58:00.004+02:00

Jag kan likväl säga som det är.

Under lite mer än en månads tid har jag blivit kär i en upptagen man. Och jag kan säga som så att det har varit bland det mest nedbrytande och svåraste jag upplevt.

Ja, hur kunde det bli så här.

Idag har jag för kanske 100ade gången bestämt mig för att avsluta det. Men det här gången känner jag mig säker på att jag kommer att klara det.

Varför skulle jag klara det den här gången - jag vet inte riktigt om det finns någon särskild anledning. Det behövdes bara tid, tid att inse, tid att tänka över, känna smärtan. Inse att det inte är möjligt på något sätt, överhuvudtaget.

Snarast möjligt flyttar jag härifrån. Flyttar ifrån byggnaden där han jobbar, flyttar ifrån lägenheten där jag aldrig får vara ifred - aldrig får vara fri från lögner, själviskhet och all stress som det innebär.

Jag har blivit jäkligt stark av det här känner jag. Och jag har lärt mig mer än jag trodde att jag kunde lära mig på 10 eller 20 år kanske. Ungefär.

Men vilket meddelande jag fick idag. Kanske det längsta mail jag någonsin fått.

Och det som stod skrivet kommer jag aldrig att glömma.

Däremot kommer jag hädanefter prioritera min hälsa på det bästa vis jag kan.

Ändå att jag, på egen hand, fått allt detta att ske. Allt, precis allt som hänt under denna tid. Det är ju så att jag inte kan fatta, inte förstå.

ett intressant liv

2009-09-27T06:51:00.005+02:00

H&M är sig likt även i Tokyo. Med skillnaden att man får köa utanför i 20 minuter för att komma in och att man där inne har en egen space på ungefär 1 kvadratdecimeter att röra sig på.

Hittade lite "gamla bilder" på Song's dator som jag snodde ;)
Jag är en riktig gynnare alltså.

I den här bildserien kan man tydligt se hur jobbig jag tycker att han är ibland. Särskilt i bild 2.

Nu var det länge sen jag skrev "ordentligt" här känns det som.

Vad är det som har hänt egentligen?

Jag vet faktiskt inte ens riktigt själv. Enormt omvälvande i alla fall.

Inte trodde man väl någonsin att kärlek och relationer skulle kunna vara så här otroligt frustrerande, svåra, paradoxala, komplicerade, när man var mindre... eller ja, bara för ett år sedan hade jag väl tittat på den nuvarande jag, fnyst och muttrat "varför håller hon på så här?? Är hon helt dum i huvudet?!?"

Man blir lite överraskad.

Annars, ja ... jag vart förkyld för första gången på hela tiden här, för en vecka sedan. Med tanke på hur nedsatt jag var redan innan så kan jag säga som så att min kropp är väldigt svag. Det finns inte mycket kraft i den alltså.

Däremot har jag än en gång tagit kraft till mig och tvingat mig själv trampa igen de sorgsna stigarna och trampa upp nya positiva stigar. En kan alltså inte fatta hur en KONSTANT glömmer att en måste KÄMPA för att faktiskt må bra. Det kommer inte bara.

Nej, det är ju så för mig. Jag absorberas så otroligt i allt som händer omkring mig, det är ju fantastiskt att det finns sådan drivkraft och känsla i mig men den fokuseras ständigt på fel saker. Här behövs ett ordentligt mål, något som jag kan fokusera allt jag har inom mig på och få det till att bli något av det, något konstruktivt, något som kan ge något till andra. Det är ju så.

hur gör man för att bli lycklig

2009-09-18T10:52:00.002+02:00

kommer aldrig glömma hur jag sprang i regnet

www.youtube.com/watch?v=QY60VAViupk

det blir bättre

2009-09-15T04:16:00.002+02:00

" 俺はダメかも。夢の中にずっとあなた泣くこと出てくる。"

måste kämpa

2009-09-13T15:16:00.002+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=4L_DQKCDgeM

"you never see animals going through the absurd and often horrible fooleries of magic and religion. dogs do not ritually urinate in the hope of persuading heaven to do the same and send down rain. asses do not bray a liturgy to cloudless skies. nor do cats attempt, by abstinence from cat's meat, to wheedle the feline spirits into benevolence. it is the price he has to pay for being intelligent but not, as yet, quite intelligent enough."

Aldos Huxley

Nu ta mig fasiken

2009-09-07T16:07:00.003+02:00

Jag är värd bättre än så här.
Jag är värd bättre än så här.

Ont i benet

2009-09-05T14:45:00.000+02:00

Det känns som att jag gjort slut med 3 olika män på mindre än två månader.

5 september

2009-09-05T06:41:00.002+02:00

Inget ansikte

2009-09-03T13:28:00.005+02:00

varför måste jag ta så otroligt många svåra beslut på så kort tid

Jag skulle kunna göra en film om varje dag denna vecka

2009-09-02T17:17:00.003+02:00

Kröp dom in i mitt huvud när dom skrev den här låten?
http://www.youtube.com/watch?v=XcAr48e2x68&feature=fvw
Jag undrar hur många gånger jag lyssnat på den här,
http://www.youtube.com/watch?v=n7ggJquImms

~~

2009-08-26T13:10:00.001+02:00

Det har hänt en del

2009-08-13T08:51:00.018+02:00

Det var en gång en tjej på 19 år som på en månad lärde sig så mycket om livet och människor och relationer och sig själv

att det är ju läckert att det får plats i huvudet. Inte konstigt att det gör ont.

Jag ska göra mitt bästa för att en gång för alla göra slut på ångesten som vilar i min kropp. Jag vet att det är möjligt.

drömvärlden börjar faktiskt bli till verklighet

Minowa

bento-affärn kommer för alltid förbli kult

kult

min älskade pumpa. jag glömmer dig aldrig.

Klimex. Vila i Frid.

Natchan.

Kamakura strand, rådgivet från den gifta man som jag är kär i.

;)

att dyka i vågorna var som att komma hem.

synd bara att det avslutades med att jag fick en manet på huvet.

det glömmer jag ju aldrig alltså ...

det var verkligen en underlig känsla att städa ur mitt hem. det blev helt tomt.

volontärjobbar på helgerna ;)

2009-08-13T07:58:00.005+02:00

fyrverkerier i Asakusa med Maria, Ingyu och hans vän vars namn jag glömde sekunden efter att jag blivit presenterad

det var inte lite folk när vi skulle återvända hemåt ...

long time no see

2009-08-10T15:23:00.003+02:00

Herregud. Det här har verkligen varit en helvild och galen dag. Det känns som att jag sprungit i princip hela dagen. Hela dagen alltså, från det att jag vinkade av Maria, Bill och Nils-Erik på Ueno Station klockan halv åtta på morgonen. Städat, tvättat, sprungit, tvättat, dry-cleanat, köpt saker, tvättat, sprungit, klättrat i trappor, städat ....

Gud. Jag har så otroligt mycket att berätta. Ja herre min jisses.

Man kanske inte ens kan säga så .. jag kan inte riktigt tänka klart.

Men nu har jag flyttat i alla fall.

köksmästarn --

när kommer jag tillbaka till verkligheten

2009-07-22T02:26:00.003+02:00

Nu har dom farit.

Dom här två senaste veckorna har varit så hysteriska att jag inte har kunnat hänga med. Jag kan inte fatta allt som har hänt.
Jag och Yugo gjorde slut,
jag har sovit vissa nätter ingenting, vissa nätter 12 timmar,
jag har fått veta att han som jag gillar och lagt ner så mycket kraft på att komma lite närmare har fru,
till sist fått veta att han jag ska flytta in med är kär i mig och vill vara min pojkvän.
Trots att han varit väldigt tydlig med att vi bara är vänner.

Och så har mamma och pappa både hunnit komma och fara. Det är ju helt overkligt.

och så igen

2009-07-19T04:15:00.002+02:00

Varför ska jag måsta ligga vaken 6 timmar på natten när mamma och pappa är här!?!?!?

Det är bara att gilla läget. Den här dagen kommer bli fantastisk för dom är här. :)

ps.

2009-07-18T14:51:00.002+02:00

Kom på en grej till;
Det är ju faktiskt inte konstigt alls att jag har fått sån huvudvärk igen. Den senaste veckan har jag varit helt otroligt stressad, mycket mer stressad än vad jag trott. Jag behöver bara titta på mitt rum för att inse det.
Jag tror jag måste gå till sento imorgon på morgonen.

ännu en dag

2009-07-18T13:53:00.004+02:00

Jag klarar mig.
Och jag kan fortfarande bara inte fatta att dom är här. Så otroligt underligt.
Det är helt fantastiskt.

Och varför ger dom på bento-affären gåvor till mina föräldrar HELA tiden?!?!?!?
"Det är från allas känsla"
Och imorgon verkar det som att något skumt ska hända där klockan 8 eftersom jag måste komma dit.

sämsta värden i världen

2009-07-18T05:14:00.001+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=hnLumOFaBLk&feature=rec-HM-fresh+div

Huvudvärk.

16e juli 2009

2009-07-16T13:42:00.001+02:00

Jag kan bara inte fatta att dom är här.

-----

2009-07-15T16:59:00.002+02:00

Idag har det verkligen hänt ...................... saker.

Adrenalinkick PRECIS hela dagen.

Men jag kan säga som så att jag har frågat bento-killen som jag gillar om lägenheter, kanske blir det så att jag flyttar in OVANFÖR BENTOAFFÄREN tillsammans med den LILLA KINESEN

För en hyra som är mer än dubbelt så låg som den jag har nu.

Jag kanske vaknar upp imorgon och inser att allt detta bara är en dröm?
Jag har spenderat typ hela kvällen i bentoaffärn, här i krokarna, kollat in den nya lägenheten ...
Lärt mig kinesiska.

Och imorgon kommer mamma och pappa.

Kunde det bli mer overkligt?

Jag är så stolt över mig själv.
Nu måste jag lugna ner mig.

tankar om sömnlöshet

2009-07-14T15:05:00.003+02:00

Jag förstår egentligen inte vad det är jag är rädd för. Med det här med sömnen ... det är fruktansvärt att den allra viktigaste vilan ska bli det största stressmomentet.

Vad är det jag är rädd för ... jag måste bena i det här. För det första tror jag inte att jag riktigt låter det komma fram, att jag faktiskt också är väldigt sorgsen och behöver bearbeta uppbrytningen med Yugo. Det finns där inne, ligger där och vilar förstås.

Sen så ... är jag ju rädd för en massa saker. Man blir ju helt knäpp av att inte få sova. Det är så mycket man kan åstadkomma när man får sova ordentligt. Och det är så mycket man inte kan åstadkomma när man inte gör det.
Man får så jäkla pissiga förutsättningar när man inte sover.

Det är det som skrämmer mig. Jag vill inte ha ont i min kropp, jag vill inte vara snurrig, jag vill inte vara jättetrött, jag vill inte känna mig ledsen och deppig och sömnig och sorgsen och frustrerad och kraftlös. Det är det som händer när man inte får sova.
Men hur komma över denna rädsla ... det är inte lätt. Egentligen är det ju så enkelt, jag menar vila och sova gör man ju när man är trött. Kroppen ska ju ta hand om det där själv.
Och så är det nånting som inte funkar som det ska.

Sen är det ju så djävulskt frustrerande när jag verkligen vill sova och så hör jag hur nån börjar prata och skratta här utanför eller spela tv-spel eller titta på tv ... jag skulle behöva min egen plats i det här skedet i mitt liv skulle jag tro. En lugn plats där jag får vara ifred.

Samtidigt är detta den enda trygghet jag har i princip.

Sen undrar jag på tal om ingenting varför jag varje morgon vaknar exakt klockan 6.15?!?! Det är förjäkligt underligt ... jag undrar om det är nåt ljud som kommer just då varje morgon eller vad tusan ...

Nej men i alla fall. Det jag är rädd för är att förstöra min kropp. Och så är det så mycket jag vill göra, som jag inte kan göra om det fortsätter så här. Det är så fruktansvärt att tänka så.

2009-07-12T01:23:00.003+02:00

lite senare---

happ, då kunde man bara sova 2 timmar denna natt!!!!!!!!!!!!

Men det är bara att ta medicin och upp och hoppa. Försöka göra denna dag så lycklig som möjligt. För ta mig fasiken, jag ska vara så glad att jag lever. Det gör mig otroligt tursam.

Den här dan kommer bli bra.

kanske den största vändpunkten

2009-07-11T10:39:00.005+02:00

Jag är inte ensam.

Jag bara känner mig väldigt väldigt ensam. Och vilsen.

Samtidigt som jag på något sätt känner att jag nu tvingats göra det som jag gått runt och velat så länge. Jag känner mig alldeles, alldeles fri. Jag känner mig lugn. Det finns ingenting jag måste känna, ingenting jag måste göra.

Vi har gjort slut.
-

Till en början, fruktansvärt. Ångest.

Jag gjorde något dumt. Samtidigt så var det ju på något sätt också alldeles rätt. För det var meningen att det skulle bli så här. Hela tiden.

Det var första gången jag på allvar FÖRSÖKT kräkas med mening. Med en tandborste.
För att straffa mig själv. Ångesten fann inga gränser.

Men sedan.

Sov 12 timmar inatt. Har gått, gått och gått i princip hela dagen idag.

Det var meningen att det skulle bli så här. För det känns som att något har släppt.
Och av någon konstig anledning känner jag mig mer hemma här nu än jag någonsin gjort tidigare. Jag känner mig lugnare, tryggare.
Samtidigt inte.
Samtidigt ja.
Samtidigt nej.

här nedan är en liten film även om det ser helt svart ut
*

kines

klass

kouenji med skotte

korean

det var fint väder den morgonen

finn ett fel

jag har besökt 7 olika stadsdelar idag
till fots

2009-07-10T11:37:00.001+02:00

Jag kan inte förstå det.

Är det verkligen över?

Det gör så ont inom mig att det känns som att jag ska sprängas.

2009-07-10T04:23:00.000+02:00

"I Hate You."

För alltid fastetsat i mitt huvud.

kortis nr.2

2009-07-05T12:54:00.003+02:00

Jag känner mig väldigt trött ikväll så jag tror jag väntar med att uppdatera till imorgon. Tills vidare vill jag hylla denna fantastiska lärare som gjort så mycket för mig, och som jag kommer sakna mycket. Tack.

desperation

2009-07-02T07:07:00.004+02:00

Är det meningen att colon irritable ska göra så här fruktansvärt ont? Jag kan knappt andas, och det är ingen överdrift~~
Alltså vilken extremt fruktansvärt hård smärta,,,,, jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag bara klättrar på väggarna, upphör att andas

Toalettbesöken är ju också trevliga

Fy fyfyfyfyfy,,,
Är min kropp så oerhört stressad?

Åh gud

**En liten stund senare

Åh fy tusan, fy tusan, alltså vad ska jag säga ... jag har aldrig haft så ont i magen i hela mitt liv. Den känns som en ballong, ser ut som en ballong.

Stackars, stackars kropp. Vad har jag gjort med dig. Skadat dina äggstockar med svält, skadat ditt huvud, dina axlar, nacke med stress, spänning, skadat din mage med detsamma. Här har varit magkatarr, yrsel, spänningshuvudvärk, nackvärk, nu tarmkramp så in i helvete.

Hur gör man för att få balans i livet, att slappna av? Jag kanske inte kan, jag vet nog inte hur man gör.

jag gör det bästa jag kan

2009-06-29T12:50:00.003+02:00

Man har det så fint. Kanske till och med börjar man läka.

Och så kommer en magsmärta och vill göra det svårare igen. Outhärdligt. Rädsla.
Knappt någon sömn alls inatt. Besök hos gynekologen igen, det tar ju en del fysisk och mental styrka.

Och så till skolan efter det. Dagen slutar med den mest fruktansvärda huvudvärk.
Yugo är jättearg. Kanske vill han göra slut. Jag vet inte.
Han vill i alla fall inte ha nånting med mig att göra just nu.

Men jag måste behålla det positiva. Jag måste behålla viljan, kraften, vetskapen om att det kommer att bli bättre.
Jag måste tänka på alla möjligheter jag har. Jag måste fånga varje ögonblick som gör mig lycklig. Kasta mig ut nu. Det får vara slut på alla mörka nergångar. Jag tänker inte tillåta det den här gången.

Jag klarar ju allting, det vet jag ju. Jag dör inte. Hoppas jag.

Det hade varit skönt att prata med någon om inte denna jädra huvudvärk hindrade mig från att typ ens ligga ner ordentligt. Nu börjar den lätta litegrann så jag kanske ska ta och försöka sova.

Jag vet ingenting. Var är det meningen att jag ska vara. Hur är det meningen att jag ska göra.

Jag känner mig vilsen.
Är det någon som blir överraskad?

-----

2009-06-27T13:46:00.004+02:00

Fortsättning:

Vilken härlig dag det har varit idag. Helt hysteriskt varmt. For till Shin-okubo, träffade Ingyu (den koreanske killen), gick till Shinjuku tillsammans, åt på koreansk restaurang, tillbaks till Shin-okubo, vandrade i parken, gungade gunga.

Jag har gått heeeeeela dagen. Pratat japanska heeeeeeela dagen. Och ändå har jag inte haft det minsta ont i huvudet.

Det känns så himla härligt att jag nu börjar bli riktigt bekväm i språket. Det är så mycket som förändras, så mycket stress som släpper. Jag kan kommunicera bättre med min omgivning. För en människa är ju det väldigt viktigt.
6 och en halv timme liksom, konstant japanska. Med en korean. Och likförbaskat kan vi prata om precis allting!!! Det känns ju så himla läckert, intressant, jag hittar inte rätt ord.
Vad pratar vi om ... allt. Relationer, kärlek, vänskap, bostadsområden, språk, svårigheter med saker och ting. Sånt som jag skulle prata om även om vi båda hade pratat svenska.
Ibland måste man ju ta till lite lustiga sätt att säga saker på. Som till exempel myggorna i parken blev till "djuren som vill ha blod".
Så himla intressant. Språk.
Jag vill lära mig fler språk.

Jag har ont i benen men jag har fortfarande kraft att fara ut och springa känns det som. Jag vill aldrig sluta gå för det är så härligt.
Men det är bäst att inte överanstränga sig.

igår var det en kackerlacka i trapphuset

2009-06-27T04:12:00.004+02:00

Det är varmt som in i-----
Men det stör mig inte över huvud taget!!! Jag är bara så glad att det är sol, att det är varmt, att jag mår bra.

Gud vad jag känner mig lycklig. Den här veckan har ... jag vet inte. Jag känner så många känslor samtidigt. Jag känner mig stolt, nöjd, glad, frisk(are), lycklig.

Jag vet att det kommer bakslag.
Men just nu är det bra.

Jag har vänt på min livsstil. Jag äter inget "syntetiskt socker" - bara bra mat, bra för min kropp, motverkar humörsvängningarna. Jag har inte hetsätit någonting den här veckan. Känner jag för att äta nånting så har jag funnit att färska fikon eller ett äpple gör mig mycket mer nöjd.
Mina morgonpromenader gör underverk för min kropp. Det här är ju fantastiskt.
Det känns verkligen fantastiskt.

Den här veckan har ju varit fantastisk.

Dessutom har jag idag på min morgonpromenad lyckats med många saker!
Jag har
-Hittat den exakta vägen härifrån till hotellet där mamma och pappa ska bo, även den exakta vägen till och från Nippori Station; det tar typ 1 minut att gå därifrån till hotellet!!
-Hittat en till av min favorit-supermarket som ligger i Nippori-området!
-Lyckats bli blöt över hela kroppen XD Aaah ......
-Funnit tystnad här och var
-Lyckats göra mina axlar och min nacke mjuka och trevliga.

Igår fick jag dessutom en kaffe av Son (uttal "Sång") från bento-affärn! :D
Jag drack den imorse och sparade burken. Haha.

PS.

2009-06-24T15:48:00.002+02:00

Jag glömde berätta i det nedanstående inlägget om den snuskgubbe som jag mötte på tåg-plattformen idag!
Åh alltså vilka obetalbara ansiktsuttryck jag får uppleva, händelser jag får vara med om ........

Jag kom upp på platformen, vandrade litegrann framåt i väntan på tåget.
Jag närmar mig en man i typ 60-årsåldern som kommer att passera förbi mig, men båda går väldigt sakta och så ser jag att han tittar på mig med en blick som han kanske på nåt sätt fått för sig från nån dålig fim ska anses som inbjudande, ögonen avsmalnade, alltså verkligen som om det vore på skämt men ändå inte, och sedan kommer då det bästa - han pekar på sig själv, på mig, sedan på sig själv och så vidare, ganska diskret men ändå ........

Det lustiga var att jag reagerade typ inte alls. Alltså jag blev inte alls förvånad. Är det bra eller hemskt, jag vet faktiskt inte.

I alla fall försökte jag låtsas som ingenting men när vi passerat varann så stod han kvar och bara stirrade på mig ett tag, men försökte vara diskret. Jag märkte att så fort jag vände huvudet litegrann mot hans håll så fick han för sig att jag var intresserad. Alltså det var ganska svårt att hålla sig från skratt ......
Självfallet tittade jag då åt det andra hållet så till sist försvann han ner, och jag hoppas då om jag har tur att jag aldrig behöver möta på honom igen. Åtminstone inte på en folktom plats.

det finns fina dagar också

2009-06-24T15:20:00.006+02:00

Vilken genomhärlig dag jag har haft idag också alltså!! Jag har varit lycklig, det har jag.
Jag vet inte riktigt varför.

Morgonpromenad
Mötte han i bento-affärn och han frågade om jag var på väg till skolan
Knappt någon huvudvärk alls
Provet gick bra
Hälsade på mina nya bekanta i skolan från gårdagen (bland annat en korean som alltid påminner mig om Richart på grund av hans frisyr!! ;D Inte för att den egentligen är så lik ... jag vet inte varför egentligen XD)
Pratade med Anna en stund på skype även om det inte gick så bra med ljudet
Middag framför tv:n
Tvätta kläder plus härlig promenad igen
Och så fastnade jag till sist med amerikanen utanför min dörr i typ en timme
Han gillar att prata, det är ju en sak som är säker.

Nu ska här sovas hade jag tänkt!

Här kommer lite bilder från gårdagen---
(det är inte mina bilder så jag ber om ursäkt om jag snor litegrann)

det är ingen smickrande bild det här men det var lite stämning i den så det får gå ;D

2009-06-23T15:09:00.004+02:00

Fortsättning;

Vilken bra dag jag har haft idag. Efter skolan följde jag med David, David, Sarah, Lina med flera på middag på en Izakaya, med karaoke, mat och dryck och väldig stämning. Jag lärde känna en del nya människor, hade jättekul fast jag hade lite migrän i början som gick bort med tiden mer eller mindre.
Jag har skrattat och skrikit så jag är alldeles hes.

På vägen hem passade jag på att prata lite med han i Bento-affärn. Inte han som jag kände sedan innan utan den andra. Det är väl lika bra att passa på när man är på G.
Och med det menar jag ingenting särskilt. Jag frågade bara om han jobbat hela dagen, för han var ju där i morse också. Det är trevligt när man känner sin omgivning, sitt grannskap litegrann. Det ger verkligen en trygghet till att komma hit, att komma hem.
Det är ju det jag behöver. Jag behöver en trygghet, en fast bas.

trevligt!

2009-06-23T03:19:00.003+02:00

Det är nog helt enkelt meningen att jag ska gå på morgonpromenader för det händer alltid de lustigaste ting!

Igår stod jag och väntade på att ett trafiklyse skulle bli grönt - en mindre "skåpbil" åker förbi och i fönstret som vätter mot mig ser jag en man/kille som, oj det är svårt att beskriva uttrycket ... men skulle man jämföra det med någonting skulle det vara ungefär som om han plötsligt såg sin allra bästa vän för första gången igen på typ 10 år, eller att han fick syn på sin vän som han trodde dött och sedan återuppstått (!!!)
Han vände huvudet och stirrade på mig hela vägen han åkte förbi, samtidigt som det såg ut som att han skrek någonting. Haha ojojoj ... jag kanske kände honom?? Men det tror jag inte. Det händer ju de mest underliga saker här i världen.

Idag var det så trevligt att jag plötsligt stod framför hotell Lungwood där mamma och pappa ska bo när dom kommer! Jag skrattade lite för mig själv. Jag har tänkt gå dit jättelänge men inte haft kraft, och så plötsligt står jag där. Det är också sånt som händer mig ofta.
Såg väldigt flott ut tycker jag! Fick ju tillfälle att se det när jag gick in och frågade om dom tar kort.
Det påminner mig om när jag och Maria skulle checka in på hotellet i Koriyama förra sommaren och de översatte mitt namn fränt nog till Hindaul-san.

Sedan skulle jag gå till bento-affärn och köpa lite lunch tänkte jag mig.
Jag trodde nästan att dom hade slutat vara sådär skumma på sistone!
Fast det kanske beror på att det var rätt länge sen jag var in senast ........
Imorse var det i alla fall ganska många som jobbade - lunchrushen desu kara.
Skrattar och ler, en ny man som jag inte sett förr kikade fram över disken .... jag blir ju verkligen nyfiken alltså. Och så pratar dom så retsamt på kinesiska!!!!!!!
Jag har frågat alla här i huset i princip om dom beter sig underligt när dom kommer in ... men uppenbarligen inte.
Det kan ju vara vad som helst.
"Här kommer Son's kompis!!" (han som jag känner lite)
"Här kommer hon som alltid har så konstiga kläder!"
"Här kommer hon som alltid säger hej och skrattar och ler!"
"Här kommer hon med plånboken som ser ut som en godispåse!"
"Här kommer hon med håret som ser ut som ett troll!!"

Inte för att jag bryr mig.
Haha.
:P

Jag blir bara så nyfiken. Men jag blir ju alltid glad och skrattar tillbaka.
Det är bara trevligt.

Jag blir glad av att gå morgonpromenad.

Jag fann mig själv sjungandes och visslandes denna morgon!

Jag är ju knäpp.

Lost in Translation once again

2009-06-21T13:30:00.004+02:00

Det här måste verkligen vara filmen om mitt liv
http://www.youtube.com/watch?v=yYAS92XPvIM
Helt otroligt hur jag känner igen mig i allting.
Jag har sett den flera gånger tidigare men plötsligt är det som att jag förstår meningen med precis allt som händer.

Så lustigt hur jag hörde trafiklysmelodin utanför mitt fönster vid ett tillfälle, stoppar filmen och märker att det var ju där den spelades. Inte på riktigt.

Vilken jädra tidpunkt att göra en sån här resa. Precis när jag har mitt livs hittills största kris. Jag kommer vara stålkvinnan efter detta.

Jag kan inte finna min plats. Var är min plats ......

lördag kväll

2009-06-20T15:24:00.004+02:00

Jag känner mig helt knäpp. Verkligen helt knäpp ... vad är det som gör att jag helt ... nej jag vet inte.
Jag bara undrar om ...

Jag förstår liksom inte. Varför har mitt liv alltid varit så extremt komplicerat? Och varför blir det bara mer och mer komplicerat?
Varför får jag aldrig återhämta mig?

Och så ser jag en kvinna på tåget vars armar och ben är smala som kvistar. Vars ansikte är så insjunket att det, utan att överdriva det minsta, ser ut som ett kranium med ett skinnhölje.
Och så tänker jag att,
fasiken, vad jäkla bra jag har det. Fan vad jag är jävla duktig på att klaga.

Ursäkta att jag svär. Men jag hatar mig själv för det. Att jag har så mycket insikt inom mig som bara ......................

Jag är så trött så det känns som att jag ska svimma.
Vad är det jag har där inuti, som är så olöst? Som har funnits där inne hela mitt liv? Som har gett upphov till så mycket ångest och skit?
Vad är det som ger upphov till denna ångest som fortfarande finns där inne någonstans?

kortis

2009-06-17T13:44:00.002+02:00

En tuff vecka. Sjukhusbesök i princip varje dag. Tunga prov och läxor och plugg.
Huvudvärk och magont.

Men jag får bara acceptera det. Det är så här det är just nu. Att leva i Tokyo är inte lätt för någon. Särskilt inte om man är...
... jag ........

Men nu vet jag i alla fall att jag älskar dig

-----

hur göra

2009-06-12T15:34:00.003+02:00

Jag har mått så himla bra på senaste.
Och så får jag veta till sist att Yugo kommer hit imorgon.
Och så får jag världens ångest.

Det borde väl vara glädjande?

Jag antar att det innebär att jag en gång för alla måste ta tag i det här förhållandet. Göra, eller inte göra. Det finns inget mellanting.

Att jag har mått så bra på sistone utan honom kanske är ett tecken på att jag behöver vara för mig själv ett tag.
Ändå kan jag som inte ta steget.

förvirring

2009-06-10T16:56:00.002+02:00

Så är man på väg att göra slut ...

... och så påminns man plötsligt om saker som att han skickar pengar till familjen hela tiden för att de har det så tufft just nu,
att han i princip tappat motivation för sitt jobb,
att han haft så mycket att tänka på på sistone ...

Och så kan jag inte.
På ett sätt är jag är så rädd att förlora allt fint.

Men ska det kunna kompensera för all skit?
All besvikelse?
Jag har ingen aning.

fortfarande lite skakis

2009-06-09T11:28:00.004+02:00

VAD FASIKEN har dom FÖR sig på det där bento-stället egentligen?!?!?!?!
Det blir ju bara värre och värre!!!!
Och dom kunde faktiskt inte vara mer uppenbara XD !!!!!!!????????

Är jag lustig på nåt sätt eller?!?!?!
ELLER?!?!?
XD XD

Jag blir ju så nervös så jag skakar lite när jag ska plocka fram mina pengar... men så har jag ju alltid varit sådär fånig med span.
Nästa gång ska jag säga nånting till honom ... hihi ja ta mig tusan. Man får köra på medan man kan. Vem vet hur länge han är kvar, hur länge någonting är kvar egentligen.

...

2009-06-08T17:10:00.001+02:00

Ska jag göra slut? Vete fasiken ... det kanske skulle vara det bästa. Jag vet inte.
Jag känner mig utnyttjad.

oooh

2009-06-07T16:34:00.004+02:00

För första gången på, jag vet inte, det känns som en evighet sedan ... har jag kunnat svara att jag mår bra när någon frågar, och verkligen mena det.
För första gången på ännu längre har jag inte känt det minsta sug att äta en massa skit för att trösta mig. Det känns som att det måste ändå betyda att jag har gjort framsteg.

Det har som sagt verkligen gått från frustrerad desperation till denna lyckans nöjda känsla. Det går ju alltid väldigt upp och ner för mig men det hindrar mig inte från att må fantastiskt när det väl är bra, att njuta av dom stunderna.

Dom senaste dagarna har varit riktigt bra. Riktigt bra. Alltså ... det är ju faktiskt fantastiskt.
Jag köpte mig en ny kudde i måndags som verkar ge bra resultat för mitt huvud och min nacke. Jag bestämde mig för att ge upp datorn i den mån jag kan och det har också hjälpt. Eller vete tusan vad det egentligen är som hjälper. Det enda jag vet är att dom senaste dagarna har blivit bara bättre och bättre. Jag vill kyssa marken jag går på. För innan det vände var jag så djupt nere i skiten. Jag tycker inte att jag överdriver när jag säger så ...
Varenda jädra dag hade jag ont, från det att jag vaknade tills att jag somnade på kvälln. Som att skallen var sprucken. Det höll väl inte på så så himla länge men nog för att göra mig ...
Jag var till läkaren igen också i tisdags och bröt ihop. Fick medicin bakvägen också som gjorde så ont så jag höll på att storkna. Och började gråta förstås, som ett litet barn. Men det är så svårt att hålla emot ibland. När smärtan blir för mycket för mig, både fysiskt och psykiskt.

Dagen efter det var dock dagen det vände. Och sedan har det bara blivit bättre och bättre. Fortfarande har jag lite ont men det är absolut uthärdligt. Ibland är där ingenting alls. Det känns så overkligt på något sätt.

-
I fredags hängde jag med dom två tjejerna här på boendet, Shauna och Jenny, ut till Roppongi för att prova på den speciella erfarenheten att festa där ..(?!) Jag fick hjälp av Jenny att sminka mig, hon är himla duktig och jag såg ut som en helt annan person efteråt!! Hah ;D

Och Roppongi var ju som speciellt. Bara utlänningar i princip. En massa mörka män som försöker dra in en till diverse klubbar och barer, snuskiga amerikanska män i vita tajta tröjor (haha eller hur?!? ;D), snuskiga japanska gamla gubbar som vill se utlänningar (och kommer fram till mig och ska kramas). Men jag hade det ändå väldigt trevligt, vi gick till en massa olika ställen, dansade (och det var verkligen gottgörande för mina axlar och nacke!! All värk försvann ---) Det vart en lyckad kväll i alla fall, även om det regnade och jag nog inte kommer åka dit igen och göra om det. ;) Alla erfarenheter är guld värda. Det är fantastiskt att jag känner så. Jag ångrar inte att någonting händer och det är jag stolt över.

När jag kom hem var jag så alldeles jättetrött. Och likförbaskat kunde jag inte somna förrän 8 på morgonen. (!!!!) Det var verkligen helt otroligt frustrerande. Lördagen spenderades mycket lugnt - jag hängde med Jenny och Shauna till Akihabara, köpte en nattlampa och åt munkar på Mr. Dounut (stavningen??) med dom för att sedan återvända hem, tvätta lite kläder, gå en promenad och så vidare. Jag hade en riktigt trevlig dag även om jag var HELT slut. Ångesten kom på kvällen då jag skulle måsta sova igen - "vad tusan gör jag om jag inte kan somna inatt heller?!?". Lite smått galen vart jag. Men det händer ju ibland.
Förlåt mamma och pappa om jag gjorde er oroliga. Men efter att ha pratat med er var det inga större problem att somna. Det betydde verkligen så mycket för mig. Tack.

Och så idag har solen skinit (säger man så, "skinit"??), himlen har varit blå, det har varit JÄTTEVARMT, jag har varit JÄTTEGLAD och uppåt hela dagen. Nöjd har jag varit.
Jag for till Kichijoji för att möta upp Yui runt 3-tiden. Jag kände mig bara glad och inte alls särskilt nervös som jag varit innan. Mina japanska-kunskaper går ju uppåt och självfallet blir stressen mycket mindre när man kan uttrycka sig bättre med sin omgivning.

Vi köpte iskaffe på Starbucks (hon betalade åt mig!!), gick till Inokashira-parken och softade jättelänge med diverse trevliga saker som hände där. Vi tog mer Purikura-bilder, mötte upp hennes nuvarande pojkvän Satoshi som jag träffade för jättelänge sedan sista gången på karaoken, vi vandrade runt, dom köpte snören, små-nycklar och pärlor och Satoshi gjorde ett par örhängen åt mig medan vi åt en trevlig middag (som dom också bjöd på!!!!!!!!). Alltså helt fantastiskt.
Och det var också så fantastiskt hur jag trivdes med dom. Och hur jag verkligen kände hur skönt det var att kunna kommunicera lättare, och förstå. Det är ju verkligen inte underligt att jag varit stressad förrut - så otroligt frustrerande att vilja säga så mycket utan att kunna, att vilja förstå. Att känna sig utanför.
Och så fint att känna att dom verkligen brydde sig om mig. På riktigt alltså. Det är intressant det där. Många utlänningar brukar säga till mig att japaner är bara vänliga "på ytan", enligt deras åsikt. Visst kan det vara så. Men kommer man dom ännu närmare så finns där så mycket naturlig välvilja.

Och Yui är verkligen en fin person. Jag är glad att jag har henne som vän. Vi kan prata om vad som helst, det är intressant för det känns inte som att hon är så "stängd" som min bild av många japaner är. Det kanske är helt enkelt en mestadels manlig egenskap.
Vi skulle nog kunna bli riktigt goda vänner. Tyvärr flyttar hon till Osaka nästa månad, så jag kommer inte kunna träffa henne så mycket. Men man vet aldrig vad som händer i livet.

Satoshi ville också hjälpa mig att hitta ett extrajobb. No comment.

I alla fall har det varit en fantastisk dag. Jag har varit så glad och så nöjd.
Jag bara njuter av denna tid. Vem vet hur länge det kommer att vara?
Jag tar ingenting för givet.

Bilder och filmer nedan - det var ju så himla länge sen jag la upp så det kommer lite historia också --

2009-06-07T14:51:00.013+02:00

en dag var det ordentligt åsk- och blixtoväder. en lite skrämmande kväll.

dom har intressanta tv-värdar ibland här i Japan. det bästa med det är att de gör inte till sig utan de pratar precis som vanligt!

jag tänkte så mycket på The Hives när jag såg denna, tänkte på dig Maria så jag ville filma den ;)

Disney Sea

det här var verkligen en spännande åktur!! i en farkost som åkte "nere under vattnet" fick man uppleva en läskig färd med aliens och lite annat ;)

jag vandrade runt lite i Ueno och hittade igen denna plats. det är svårt att beskriva nostalgin. kommer du ihåg?

i Inokashira-parken med Yui

2009-06-07T14:24:00.009+02:00

dom har nånting på gång inne på min bento-affär runt hörnet. för varje gång jag kommer in beter dom sig så konstigt. sist hälsade dom på mig, tittade på varandra och log, sa nånting om mig på kinesiska, tittade på mig med stora leenden. en äldre kvinna kikade leende fram över ett bord bakom disken och såg väldigt "moderlig" ut.
jag har ett mycket trevligt span där inne som alltid gör mig glad. han är lite lik mannen på bilden nedan.

från picnicen jag var på för en evighet sen

jag kommer aldrig glömma att han jämförde mig med Shakira. det var så skrattframkallande att det är fastetsat i min hjärna för alltid.

disney sea

koenji med Skotte. och den mystiska dörren som leder ingenstans.

att han äter choklad jämt och fortfarande ser ut som han gör tycker jag är ganska läckert

min absoluta favorit-spot, fönstret där jag alltid står och borstar tänderna på kvällen, står och tittar ut på morgonen eller bara allmänt älskar att stå

jag kom på att jag har ju aldrig tagit bilder på min våning så här kommer några stycken

dagens utflykt med Yui i Inokashira-parken

och det här var ju läckert om något!! ett stånd med kort på svenska av alla länder! och han som ägde ståndet hade bott i sverige i 4 år! ja shit... att prata svenska med en japan kändes ju också helt konstigt. det var länge sedan jag blivit så förvånad av någonting

kul att han valde just 'bajs' av alla saker

Satt-chan i full koncentration med mina örhängen

en kortis

2009-06-07T06:48:00.000+02:00

Åh vad det är soligt och fint idag. Klarblå himmel med några vita moln. Och HELT HYSTERISKT varmt!! Men det känns som att det var verkligen jättelänge sen det var så här fint. Det gör mig lycklig inombords.

Den senaste tiden har verkligen varit från desperation till glädje. När jag kommer hem ikväll ska jag berätta om allt underligt som hänt mig.

Tills vidare njuter jag av vädret. Om en kvart åker jag till Kichijoji för att träffa Yui och Satoshi! Vi ses om några timmar ;)

ännu lite tankar

2009-06-02T03:41:00.002+02:00

Min lärare sa några väldigt slående saker igår när jag "bröt ihop" av smärtan och gick ner i lobbyn.

På tal om smärtan berättade han att han har också ont i huvudet varje dag. Men här är det helt enkelt en del av livet. Det är bara att härda.

Sedan på tal om Yugo pratade vi litegrann,
Jag:
いつも忙しいですが。。。日本人ですから。
Han är alltid upptagen ... men så är han ju japan.

Min lärare:
死ぬまで。
Fram till döden/Tills dagen man dör.
Det är lite svårt att översätta men det kändes verkligen så slående. Det är ju så. Upptagna ända tills dom inte längre kan vara upptagna.

Stora Nyheter

2009-06-01T04:46:00.006+02:00

Nu har jag blivit vän med Musse Hasselvall och Andreas Halldén på Facebook ;D !!

http://www.youtube.com/watch?v=9841v4o7U8U
Nu var det alltså snart en månad sen sist. Faktum är att jag nu har väldigt blandade känslor om att träffas. Alltså just nu. Jag har hunnit vänja mig så bra vid distansen nu så jag orkar inte riktigt ta om det igen. Men det blir som det blir.

söndag kväll - snart första juni ta mig tusan

2009-05-31T16:17:00.003+02:00

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här. Shit vad många inlägg jag har skrivit på sistone ...

Hur kan jag beskriva denna känsla med ord.

I denna värld finns så fantastiska människor. Det är ni.
Här i Japan har jag egentligen bara en riktig vän, och det är Yugo.
Alla andra är fina människor, självklart. Men jag kommer dem aldrig så nära. Och jag kommer förbli för olik.

Jag vet inte hur jag ska säga. Det känns så fantastiskt att tänka på det. Vilka fantastiska människor jag har med mig, även fast ni inte är här.
Att tänka på det gör att jag nu kan klara av allting.

reflektion en lördagskväll

2009-05-30T16:24:00.004+02:00

Ursäkta att jag svor i det förra inlägget.
Jag antar att det finns någonting inom mig som verkligen håller på att explodera.

Jag söker febrilt efter lösningen på värken hela tiden.
Även när jag tror att jag inte gör det.
Till och med i sömnen tror jag. Det är väl därför jag vaknar upp med huvudvärk också.

Dom senaste dagarna har jag tänkt att det var mina datorvanor i höstas som startade allt det här. Det är mycket logiskt och så är det säkert.

Men det som gör att det håller i sig fortfarande mer än ett halvår efteråt är något helt annat.
Tror jag.
Det känns som att jag har haft så oändligt många uppfattningar, så många betrodda lösningar.
Det är nånting inom mig som verkligen behöver en grundlig omvändning.

När jag skriver, riktigt, på riktigt, bara låter precis vad pennan vill skriva låta skrivas, då kommer det fram oändligt många känslor.
Ensamhet. Osäkerhet. Rädsla.
Ensamhet. Rädsla. Rädsla för ensamheten. Rädsla för osäkerheten. Rädsla för känslorna.
Skam. Och skuld. Över kroppen. Över beteenden.
Saknad, och längtan. Av människor. Av känslor. Av trygghet. Av närhet. Av kärlek.
Nervositet. Spänning. Alltid göra andra människor till lags. Alltid göra bra ifrån mig, för att få beröm och bekräftelse. Vill alltid vara bäst.
Vill att dom ska älska mig för det jag presterar.
Vill att ni ska älska mig för min prestation.

Jag känner mig ju riktigt glad och lycklig ibland. Men det som finns under ytan kan inte tryckas undan så lätt. Det kommer fram tids nog, klyschan är skrämmande sann.

Det är inte mitt öde att ha huvudvärk hela livet. Jag vet att det kommer att lösa sig. Jag behöver bara hitta lösningen, hitta det som döljer sig inom mig som jag inte kan förstå.
Jag är ju inte ensam. För jag har ju min egen själ. Jag vet ju att jag alltid kommer stödja mig själv.

Jag måste sluta bry mig om vad andra tycker, helt. Helt alltså. På alla sätt.

För det betyder ju ingenting. Ingenting.

-
Jag vet, jag har blivit smått beroende av japanska musikvideos. Men det är så härligt att se och höra. Det är så intressant också. Kultur.
Jag kan till och med säga att jag får förståelse genom att se dem.

Den här låten tycker jag är alldeles fantastisk. En gammal visa från Okinawa, en japansk ö. Den kan hjälpa mig att få nya krafter ibland.
http://www.youtube.com/watch?v=oFSDyM8whtk
En annan med dom som är härlig - 風になりたい betyder "jag vill bli en vind". Just därför tycker jag att den är härlig.
Han tycker om att ha fräna hattar har jag förstått nu också.
http://www.youtube.com/watch?v=VrPoeGYINsA

Det blir nog bra det här till sist.
Det är bara det att vägen dit är så jäkla jobbig.

.......-

2009-05-29T11:01:00.002+02:00

Jädra huvudvärk, har kommit tillbaka i full kraft. Det känns lite som en mardröm det här. Jag hade inte förväntat mig att min kropp skulle må på detta sätt vid 19 års ålder.
Vi var till Disney Sea idag. En fantastisk plats men jag hade så jävla ont i huvudet.

Kommer jag ur detta kommer jag verkligen vara stålkvinnan. Just nu känner jag mig som en liten ärta.

Men jag gör mitt bästa until the end.
http://www.youtube.com/watch?v=bdwMiVolstY

3e gången på två dar nu

2009-05-25T16:23:00.002+02:00

Hihi, jag mår ganska BRA!! :D
Trots att vi idag haft prov och jag efteråt träffade Inkyu, Skotte och Arnold och fortsatte prata japanska i ytterligare 3 timmar!
Ibland skär det igenom mitt huvud ungefär som en pil men så försvinner det ganska snabbt.
Jag mår ganska BRA!!!! :D
Medicinen ii ne :D

Har jag någonsin varit så tacksam över att må ganska BRA?! :D Det har jag säkert. Men inte på länge i alla fall.
Hah, jag har skrivit på bloggen 3 gånger på 2 dagar!! Good work deshou?? ;D

Jag vill avsluta med denna video som ju är kult sedan länge tillbaka - det är så lustigt för när jag tittar på den nu uppskattar jag den till och med ännu mer av någon anledning!! Jag skrattade genom hela videon igår när jag såg den igen efter ett långt uppehåll:
http://www.youtube.com/watch?v=zJ9jowZ5jzA
Bara för att det är så härligt.

ps.

2009-05-24T16:23:00.004+02:00

(jag hittade just en video till med ゆず　som man gärna kan titta på om man känner för att bli lite uppiggad:
http://www.youtube.com/watch?v=LLdJM6R5nek&feature=related)

(Och äntligen kan jag skriva japanska på min dator!!!!
今寝る。本当に疲れたけど、たぶん大丈夫だと思うん。頭がちょっと。。。
お休みなさい!)

bergochdalbanan

2009-05-24T05:11:00.011+02:00

Dom senaste dagarna har varit riktigt fina alltså. Ikväll har jag fått ganska ont i huvudet igen, det gör mig inte så jättemycket men kanske kan det färga detta inlägg omedvetet. Därför vill jag börja med att säga att det har varit så fint och jag har varit så tacksam.

Igår var verkligen en härlig men något fullspäckad lördag. Riktigt hett var det ute, fuktigt och näst intill outhärdligt ibland. Det var picnic i Yoyogi-parken i Harajuku, jag var ditbjuden så jag bestämde mig för att det skulle nog vara bra för mig att gå.

På vägen dit kändes det så uppenbart hur otroligt långt jag kommit. Med livet så att säga. Hade det varit för ett år sedan hade jag verkligen tyckt att det kändes jobbigt i början, att fara och träffa en massa folk som man inte känner och socialisera sig på tre olika språk samtidigt. Nu kändes det ingenting. Alltså verkligen ingenting. Det kändes bara trevligt.

Själv tog jag väldigt få bilder men när jag får tag på de andras bilder måste jag lägga upp dem för det var så härligt!! En sådan härlig park, ett sådant härligt gäng. Många nya personer introducerades och jag fick chans att prata med några från skolan som jag bara sett passera förr, och som visade sig vara väldigt trevliga.

Jag och Yugo hade dock "bråkat" igen natten innan. Fortfarande var stämningen inget vidare mellan oss.
Och så fanns på vår picnic en japansk kille. Som jag märkte från första stund tog varje givet tillfälle att titta på mig. Det tog en liten stund men till sist kom han och satte sig bredvid mig, vi pratade på om olika saker och hade trevligt.
Det kändes lite konstigt. På det sättet att ... jag av någon anledning kände mig väldigt dum. Det var bara så trevligt att få lite uppmärksamhet. Haha, ja det är ju precis som på film ...

I alla fall skulle jag gå på toaletten vid ett tillfälle. Han ville visa mig vägen så vi följdes åt ... hah och så sa han den lustigaste kommentar!! Att jag påminde om Shakira!!!!!! XD
Jag blev ju så klart väldigt överraskad och höll på att skratta ihjäl mig. Han blev faktiskt förvånad - "är det verkligen första gången du hör det??"

Och så tänkte jag-
"Vad fasiken, jag är väl ändå inte lik S h a k i r a??!?!?!"

Men så tänkte jag-
"hihihihihihihihihihihi..............."

Och så tänkte jag-
"Vad tusan håller jag på med."

Och så tänkte jag-
"men jag gör ju ingenting. Jag är ju bara lite uppspelt."

Och så tänkte jag-
"??!-->¤%...??"

Jag hade många tankar.

Efter toalettbesöket ville han visa mig den "centrala fontänen" så vi gick dit en liten stund. För att sedan återvända till picnicen igen.

(EDIT: När jag läste om meningen ovan känns det som att jag måste tillägga att det var verkligen den centrala fontänen. I parken. Inget annat!!!!!! :P)

Runt 5-tiden var jag tvungen att åka hem för jag hade lovat att Inkyu skulle få komma hem till mig så han kunde få berätta mer i detalj om sin filmidé. På vägen därifrån fick jag ett meddelande till min mobil från Yugo, som var väldigt fint. Det kändes som att, ja, det var nog meningen att det här skulle hända. Alla erfarenheter är guld. Och gör banden starkare efteråt.

Jag fick ungefär en halvtimme på egen hand innan Inkyu anlände och sedan fortsatte det i ytterligare 4 timmar av full fart på japanska. Att diskutera film på japanska är en väldigt intressant utmaning. Men ta mig tusan, all träning jag haft på sistone nu börjar leda till bra mycket mera flyt!! Det glädjer mig.

Men det är väl inte så konstigt att jag är trött kanske.

Tänkte till sist dela med mig av en liten del av min vardag - dessa två låtar kommer för alltid vara inpräntade i mitt huvud (tillsammans med en del andra förstås) i och med att de alltjämt spelas på affärerna:
(den översta sätter sig ALLTID på mitt huvud - får jag höra den en gång går jag runt och sjunger på den resten av dagen!)
http://www.youtube.com/watch?v=Zsg16f7uzI8
http://www.youtube.com/watch?v=RMwKfEPRdEs

Faktum är att jag så att säga "fann deras namn" när jag satt och tittade på japanska MTV idag. Då såg jag även denna trevliga och tänkte tillägna den till dig Maria :D:D:D:D:D:D:D Jag vet inte riktigt varför men jag tänkte att vore vi tillsammans skulle vi nog ha mycket att säga om denna video :D
http://www.youtube.com/watch?v=-dtuJ0mF4TE
Här är några fler intressanta klipp av dom från 90-talet skulle jag tro (Härligt inte sant?!?!? 90-tal?!?! :D ;D)
http://www.youtube.com/watch?v=x-NhXJNRmBE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=SNKiFFjkJhw

så vart det idag

2009-05-22T12:10:00.002+02:00

Shit, vad bra jag har mått idag. Alltså verkligen, vad bra jag har mått idag. Först fick jag ont i huvudet under lektionen men sedan under de sista två timmarna gick den över och sedan har jag bara haft sådan kraft. Tog en promenad direkt efter skolan.

Jag bara njuter alltså. Så härligt. Det blir ta mig tusan bättre och bättre, även om det blir bakslag ibland.

2009-05-21T13:31:00.009+02:00

Hah, nu kom filmerna först i alla fall ... men tillhörande text och bilder finns nedanför.

åh HERREGUD, jag kommer ALDRIG glömma musiken som spelades utanför mitt fönster konstant två dagar i rad

det händer grejer här i Uguisdani också ta mig tusan

från spelningen i Roppongi
jag gillade verkligen deras musik

uppgång

2009-05-21T13:16:00.005+02:00

Det har varit en rätt bra vecka faktiskt. Jag har lyckats hålla mig positiv för det mesta, dragit mig ut med folk även fast jag kanske haft ont i huvudet efter skolan och varit trött, och då har det liksom försvunnit ganska fort även om japanskan använts flitigt och det varit rätt påfrestande.

Dock känner jag att mina ögon är väldigt trötta. Kroppen känner sig ungefär som efter en åksjuketablett på grund av alla mediciner. Huvudvärken tränger sig faktiskt igenom rätt frekvent, men det hade absolut kunnat vara värre.

Jag är bara så glad att jag är här. Det är jag verkligen. Uppskattningen för den här platsen och allting som händer här har verkligen inte försvunnit i dimman av huvudvärk och trötthet. Det har hänt så mycket fantastiskt så jag har väl upplevt nog för hela livet egentligen. Jag menar, vilken oändlig tur jag har alltså. Det känns som att jag lever en film.

strax efter att jag kom tillbaka från Kyoto hölls en liten "festival" här i Uguisudani
Jag kände mig som en stolt Uguisudani-bo

marknader och stånd "slogs upp"

På väg till kliniken i Akasaka
jag hade aldrig varit i Akasaka förrut men distriktet påminde starkt om Roppongi
med sina nya höghus och så vidare
men områdena ligger ju rätt nära varandra när jag kommer att tänka på det

tisdagens utflykt till Davids (en annan Davids) lilla lägenhet tillsammans med Inkyu
en något stressad matlagning följd av att hänga med Skotte med flera till Roppongi för en mycket trevlig gratisspelning

här var Skotte och spelningen

onsdagens förvirrade utflykt med Arnold, Skotte och Inkyu
Vi besökte Arnolds nya lägenhet för att diskutera kommande filmprojekt (??)

Jag måste säga att Arnold är nog den mest otippade vän jag någonsin haft
men det är ju kul -

vänd vänd vänd

2009-05-19T04:10:00.001+02:00

Gud vad jag är negativ. Det kunde ju varit så så så mycket värre. Verkligen, vad jag har det bra. På alla (nästan) sätt.

frustration

2009-05-18T11:51:00.003+02:00

Nej. Jag mår faktiskt inget bra. Inget bra alls.

Helt klart kunde det varit väldigt mycket värre. Men det känns som att ... fasiken, vad ska jag göra egentligen?

Varför har jag huvudvärk egentligen? Varför? Är det liksom nånting jag kommer måsta leva med?
Kommer det av all stress och skitmående ända sedan tillbaka i höstas? Säkerligen. Det kommer ta tid att bli av med det som jag har sagt typ 100 gånger. Men det skulle vara väldigt skönt att se små steg i rätt riktning. Bara SMÅ steg, nåt litet steg kan jag väl få?!? Nåt steg kan jag väl få ... när inte ens medicin hjälper.
Eller vete tusan om den gör det. Jag tycker ju att den gjorde det nån dag eller två men så har jag blivit så fruktansvärt trött av den så jag tror att det framkallat huvudvärk i sig. Idag skulle jag gå och posta några vykort på rasten, hela vägen dit kändes det i mitt huvud som när man just stiger upp från att ha suttit och har lågt blodtryck. Som att jag skulle kunna svimma när som helst. Det är så läskigt alla symptom jag har. Kunde jag inte BARA FÅ HA ... nånting annat ...

Allt detta. Och så hänger jag med på lektionerna och får bäst i klassen på proven. Jag förstår inte hur det går ihop när det känns som att jag har blivit helt knäpp i övrigt.

Jag vill bara skrika ut - vad ska jag göra?!!!!? Varför är det så här?!!!!!!
Ja, vad ska jag göra.
Men jag låter i alla fall inte mig själv glida ner i depression, aldrig. Jag har fortfarande riktigt fina stunder.

Yugo glider iväg från mig. In i sitt jobb. Jag avskyr såna här perioder. Jag känner mig så ensam fastän jag inte är det. Jag känner mig så ensam. Jag vill bara gråta, skrika. Varför kan det aldrig gå över?

Varför kan det aldrig gå över.

lördagkväll

2009-05-16T15:24:00.003+02:00

Vi får väl se hur det går med allting. Med medicinerna. Med livet.

Nog tycker jag att dom har verkan i alla fall, medicinerna. Men så ibland knäcker den sig igenom likförbaskat huvudvärken och då trillar hoppet en aning igen.

Men torsdagen speciellt var alldeles fantastisk. Livet utan huvudvärk är helt fantastiskt. Det finns inga ord. Det gör det verkligen inte. Jag bryr mig inte om hur trött jag än blir, bara jag får vara fri från huvudvärken.

Igår följde jag med Inkyu hem till honom efter skolan, min koreanska klasskamrat. Vi diskuterade på japanska i 6 timmar vilket kanske förklarar varför jag är lite extra trött idag ... men det var väldigt trevligt måste jag säga. Jag fick träffa hans andra koreanska rumskamrater (alla män förstås ... varför omges jag av män hela tiden egentligen?! Inte för att jag har något emot det .. ;)), träna lite koreanska och äta koreanskt. Det är verkligen intressant att lära sig om den koreanska kulturen också. Jag har verkligen blivit nyfiken, jag skulle gärna fara dit.
Det är så intressant att se skillnader i japanskt och koreanskt kroppsspråk och uttryck i ögonen. Skillnader i skillnaderna. Vi är mycket mer lika koreaner än japaner faktiskt, vi har mycket lättare att förstå varandra. Koreaner är väldigt uttrycksfulla. Ändå ligger Korea så nära Japan rent geografiskt.

Till sist vill jag nämna att det nu flyttat in två tjejer till min våning (av kvinligt kön för första gången hittills!!!!). En av dom är från Vietnam men har bott i Amerika i 4 år, den andra är hel-amerikan. De är bara ett år äldre än mig, verkligen amerikanska party-tjejer stereotypt men väldigt snälla och trevliga och glada. De är verkligen en frisk fläkt här. Det känns riktigt bra faktiskt. Ikväll skulle de gå ut, jag hängde inte med denna gången men sa att jag jättegärna gör det nästa gång och det menade jag verkligen.

Det finns oändligt med fina minnen